Titelsida

              AFRIKAS STATER

       En introduktion till de afrikanska staternas

            politiska historia och utveckling

                      Folke Dubell

                "Ju längre bakåt man blickar,

                  desto längre framåt kan man se"

                            Winston Churchill

                            

                           © Folke Dubell

Förord

Den här boken handlar om de afrikanska ländernas politiska historia och utveckling. Jag började arbeta med den i början på år 2000. Då hade jag en idé om att det skulle bli en uppslagsbok med korta presentationer över de afrikanska länderna och förklaringar av termer och uttryck som hade med Afrika att göra. Den tanken fick jag emellertid överge eftersom materialet blev alldeles för omfattande. I stället koncentrerade jag mig på länderna och har försökt fördjupa presentationerna. Korta basfakta inleder varje landöversikt. Faktaspalten består av 12–13 rubriker som ska ge en snabb överblick över landet.

Som basår för HDI-indexet – Human Development Index eller "välfärdsindexet" – har jag konsekvent använt år 2000, dels för att man ska ha tillgång till något jämförande index, och dels för att man om några år ska kunna se hur länderna utvecklats från basåret. För att indexet ska bli mera förståeligt har jag inkluderat en kort beskrivning av det för år 2000 i en bilaga. I faktarutan har jag också lagt in ett svenskt och ett engelskt lexikon över stats- och nationalitetsnamnen.

De tematiska kartorna ska kunna läsas separat och ge ekonomisk information; vad man lever av, vad man odlar och vilka naturresurser man har, men det finns även upplysningar av natur- och kulturgeografisk beskaffenhet. Därutöver har jag lagt in etniska grupper på en del av kartorna samt exempel på historiska hövdinga- och kungariken och andra historiska företeelser av intresse. Min målsättning har varit att låta text och karta samspela så mycket som möjligt.  

Texten har en någotsånär likartad disposition med en kronologisk ordning. Den syftar till att ge grundläggande kunskaper om landets politiska historia och utveckling. En idé som jag har haft har varit att försöka förklara varifrån de afrikanska staterna härstammar och om möjligt, finna någon förklaring till varför Afrikas postkoloniala utveckling har blivit så turbulent. Jag har försökt att formulera några tentativa svar i Efterskriften men utrymmet tillåter inte någon längre analys. Däremot hoppas jag att materialet är så pass fylligt att det kan hjälpa läsaren att komma fram till en egen bedömning. 

I slutet på varje landtext finns Webbtips. Det kan vara vanskligt att ge sådana tips eftersom länkar kan ändras eller tas bort. Men eftersom de också utgör några av mina källor vill jag redovisa dem här. På samma ställe finns också en rubrik "Se också" som anger att det kan finnas mer information i de angivna referenserna.  

En ortografisk varning är också på sin plats. Jag har försökt att vara konsekvent när jag har återgett afrikanska namn, geografiska och andra, men utrymmet för misstag är stort. Språkbruket varierar dessutom ganska mycket och jag hoppas läsaren har förståelse för det dilemmat.   Min ambition har inte varit att redovisa exakt samma uppgifter om de olika länderna vid exakt samma tidpunkt (med undantag av HDI-indexet). Det är alltså ingen komparativ studie i den meningen. Jag tror inte heller det hade varit ett särskilt lyckat angreppssätt eftersom varje land har haft sina egna förutsättningar – historiska och politiska – och därtill mycket olika ekonomiska och intellektuella resurser.  Det är också viktigt att påpeka att den här boken endast är en introduktion till de afrikanska ländernas politiska historia och utveckling. För att vara fylligare skulle jag ha behövt skriva 54 böcker – en bok för varje land! 

Slutligen vill jag framföra ett stort tack till min mentor och gode vän Sven Wall, psykolog och f.d. seminarierektor, som frikostigt delat med sig av sin kunskap om livet och människorna och stött mig med tankar, idéer, böcker, historiska lexikon och filosofiska samtal. Utan hans stora generositet hade nog den här boken knappast kunnat förverkligas.  Ingela Gudmundson har läst manuskriptet, land för land, och med argusögon upptäckt det jag inte sett eller förstått. Jag är mycket tacksam till både Sven och Ingela för den hjälp som jag har fått och som har gjort det möjligt för mig att avsluta boken. De ska emellertid inte belastas för de fel och brister som boken fortfarande är behäftad med. För dem är jag själv ansvarig. 

FOLKE DUBELL

Introduktion

Introduktion
Från den nordligaste punkten, Kap Blanco i Tunisien, till den sydligaste punkten, Kap Agulhas i Sydafrika, är det c:a 8 000 km. På tvärs, mellan den västligaste punkten, Kap Verde, till den östligaste, Ras Hafun i Somalia, är det omkring 7 500 km. Men eftersom Afrika är bredast ”upptill” ligger 2/3 av kontinentens yta ovanför ekvatorn. Afrika är efter Asien den största världsdelen med en yta på 30 miljoner km². Det bor omkring 800 miljoner människor i Afrika. De talar mellan 1 000–2000 olika språk. Nigeria är det folkrikaste landet med över 140 miljoner människor.

Det forntida Afrika
Många forskare och vetenskapsmän är övertygade om att människans vagga har stått i Östafrika. Flera intressanta fynd har gjorts som tyder på att så skulle vara fallet. 1974 påträffades ett välbehållet skelett, ”Lucy”, i Hadar i n.ö. Etiopien. ”Lucy” levde för mer än 3 miljoner år sedan. I Olduvai, Tanzania, hittade Louis och Mary Leakey 1959 kraniet av en urmänniska som levde för 2,2–1,6 miljoner år sedan. Flera andra fynd har gjorts i Olduvai, i Stora Riftdalen i Tanzania. Allteftersom forskningen framskrider, kommer nya fynd att göras och vår kunskap om människans ursprung förbättras.

Det finns sten- och grottmålningar i både Nord- och Sydafrika. De är daterade till någon gång mellan 26 500 och 24 300 år före vår tideräkning. Ungefär 6000 år f.Kr. började människor bosätta sig nära de stora floderna – Nilen, Niger och Kongofloden. Redan då levde man i byar i Egypten och odlade jorden. Redan 3000 f.Kr. fanns det i Egypten en form av statsbildning baserad på vissa generella och accepterade principer. Det tycks också ha varit fallet i Nubien eller Kush, längre söderut i nuvarande Sudan.

Den antika egyptiska kulturen har haft stor betydelse för den västerländska kulturens utveckling. Afrikanska och västerländska forskare är oeniga om hur ”afrikansk” den egyptiska kulturen egentligen var.

Vid tiden för det gamla rikets utveckling i Egypten (c:a 2500 f.Kr.), började i Afrika söder om Sahara en omfattande folkvandring. Det var bantu-folken som vandrade. Enligt språkforskningen härstammar dessa folk från Västafrika. Därifrån migrerade de, dels söderut mot Sydafrika, dels österut mot Östafrika. Denna folkvandring pågick troligen långt in på 1000-talet e. Kr. Idag finns bantutalande folk överallt i Afrika söder om Sahara.

I den egyptiska kulturen utvecklades skriftspråket, och papyrus blev ett användbart material att skriva på. Det är tack vare dessa papyrusrullar som vi känner väl till den antika egyptiska kulturen. I Afrika söder om Sahara utvecklades istället den muntliga berättartraditionen. Den fungerade utmärkt i den tidens afrikanska samhällen, men för historiker och forskare som försöker förstå hur de afrikanska samhällena såg ut och fungerade, blir det inte lätt. De har i stället fått lita på andra skriftkällor; egyptiska, grekiska, arabiska, romerska m.fl.

Milstolpar i utvecklingen från 100-talet till 1500-talet
Kungariket Aksum (Axum) i den etiopiska provinsen Tigré är bland de första statsbildningar som vi känner till i det svarta Afrika efter vår tideräknings början. Det hade sin storhetstid mellan 100 – 700 e. Kr. och var ett religiöst centrum och en handelsstat som hade förbindelser med bl.a. Romarriket. På 400-talet infördes den koptiska kristna kyrkan där, men efter islams segertåg i Nordafrika på 700-talet förlorade Aksum sin ställning.
Islams våldsamma intåg i Nordafrika på 600-talet och segerrika framryckning, baserad på svärdets kraft, förändrade Afrika för all framtid. Den islamska expansionen fortsatte söderut och pågick fram till 1500-talet för att därefter avta. Under 1900-talets senare hälft har den emellertid tagit fart igen.

Saharaöknen var inte någon ogenomtränglig barriär – inte ens på den här tiden. På 800-talet intensifierades handeln mellan Nordafrika och rikena söder om Sahara. Det var främst handeln med guld som fick de arabiska handelsmännen att med kamelkaravaner korsa öknen. Men också kolanötter och slavar skickades norrut i utbyte mot kläder, redskap, kokkärl och salt. Handeln ökade stadigt fram till 1000-talet. Flera västafrikanska riken som låg bra till för att kontrollera karavanhandeln blomstrade, t.ex. [Gamla] Ghana, Mali och Songhai (som låg i Nigers mellersta flodområde). Ghana kontrollerade handeln med Marocko i norr och med Egypten i öster. År 1076 ledde muslimska reformivrare, almoraviderna, en berberarmé från Marocko som attackerade Ghana. De lyckades slå sönder det stora Ghanariket och i dess ställe uppstod flera mindre stater.

På 1300-talet övertog Mali Ghanas roll som regional stormakt. Landet låg bra till i närheten av guldgruvorna i Bambuk och hade full kontroll över guldproduktionen. Nigerfloden gjorde det möjligt att odla och producera förnödenheter.

Efter Malirikets tillbakagång tog Songhai ledningen i regionen, och dess huvudstad Timbuktu är känd som handels- och muslimsk lärdomsstad. Songhairikets blomstrings-period varade från mitten av 1400-talet till slutet av 1500-talet.

I sydöstra Afrika pågick vid samma tid liknande statsbildningsprocesser, också baserade på framförallt handeln med guld. Det var Shonafolkets förfäder som byggde stadsliknande centrum av sten, zimbabwer, varifrån kungar styrde sina riken. Via kuststäderna Sofala och Kilwa gick guldet ut på världsmarknaden. Shonarikena hade sin glansperiod mellan 1000-talet och 1400-talet.

Under 1400-talet förändrades både de politiska och ekonomiska förhållandena i regionen, inte minst genom portugisernas inträde på scenen. Deras intresse koncentrerades till ett rike som låg längre norrut i Zambezidalen; Monomotapa.

Längre in i centrala Afrika bildades Lunda- och Lubarikena på 1400-talet och runt Victoriasjön uppstod riken som t.ex. Buganda, Bunyoro, Ankole, Luo och Karagwe.

Utmed den östafrikanska kusten utvecklades Swahili-kulturen ur möten mellan araberna från norr och de lokala bantufolken. De arabiska handelsstäderna Mogadishu, Malindi, Lamu, Mombasa, Kilwa, Pate och Sofala var väl etablerade då de portugisiska sjöfararna plötsligt dök upp i slutet på 1490-talet. Man handlade framförallt med elfenben, guld, järn och slavar.

Redan 1439 hade Portugal tagit ögruppen Azorerna och därefter intensifierade de sina expeditioner längs den västafrikanska kusten och nådde så småningom Guldkusten. De ville sprida kristendomen och motverka islam, som de såg som ett hot mot den kristna läran. Den portugisiska ståndpunkten hade påvens stöd. Bara några år senare, 1441, inledde Portugal den europeiska slavhandeln. Fr. o m 1444 exporterade Portugal 4 000 afrikanska slavar årligen till de spanska kolonierna i Amerika.

Under 1400-talets sista årtionden sågs portugisiska fartyg ofta utmed den afrikanska västkusten. De utforskade förhållanden längs kusten. De var försiktiga. De skrämdes också av otaliga historier som cirkulerade om afrikanerna, en del påhittade av araberna för att skrämma européerna från att gå i land. Många fartyg återkom aldrig. Men efterhand förbättrades skeppen och navigeringstekniken utvecklades, och de vågade sig längre och längre söderut.

Den portugisiske kaptenen Bartholomeu Diaz fick 1488 kung Johan II:s uppdrag att runda Afrika sydspets. Det lyckades efter stor möda och han återvände hem och berättade om sina bedrifter. Nu var vägen öppnad och den 8 juli 1497 lämnade en annan kapten, Vasco da Gama, Lissabons hamn. Han tog sig runt Godahoppsudden och seglade uppför Afrikas östkust. Han sågs i Tanzania (f.d. Tanganyika) den 2 juni [1498] och fortsatte upp längs kusten tills han kom till Malindi i nuvarande Kenya. Där berättade han om sina planer att försöka ta sig till Indien.

För arabiska sjöfarare var detta ingenting nytt. De hade gjort den resan många gånger och Vasco da Gama fick rådet att ta en lots med sig. Det blev en man som hette Ibn Majid. Resan gick bra och Vasco da Gama med följe återvände hem med exotiska varor från Indien. Dessutom fick Vasco da Gama själv äran av att vara den förste europé som rundat Afrikas sydspets och ”funnit” vägen till Indien.

Vår kunskap om Afrikas historia är fortfarande bristfällig men som vi har sett pågick statsbildningsprocesser och ekonomiska aktiviteter som handel, i Afrika och Europa på ett likartat sätt. Araberna organiserade karavanhandeln med Västafrika och européerna tog sig sjövägen till Afrika. Varför var det inte tvärtom? Varför var det inte afrikanska köpmän som korsade Sahara och organiserade handeln med arabfolken vid Medelhavskusten? Varför var det inte afrikanerna som uppsökte européerna?

Frågorna är inte så svåra att besvara. För att kunna organisera en så omfattande handel som den som araberna utvecklade med Västafrika krävdes specialistkunskaper inom en rad områden. Det fordrades också avsevärda resurser i fråga om pengar, kameler, utrustning, ledning, kunnig personal m.m. Allt detta hade araberna tillgång till. I Europa hade vetenskap och utbildning premierats av vissa kungahus och framsynta grupper och lett till en begynnande teknologisk utveckling.

Dessa förhållanden skapade förutsättningar för både araber och européer att upptäcka världen utanför det egna geografiska rummet. Man kan jämföra med dagens utforskning av rymden. Kostnaderna är mycket höga och kravet på specialistkunskaper likaså. Det är därför ingen tillfällighet att det är de stora, rika och teknologisk högt utvecklade länderna som är ledande inom det här området.

Det är alltså inte svaren på frågorna som är problemet, utan de analyser som den tidens intellektuella gjorde och framförallt de slutledningar som de kom fram till, nämligen idén om den europeiska ”rasens” överlägsenhet och den starkes ”rätt” att dominera och härska. Dessa idéer skulle komma att få förödande konsekvenser för relationerna mellan Afrika och Europa för lång tid framöver.

Slavhandel, kolonialism och europeisk imperialism
Många av de afrikanska nationerna utvecklades på flera områden ungefär på samma sätt som de europeiska. Men det fanns områden där de inte hade hängt med. Ett sådant viktigt område var vapentillverkningen. I Europa utvecklades alltmer sofistikerade vapen medan afrikanerna fortsatte att använda pilbåge och spjut. Även om de var skickliga i att hantera dessa vapen, så kunde de inte stå emot de nya europeiska vapnen.

Portugal hade ett försprång i Afrika på många decennier före andra europeiska stater. De hade redan börjat etablera sig längs kusterna, där de byggde handelsstationer. Men efter 1550-talet började andra europeiska staterna att förstå vidden av den portugisiska framryckningen och började nu bygga sina egna stationer. De afrikanska kungarna längs kusterna insåg snart vad som var i görningen och försökte ta kontroll över handelsvägarna till kusten. De var också beredda att betala nästan vad som helst för att få tillgång till europeiska vapen.

Det som nu håll på att hända, och som skulle förstärkas under kommande århundra-den, var inget mindre än en radikal omläggning av den afrikanska handeln. Denna hade tidigare varit helt beroende av karavantrafiken genom Sahara och andra karavanrutter som trafikerades av de arabiska handelsmännen. De stater i inlandet som låg väl till och kunde kontrollera handelsvägarna blomstrade. Nu förändrades deras situation drastiskt. Den ena staten efter den andra förlorade i betydelse allteftersom inlandshandeln minskade, och handeln med handelsstationerna utmed kusterna ökade.

År 1492 hade Christopher Columbus rest västerut och kom så småningom till Amerika. Denna resa skulle komma att bli ödesdiger för Afrika. Det var framförallt arbetskraftsbehovet på plantagerna i Nord-, Mellan- och Sydamerika som skulle komma att göra slavhandeln så lukrativ – och slavarna hämtades från Afrika. Portugal deltog i slavhandeln fr. o m 1444, Spanien 1479; Storbritannien 1562; Nordamerika 1619; Holland 1625; Frankrike 1642; Sverige 1647 och Danmark, slutligen, från 1697.

I Sverige bildades Afrikanska Kompaniet med Louis de Geer som en av de större delägarna. Några år senare, 1652, började kompaniet bygga en fästning på Guldkusten som döptes till Carolusborg. Därifrån började man organisera den svenska koloniala handeln med både guld, elfenben, kryddor, socker och slavar. Man ville infoga sig i den lönsamma triangelhandeln och lyckades delvis. Men också andra europeiska länder hade starka intressen i området, t.ex. Holland, som ställde till problem för svenskarna. Trots det gick affärerna bra.

Efter en rad förvecklingar förlorade emellertid Sverige Carolusborg till engelsmännen, som behöll det gamla svenska fortet fram till Ghanas självständighet 1957. Sverige hade alltså ambitionen att delta i slavhandeln och det var nog bara lyckliga omständigheter som gjorde att vårt deltagande blev så kort. Lasse Bergs skriver i sin utmärkta bok, När Sverige upptäckte Afrika, att man förmodligen inte hann med mer än att köpa och sälja ett 1000-tal slavar. När Carolusborg föll i fiendehänder blev krigsbytet 184 kg guld, 4 ton elfenben, 160 slavar plus andra mindre tillhörigheter. Det var alltså en hel del rikedomar som väntade på att skeppas hem till Sverige.

Portugiserna tryckte på. De ville behålla sitt försprång och 1570 etablerade de en koloni i nuvarande Angola. Att de var långt före de andra europeiska nationerna med koloniala ambitioner märks av det faktum att det skulle dröja ända till 1652 innan holländarna etablerade en koloni vid Godahoppsudden. Där kom de holländska boerna genast i konflikt med urbefolkningarna San och Khoikhoi.

När slavhandeln kom i gång, deltog många afrikanska kungariken i denna handel fullt ut. Ett sådant rike var Ashante i centrala Ghana. Där hade ledaren Osei Tutu bildat en stark centralmakt av de tidigare spridda akan-folken. Guld och slavar var grunden för det nya rikets välstånd. Slavarna bytte han mot europeiska vapen. På samma sätt gjorde kungen i Dahomey på 1720-talet.

Det var på 1700-talet som slavhandeln över Atlanten nådde sin kulmen. Forskarna är oense om hur många afrikaner som förslavades och fördes över Atlanten. En siffra som ofta nämns är 15 miljoner. En sådan avtappning på folk i sina bästa år hade stor betydelse för många regioner i Afrika. Slavhandeln förändrade världen för all framtid.

Slavarnas situation var svår. De jagades, fångades, förnedrades och såldes. Men likväl kunde de ibland stå emot slavägarna. Det finns otaliga berättelser om slavuppror i mindre eller större omfattning. Ibland tog de livet av sina plågoandar när de inte stod ut längre. Straffet för slavarna, om de togs till fånga, var en plågsam död. I bästa fall hängdes de men ofta brändes de på bål. Ett av de mera kända slavupproren är det som ägde rum på Haiti 1792, då tusentals slavar revolterade mot fransmännen. Men redan i början av 1700-talet förekom slavuppror, t.ex. 1712 i New York.

Under många år ifrågasattes inte slaveriet i Europa. Man tog det för givet. Det var människor med både politisk och ekonomisk makt, politiker och kapitalägare, som kontrollerade denna lukrativa verksamhet. De försökte t.o.m. få folk att tro att de gjorde en insats för slavarna. De hävdade att handeln endast avsåg tillfångatagna afrikanska krigsfångar, som de ”räddade” från en säker död genom göra dem till slavar och transportera dem över Atlanten.

Vad de aldrig sa var att det var de själva, genom sina ombud på platsen, slavhandlarna, som initierade missämja och krig mellan de afrikanska folken och deras kungar för att därigenom få tag på ”fångar” och slavar. Men så småningom började sanningen att krypa fram. Granville Sharp i England, som var en av de första som verkade för slaveriets upphörande, sa 1776: ”Slavhandeln profiterar på den okunnighet och råhet som finns i oupplysta nationer, som uppmuntras att kriga med varandra i just den här avsikten” [att ta krigsfångar, som kan säljas som slavar].

Under senare delen av 1700-talet började de europeiska kolonialstaterna att intressera sig för vad som fanns bakom de kustremsor som de hade lagt beslag på. De uppmuntrade och finansierade upptäcktsresanden att ta sig in i inlandet och utforska det. Det fanns säkert både ekonomiska, politiska och vetenskapliga intressen bakom, men de ekonomiska var de starkaste vid den här tiden. Många upptäcktsresanden genomkorsade Afrikas inre under enorma svårigheter och berättade, om de överlevde, för omvärlden vad de funnit. I Europa var de hjältar och deras strapatser följdes med stort intresse av allmänheten. På så vis öppnades Afrikas inre upp för européerna. I upptäcktsresandens spår följde ofta missionärerna och handelsmännen.

När väl kolonialmakterna hade fått klart för sig vad som fanns inne i landet, började en period då de europeiska staterna inmutade stora landområden. Nu nöjde de sig inte med handelsstationer längs kusterna. Nu ville de ha landområden. Några förhandlade till sig områden genom överenskommelser med afrikanska kungar och hövdingar och signerade traktat med den innebörden. Där man stötte på motstånd använde man tvångsmedel. Man accepterade inte nej som svar. Vad var det då man hade funnit i inlandet som fick de europeiska statsledningarna att bjuda över varandra i girighet, våld och grymhet?

Man hade upptäckt stora afrikanska rikedomar: Guld, diamanter, mineraler; järn, koppar; silver, gummi, olja, kaffe, te, kakao, tropiska frukter och kryddor mm. Man hade funnit stora floder som rann genom kontinenten, höga berg som reste sig mot himlen och djupa, frodiga dalar som försvann i underjorden, prunkande regnskogar, fiskrika sjöar och hav, vattenfall, kratrar, öknar, vilda djur i en mångfald som aldrig tidigare skådats, öppna grässtäpper så långt ögat kunde se … Allt detta såg de, och allt detta ville de ha. Det ledde till en huggsexa eller kapplöpning om Afrika som påskyndades av Berlinkonferensen 1884/85. Där kom de europeiska kolonialmakterna överens om hur de skulle gå tillväga när de gjorde upp om de landområden som de gjorde anspråk på.

Både slavhandeln och kolonialismen var rovgiriga, kapitalistiska ekonomiska sys-tem. När slavhandeln tvingades upphöra, tog kolonialismen vid. Slavhandeln riktade sig mot individen; den exploaterade den enskilde afrikanen, medan kolonialismen i större utsträckning var orienterad mot afrikanska territorier, landområden, nationer och folk; den hade en mer kollektiv prägel. Afrikanerna som individer hade man redan exploaterat och sugit ut. Nu ville man åt deras naturrikedomar. För att komma åt dem var man först tvungen att ta de aktuella landområden i besittning.

Folken som bodde i dessa områden såg man inte som markägare eller ägare till naturrikedomarna, eller någon som hade rätt till dem. De menade att det var de själva, européerna, som hade ”upptäckt” dessa rikedomar och därför hade rätt till dem. Man ville gärna inbilla sig själv och andra att man hade funnit jungfruligt land, virgin land, land som ej trampats av människan, land utan ägare.

De människor som fanns där var något som man tyvärr, så att säga, fick ”på köpet”. Bäst hade varit om det inte hade funnits några människor alls. Men nu fanns de där. Fast man behövde inte bry sig om dem, för de räknades ändå inte ... Ungefär så resonerade man. Stod de i vägen, så var det bara till att utrota dem. I Sydvästafrika bekämpade herero-folket den tyska kolonialmakten 1904-06. Det blev för mycket för tyskarna. Till slut utfärdade general von Trotha en utrotningsorder (Vernichtungsbefehl). Herero-folket led oerhört till följd av tyskarnas extrema grymhet under utrotningskampanjen.

Herero-folket var inte ensamma om att motsätta sig det koloniala intrånget. Många andra folk gjorde samma sak under hela den koloniala tidsperioden. I Tyska Östafrika motsatte sig afrikanerna tyskarna i tre olika uppror som pågick från 1888 till 1907. Maji-maji-upproret i södra delarna av landet har också blivit ihågkommet till följd av tyskarnas grymhet.

I Rhodesia gjorde matabele- och mashona-folken uppror så tidigt som 1896. Zulu-folket revolterade i Natal 1906. I Brittiska Östafrika (Kenya) gjorde nandi-folket uppror liksom Bunyoro i grannlandet Uganda. I Somaliland bekämpade somaliska grupper både britter och italienare under ledning av folkhjälten Muhamad Hasan, som engelsmännen kallade ”mad Mulla”.

Både i Egypten och i det angloegyptiska Sudan utbröt häftiga anti-brittiska stridigheter. I Libyen protesterade man mot italienarna och i Tunisien mot fransmännen. I Abessinien besegrades italienarna i Adowa 1896. I Franska Västafrika pågick stridigheter under lång tid runt bl. a Nigerfloden. På Madagaskar, slutligen, revolterade den lokala befolkningen mot fransmännen 1898-1904. Motstånd i olika former förekom på många andra håll också. Vi kan alltså se att afrikanerna hade en klar politisk uppfattning om det koloniala intrånget och de såg på ett tidigt stadium att det knappast skulle leda till någonting gott för deras del.

Den europeiska koloniseringen och uppdelningen av Afrika var genomförd 1912. Bara två områden klarade sig undan den europeiska girigheten: Abessinien (Etiopien) och Liberia. Även om de europeiska kolonialmakterna lyckades slå ner motståndet och ”pacificera” afrikanerna, fortsatte afrikanerna att göra motstånd på flera håll. För att skrämma folk till lydnad företogs kollektiva bestraffningsaktioner. På flera håll i Afrika tjänstgjorde svenskar i de koloniala styrkorna. Kung Leopold av Belgien, en av de mest hänsynslösa exploatörerna av den afrikanska befolkningen, styrde sin privata fristat Kongo med hjälp av svenska militärer.

I ett brev som publicerades i Dagens Nyheter den 16 september 1884 berättar underlöjtnant M Juhlin-Dannfelt stolt hur han underkuvar motsträviga byar genom att helt enkelt bränna ner dem, hugga ner bananträden, tvinga till sig får, getter, höns, elfenben och arbetare. ”De svenska officerarna” skriver han, ”hafva här ett synnerligen godt rykte om sig, och äro nästan alla stationschefer…”. Kung Leopold skriver ett brev till Oscar II den 23 december 1884 och tackar för svenskarnas insatser. Oscar II svarar och säger att han är ”smickrad” över sina officerare som, som han säger, ”tjänar humanismens sak”.

Efterhand som afrikaner utbildades och kom i kontakt med västerländska frihetsideal, började de också ställa frågor om sin egen situationen. Många afrikaner deltog också på Europas sida i Andra världskriget och blev vittne till hur andra länder försvarade eller försökte vinna sin frihet. Då blev frågorna om den egna situationen alltmer pockande. Så småningom växte en afrikansk nationalism fram.

Flera händelser förstärkte denna nationalism. Afrikanerna inspirerades av det faktum att Egypten hade fått sin självständighet så tidigt som 1922. Italiens överfall på Etiopien 1935-36 upprörde många afrikaner och de kände stor sympati för Etiopien. Japanernas seger vid Pearl Harbour visade tydligt att det gick att besegra den vite mannen. En milstolpe i självständighetssträvandena var Bandungkonferensen i Indonesien i april 1955, då afrikanska och asiatiska länder för första gången kom tillsammans för att diskutera kolonialism. Konferensen tog klar ställning för ett avskaffande av alla kolonier. Och så blev det!

Vägen dit har varit lång, men när processen väl kom i gång, gick själva avkoloniseringen ändå ganska fort. De flesta kolonierna avskaffades inom loppet av en 20-årsperiod fram till mitten av 1960-talet. Afrikanerna har fått betala ett dyrt pris i människooffer genom slavhandeln: ekonomisk utsugning och exploatering genom t.ex. rovdrift av guld-, diamant och koppargruvor och underpriser på många produkter som kaffe, te, kakao, bomull, elfenben, palmolja, gummi, jordnötter och många andra varor; sönderslagning av den egna identiteten, den egna politiska och kulturella utvecklingen, och en mer eller mindre påtvingad anpassning till det västerländska samhällsidealet.

De europeiska kolonialländerna, regeringarna i dessa länder, företagare, organisationer och sammanslutningar, enskilda personer, kungar (Leopold II av Belgien) och kapitalister, alla har de roffat åt sig. Kolonialismen är på det hela taget ett dystert kapitel både i den europeiska och den afrikanska historien. Det som afrikanerna fick ut av den perioden i form av bättre sjukvård, bättre utbildning, bättre teknologi osv. var visserligen betydelsefullt men står ändå inte i proportion till det pris man fått betala.

Den postkoloniala perioden
Ghana, tidigare Guldkusten, var den första koloni i Afrika söder om Sahara som fick självständighet. Året var 1957. Då pågick i Nordafrika ett bittert frihetskrig i Algeriet, som inte slutade förrän landet fick självständighet från Frankrike 1962. I Afrika söder om Sahara gick det normalt lugnare till. Det fanns förstås undantag. Ett sådant var Kenya där en gerillarörelse bildats, mau mau, som med våldsamma metoder bekämpade britterna tills de förstod att det krävdes en politisk lösning på landets problem – självständighet.

På det hela taget rådde stor optimism överallt i Afrika i mitten på 1960-talet. Men återigen, med några viktiga undantag t.ex. i Sydafrika, i de f.d. portugisiska kolonierna Moçambique och Angola och i Sydrhodesia (Zimbabwe). Optimismen grundade sig på ett slags allmän positiv förväntan inför framtiden och det faktum att man hade uppnått ett viktigt politiskt mål, självständighet i många länder. Allt såg nu ljusare ut. Nu hade man egna stater och politisk makt. Nu skulle utvecklingen komma. Den som de vita kolonialherrarna hade förnekat afrikanerna så länge. Det var en äkta utvecklingsoptimism som rådde i de självständiga länderna och som delades av en hel del biståndsfolk, som nu började strömma till Afrika.

Verkligheten skulle komma att se mycket annorlunda ut, den politiska kampen var långt ifrån över. Det fanns kolonialherrar och kapitalister runt om i världen som inte ville släppa greppet om Afrika. Redan i slutet på 1960-talet började man tala om nykolonialism, dvs. att de gamla kolonialherrarna och kapitalisterna hade dykt upp igen och nu försökte påverka de afrikanska statsledningarna för egna ekonomiska syften. Med andra ord, de ville fortsätta att exploatera afrikanerna. Stötte de på motstånd, drog de sig inte för att manipulera på alla möjliga sätt, t.o.m. genom att initiera statskupper och politiska oroligheter.

Mot slutet av det bittra Algerietkriget utkom Frantz Fanon med sin berömda bok Jordens fördömda. Fanon föddes på Martinique 1925, studerade till läkare i Paris, och började arbeta i Algeriet. Men nästan omedelbart drogs  han in i den militanta frihetsrörelsen FLN. Det är ur denna erfarenhet som hans bok kom till. Den handlar om hur rasism påverkar både de koloniserade folken och kolonisatörerna själva. Boken fick stor betydelse för utvecklingsanalysen på 1960-talet och lästes, diskuterades och refererades till på kurser, seminarier och workshopar i utvecklingsmetodologi. Fanon dog i leukemi 1961 just när FLN höll på att vinna befrielsekriget.

I Sydafrika stod Nelson Mandela anklagad för sabotage tillsammans med andra ANC-ledare. Den 20 april 1964 hölls domstolsförhandlingar i den s.k. Rivoniarättegången i Högsta domstolen i Pretoria. Den 11 juni samma år dömdes Mandela och de andra sju anklagade till livstid fängelse och förpassades till den beryktade fängelseön Robben Island. Det skulle dröja mer än ett kvarts sekel tills världen fick se Nelson Mandela igen.

Portugiserna som ”upptäckte” Afrika och visade vägen dit, hade svårt för att acceptera the wind of change – förändringens vind – som svepte över den afrikanska kontinenten på 1960-talet. Detta lilla land, Portugal, i den europeiska periferin, skapade och kontrollerade ett kolonialt imperium som upptog en femtedel av väldens yta när det var som störst.

De största landområdena fanns i Sydamerika (Brasilien), Afrika (Angola, Moçambique) och Asien (de indonesiska kryddöarna). Länge bekämpade portugiserna nationaliströrelserna i sina kolonier. Avkolonisering kom hastigt efter revolutionen i Portugal 1974. Den 25 juni 1975 fick Moçambique sin självständighet och den 11 november samma år blev Angola självständigt. Inbördeskrig bröt ut i båda länderna. Men i Asien dröjde det längre. Enklaven Macau, den sista portugisiska kolonin, överlämnades till Kina den 19 december 1999.

I Sydrhodesia ville de europeiska nybyggarna bli självständiga. England ställde upp villkor för en sådan självständighet som tog hänsyn till den afrikanska majoriteten. Ian Smith, kolonins premiärminister, avvisade villkoren och utropade ensidigt Sydrhodesias oavhängighet den 11 november 1965. Det ledde till den s.k. Rhodesiakonflikten med bl.a. internationella sanktioner och oljeembargo. Flera nationalistgrupperingar bekämpade de rhodesiska styrkorna från frontstaternas territorier. Men Sydrhodesias framtid kom inte att
avgöras på slagfältet utan genom förhandlingar vid Lancaster House-konferensen i England 1979. Följande år, 1980, hölls allmänna val och Robert Mugabe valdes till president för det nu fria Zimbabwe.

I Sydvästafrika (Namibia) pågick stridigheter mellan befrielserörelsen SWAPO och de sydafrikanska styrkorna. Många initiativs togs i avsikt att lösa konflikten men det ena initiativet efter det andra strandade av olika skäl. I slutet på 1980-talet utgjorde de kubanska trupperna som stred i Angola ett sådant skäl för Sydafrika att inte acceptera de föreslagna lösningarna. Först när en lösning funnits, som var kopplad till de kubanska truppernas tillbakadragande från Angola, var Sydafrika redo att förverkliga FN:s resolution 435, som stakade ut vägen mot ett självständigt Namibia. Den 20 mars 1990 blev Namibia självständigt och SWAPO:s ledare, Sam Nujoma, valdes till president.

Den ena stora politiska kon-flikten efter den andra fick alltså sin lösning, även om nya kon-flikter tillkom. Men av de gamla konflikterna återstod nu den största: Sydafrika. På 1970-talet skärptes apartheid-politiken och tillämpningar-na av det system av lagar som denna politik hade resul-terat i. Ett exempel var de s.k. hem-länderna som började byggas ut. Idén var att alla svarta afrikaner skulle ha sitt hem i något av dessa hemländer. Det var dit de skulle åt-ervända en dag då deras ”gästarbete” i det ”vita” Sydafrika upphörde. Hemländerna, tio till antalet, var belägna i de fattiga och perifera områdena. FN hade beslutat om omfattande sank-tioner mot Sydafrika, samtidigt som ANC fick stort inter-nationellt politiskt, moraliskt och ekonomiskt stöd.
I slutet på 1980-talet för-sämrades Sydafrikas ekonomi dramatiskt och företrädare för apartheidregimen började in-leda samtal med Nelson Man-dela på Robben Island.

År 1990 förändrades det politiska landskapet i Sydafrika i ett slag. President de Klerk meddelade att han hade för avsikt att frige Nelson Mandela. Världen jublade. Det gjorde man i Sydafrika också men oroades samtidigt över de stridigheter som utbröt mellan Zulu- och Xhosa-folket. Trots de bittra striderna som tog många liv, fortsatte de Klerk sin reformpolitik. 1991 avskaffade han apartheidpolitiken och förberedelserna för fria val tog fart.

Ett par år senare, fick både de Klerk och Nelson Mandela Nobels fredspris för det politiska ledarskap som de visat. I sitt tal vid ceremonin i Oslo den 10 december 1993 sa Nelson Mandela om President de Klerk: ”Han hade modet att medge att ett hemskt fel begåtts mot vårt land och folk genom det påtvingade apartheidsystemet”. I april 1994 hölls de första fria demokratiska valen i Sydafrika och Nelson Mandela valdes till Sydafrikas förste svarte president.

Kolonialismen skapade en artificiell geografi i Afrika. Folk tvingades in i grupperingar, nationer och stater där man inte kände sig hemma och saknade förankring. Andra uteslöts. Man styrdes av våldsamma främlingar som uppenbarligen kom långt bortifrån. Kanske hoppades afrikanerna på att främlingarna en dag skulle ge sig av. Men så skedde inte. Främlingarna stannade kvar och deras påverkan på samhället blev bestående för all framtid.

Det har tagit Afrika många år att återta kontrollen över sin kontinent. Gränserna är internationellt erkända även om det finns en del gränsproblem kvar att lösa. Men ändå kan den aktuella politiska kartan ritas som ”Afrika 2002” ovan visar. Det enda undantaget är Västsahara. Dess status har ännu inte bestämts. När Västsahara får sin politiska självständighet fastställd, kommer den afrikanska kontinenten att bestå av femtiofyra (54) självständiga stater. Några av dem är ministater, medan andra är mycket stora till yta och folkmängd.

Det faktum att afrikanerna nu har kontroll över det geografiska rummet efter den koloniala turbulensen, är en bedrift och ett gott tecken. Den framgången blir inte mindre av det förhållande att man valde att hålla fast vid de gränser som de f.d. kolonialmakterna lämnade efter sig. Det är en framgång på det internationella planet. På det nationella planet ser bilden annorlunda ut. Många länder i Afrika söder om Sahara har upplevt den ena statskuppen efter den andra, i synnerhet på 1960- och 1970-talen, och på flera håll har dessa politiska omvälvningar lett till mycket grymma inbördeskrig, t.ex. Biafrakriget i Nigeria, Algerietkriget, inbördeskrigen i Moçambique, Angola, Liberia, Rwanda, Sudan etc. Miljontals människor har drivits på flykt eller fått sätta livet till i dessa konflikter. Orsakerna till konflikterna är i de allra flesta fall etniska (Nigeria, Liberia, Tchad, Rwanda, Burundi, Etiopien, Somalia osv.), dvs. två eller flera etniska grupper har slagits om makten. Men det kan också finnas religiösa förtecken bakom en konflikt (Sudan, Algeriet, Nigeria).

Försvagade av inre politiska konflikter, krig och etniskt våld har många afrikanska politiska ledare fastnat i ett kortsiktigt handlande som gått ut på att till varje pris hålla sig kvar vid makten. Det har de kunnat göra genom att roffa åt sig av landets naturrikedomar som de använt för sina egna politiska syften. I Zaire, under Mobuto, gick korruptionen långt ner i tjänstemannaleden. Samma förhållanden kan man idag finna i många länder söder om Sahara. De långsiktiga ekonomiska målen har man försummat. Någon egentlig ekonomisk reformpolitik, som haft synbara och bestående effekter på samhället och på de fattigastes situation, är svår att spåra i länderna söder om Sahara under den postkoloniala perioden. Det paradoxala är att det funnits gott om pengar. Biståndsgivare likaså: enskilda länder, banker, statliga och privata myndigheter och organisationer, internationella organ som FN, Världsbanken, UNDP plus alla andra FN-organ, EU, OECD, DAC osv. Att det funnits gott om pengar det vittnar skuldbördan om idag!

Konsekvenserna för Afrikas del är att man går in i det nya millenniet som en ekonomiskt mycket svag kontinent. Man har lyckats återvinna sin politiska frihet och det är en stor seger i sig. Men nu gäller kampen den ekonomiska friheten. Det är Afrikas primära mål idag och för lång tid framöver. Av Afrikas 54 stater tillhör 33 av dem de minst utvecklade länderna i världen. Den ekonomiska kampen måste vinnas samtidigt som Afrika tvingas övervinna nya faror som hotar kontinenten, t.ex. aids, överbefolkning, torka, hungersnöd och nya etniska konflikter. Allt detta måste göras samtidigt som Afrika fördjupar och förbättrar sina demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter.

Det är stora och tunga uppgifter för en kontinent som präglas av svaga resurser inom många områden som är vitala för ekonomisk utveckling. För att Afrika ska klara av den uppgiften inom rimlig tid fordras effektivt ekonomiskt samarbete med företag runtom i världen och politiskt stöd från det internationella samfundet så att Afrika kan inlemmas i den globala ekonomin utan risk för nya former av dominans.

Webbtips/källor:
Central Oregon Community College: Part 1: Ancient Africa Part 2: African Empires Part 3: African Slave Trade & European Imperialism Part 4: Anti-Colonialism & Reconstruction Part 5: Post-Independent Africa & Contemporary Trends (http://www.cocc.edu/cagatucci/classes/hum211/timelines/htimeline.htm);

Kalken, F. van (1954): Histoire de la Belgique et de son expansion coloniale, Bryssel
Lowe, C. J. (1967): The Reluctant Imperialists: British Foreign, Policy1878-1902, (2 vol.), London
Guillen, P. (1985): L’Expansion, 1881-1898, Paris
Geiss, I. (1976): German Foreign Policy, 1871-1914, London
Smith, D. M. (1969): Italy: A Modern History, Ann Arbor
Carr, R. (1966) Spain, 1808-1939, Oxford
Bowle, J. (1975): The Imperial Achievement: The Rise and Transformation of the British Empire, Boston
Cohen, W. B. (1971): Rulers of Empire: The French Colonial Service in Africa, Stanford
Townsend, M. E. (1930): The Rise and Fall of Germanys Colonial Empire, New York
Clarence-Smith, G. (1985): The Third Portuguese Empire, 1825-1975: A Study of Economic Imperialism, Manchester
Wesseling, H. L. Divide and Rule – The Partition of Africa, 1880-1914, Praeger Publishers
Stock, Robert: Africa South of the Sahara, A Geographical Interpretation
Ansprenger, Franz (1968): Kolonialväldenas upplösning, Aldusserien
Davidson, Basil (1984): En kontinents historia, Bonnier Fakta
Pakenham, Thomas (1992): The Scramble for Africa, Abacus, London
Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann
Smart, Ninian /red/ (2000): Atlas över världens religioner, Könemann

Algeriet

STATSSKICK: Republik.
YTA: 2.4 milj. km2 (jmf hela Europa på 10.6 milj. km2). Algeriet är Afrikas näst största land till ytan efter Sudan.
FOLKMÄNGD: 32.2 milj. (uppsk. 2002).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.7 % (2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 5 juli 1962.
HUVUDSTAD: Alger.
ETNISKA GRUPPER: Araber, berber, tuareger.
SPRÅK: Arabiska, franska, tamazight.
Tamazight, berbernas språk, officiellt fr o m 2002.
RELIGION: Islam (sunni) 99 %.
NATURRESURSER: Olja, gas, järnmalm, fosfat, uran, bly, zink osv.
BNP: Jordbruk 11 %, industri 37 %, tjänster 52 %.
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppsk. 2000).
HDI (2000): 0,683 (107/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Algeriet – algerier – algerisk. Engelska: Algeria – Algerian (s) – Algerian.

FÖRHISTORIA
Det landområde som idag består av det moderna Algeriet har en lång historia. Från grottmålningar i t.ex. Tassili N'Ajjer, nordost om Tamanrasset, vet man att 8 000 år före vår tideräknings början levde flera olika jägarfolk i området. Då var inte Sahara öken utan ett grönskande stäpplandskap där både elefanter, buffel, noshörningar, flodhästar, krokodiler och många andra djur levde.

Den blandning av folk som funnits i området under årtusenden har smält samman till det folkslag som vi idag känner som Algeriets ursprungsbefolkning, nämligen berberna. De lever fortfarande i landet och utgör idag 17 % av befolkningen.

Under 900-talet f.Kr. började fenicierna, som levde utmed Syriens och Libanons kuster, att etablera sig på den nordafrikanska kusten. De grundade Karthago (i nuvarande Tunisien) 814 f.Kr. och därefter fortsatte de att expandera utmed kusten. Först anlade de små bosättningar och en handelsstation och, om förutsättningarna var gynnsamma, utvecklades bosättningen till en koloni. På så sätt växte t.ex. Tipasa fram väster om Alger på 500-talet f.Kr.

Karthago blev med tiden en stark makt som behärskade nästan hela den nordafrikanska kusten, från södra Marocko till Libyen, kustområden i södra Spanien, Sardinien, Korsika, Balearerna och Sicilien. Det romerska riket kände sig hotat och gick i krig tre gånger (de puniska krigen) för att besegra uppstickaren Karthago. Det lyckades först 146 f.Kr. och Numidien som Algeriet då kallades, blev en romersk koloni. När Karthagos makt var bruten återetablerade sig berberna, och flera mindre hövdingedömen och kungariken uppstod i inlandet.

Romarriket kontrollerade hela den nordafrikanska Medelhavskusten under de följande 500 åren. Men 429 e.Kr. invaderades Nordafrika via Spanien av 80 000 vandaler (germansk stam) ledda av sin kung Kaiseric. Året därpå nådde de Hippo Regius (Annaba) och under de följande åren skövlade de Karthago och andra områden som de hade erövrat. Eftersom romarrikets makt och inflytande i området beskurits kunde berberna ytterligare stärka sin ställning.

Vandalernas makt varade i ungefär 100 år. I östra delen av romarriket, det som senare skulle komma att kallas det bysantinska riket med huvudsäte i Konstantinopel (som tidigare hette Bysans), styrde kejsaren Justinianus I. Han ville utvidga sitt rike genom att ta upp det romerska rikets fallna mantel. Därför skickade han år 533 general Belisarius med 16 000 man för att jaga bort vandalerna och ta kontrollen över Numidien. Hela den nordafrikanska kusten kom senare att ingå i det bysantinska riket. I skuggan av de storpolitiska förändringarna återtog nu berberna kontrollen av många områden på landsbygden i Numidien.

FÖRKOLONIAL TID
Men ockupanternas – feniciernas, romarnas, vandalernas och ”turkarnas” – kulturella och religiösa inflytande över de nordafrikanska folken har inte blivit bestående i någon större utsträckning. De som skulle komma att förändra hela Nordafrika i grunden var araberna. De kom med islam.

Islamiseringen
Den obrutna islamska perioden varade från 642 till 1830. Det var en lång period och islam har haft tid att tränga in i samhällets varje vrå och skrymsle. Islamiseringen i Nordafrika började 642 med en militär expedition som utgick från Egypten. Men det var först något senare på 600-talet som man utvecklade en medveten strategi för att erövra, islamisera och arabisera hela Maghreb, dvs. områden väster om Nilen, i Nordafrika.

Den arabiska invasionen stötte på motstånd men den var aggressiv, kraftfull och väl organiserad och de nomadiska berbersamhällena hade inte mycket att sätta emot. Berberhövdingarna och -kungarna tvingades i många fall med våld att acceptera islam. De folk som vägrade, t.ex. tuaregerna kördes ut i öknen – och där lever de än.

Dynastier
Olika arabisk-islamska dynastier, t.ex. fatimiderna, almoraviderna, almohaderna, och zayditerna förde den islamska kampen vidare genom århundraden. Ofta tvistade de med varandra om vem som var den rättmätige efterträdaren till profeten Mohammed, och som därför bäst representerade den sanna muslimska läran.
Redan i början på 900-talet uppkom skiljelinjen mellan shia- och sunnimuslimer. Oberoende av dynastiernas kamp blev resultatet en genomgripande islamisering och arabisering av hela Nordafrika.

Sjöröveri
Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripolis (Libyen) var länge kända som Barbareskstaterna. Det var en nedsättande benämning som antydde att dessa stater var ociviliserade, barbariska, grymma och primitiva. På 1400-talet blev de kända för det omfattande sjöröveri som förekom i deras vatten. På 1500-talet sattes sjöröveriet i system och europeiska stater (inklusive Sverige) fick betala tribut till dessa staters härskare för att slippa bli attackerade av sjörövarna. Men till slut fick de europeiska staterna (och USA) nog och gick till angrepp mot sjörövarnas högkvarter i bl.a. Alger och Tunis. Spanien försatte Alger i blockad.

Osmanerna
Då vände sig två muslimska piratbröder till sultanen i det osmanska (senare turkiska) riket och klagade på de ”otrognas” framfart. Sultanen skickade en flottenhet som drev ut spanjorerna från praktiskt taget hela den nordafrikanska kusten. Den mest kände av dessa bröder hette Khair-ed-Din, också känd i Europa som Barbarossa, dvs. rödskägg. Han härstammade från en ökänd osmansk piratsläkt.

1518 utnämnde sultanen honom till provinsguvernör och försåg honom med 2000 osmanska elitsoldater, s.k. janitsjarer. Barbarossa blev en framgångsrik sjörövare och banade väg för det osmanska rikets utbredning på den nordafrikanska kusten. Som tack blev han senare utnämnd till amiral över den osmanska flottan. Ingen dålig karriär för en sjörövare. Sjörövarna betalade ”skatt” – en tiondel – till sina politiska beskyddare i Barbareskstaterna.

Osmanerna styrde Algeriet, först genom tjänstemän, senare genom guvernörer (pasha) och slutligen genom kungar (dei). Turkiska blev officiellt språk i landet. Araber och berber fick inte inneha några regeringsposter. Autonoma stamstater tilläts. Sjöröveriet knäcktes först 1830 då Frankrike skickade in en armé på 34 000 man för att en gång för alla få slut på piraternas härjningar utmed den algeriska kusten.

DEN KOLONIALA EPOKEN
Tolv år senare, 1842, annekterade Frankrike Algeriet. Det skedde inte utan motstånd. Abd-el-Kader, född i Oran och son till en framstående sufier, organiserade motståndet i elva år tills han blev deporterad till Damaskus 1847.

Frankrike började en ”militär kolonisering”, dvs. man mer eller mindre tvingade soldater som fullgjort sin tid i armén att bosätta sig i Algeriet. Napoleon III försökte att etablera ett delvis självständigt arabiskt kungadöme 1863 men efter Frankrikes förluster i det fransk-tyska kriget 1870-1871 förkastades den idén. I stället öppnades Algeriet för fransk invandring i stor skala. Araberna fortsatte att göra uppror men det hindrade inte den europeiska invandringen som fortsatte.

Frankrike försökte modernisera Algeriet genom ekonomiska och institutionella förändringar och kulturpåverkan. Men hela projektet misslyckades, kanske främst beroende på att fransmännen föraktade den inhemska, muslimska befolkningen. Precis som boerna i Sydafrika som organiserade jaktlag för att skjuta bushmän – ungefär på samma sätt som man jagar hare eller annat villebråd – organiserade fransmän i Algeriet jaktlag eller "ratonades" för att skjuta araber eller berber. Med en sådan människosyn är det kanske inte så märkligt att lokalbefolkningen inte var särskilt samarbetsvillig. Lokalbefolkningen fick inte heller hålla offentliga möten för att dryfta sina angelägenheter, eller lämna sin bostadsort utan tillstånd, och de kunde inte bli franska medborgare, såvida de inte uppgav sin muslimska tro och konverterade till kristendomen.

Arabisk-muslimsk nationalism
Den franska regeringen förstod säkert vad som var i görningen och försökte initiera politiska förändringar till förmån för den inhemska muslimska befolkningen. Men alla sådan förslag blockerades i nationalförsamlingen och av de franska kolonialisterna i Algeriet. Den arabisk-muslimska nationalismen tog fart efter andra världskriget samtidigt som fransmännen i allmänhet totalt integrerat begreppet ”l’Algérie française” i det franska medvetandet. Algeriet var formellt en del av Frankrike sedan 1914, uppdelat på tre départements: Alger, Oran och Constantine. Att den ordningen ifrågasattes var svårt för många fransmän att förstå.

Algerietrevolten
Men den 1 november 1954 var det algeriska befrielsekriget ett faktum. Då inledde Nationella befrielsefronten (FLN) en serie samordnade attentat i hela Algeriet. Algerietrevolten, som detta befrielsekrig ofta kallas i Sverige var det blodigaste avkoloniseringskrig som utkämpats på den afrikanska kontinenten. Det pågick fram till 1962. Frankrike var fast beslutet att behålla Algeriet. 1956 hade man satt in mer än en halv miljon soldater i landet. Men trots det kunde man inte kväsa upproret.

Den fjärde republiken föll och de Gaulle återkom till makten i Frankrike den 1 juni 1958. Det var framförallt nationella, konservativa kretsar och militären som låg bakom hans politiska återkomst. Algerierna begärde total självständighet. Det motsatte sig de franska kolonialisterna, ”les pieds-noirs” (svartfötterna), i Algeriet. Men de Gaulle insåg de politiska realiteterna och erkände 1959 algeriernas rätt till självbestämmande. Högerextremistiska generaler försökte genomföra en statskupp och de Gaulle utsattes för flera attentat.

Men han överlevde och stod på sig, och i januari 1961 vände han sig direkt till det franska folket i en mycket känslomässig folkomröstning. Han sa bl.a. den 6 januari, två dagar före folkomröstningen, att hela affären [den algeriska självständigheten] är en fråga mellan det franska folket och honom själv (”Françaises, Français … l’affaire est entre chacune de vous, chacun de vous, et moi-même”). Den 8 januari fick han svaret som han ville ha. 76 % av de 21 miljoner röstande i Frankrike gav honom sitt stöd. I Algeriet, där 2.8 miljoner människor röstade, svarade 1 920 000 ”ja” – 70 % – till självständigheten, medan 790 000, nästan hela den franska befolkningen – les pieds-noirs – svarade ”nej”.

Självständighet
För de Gaulle var nu läget helt klart. Det franska folket hade uttalat sin vilja klart och tydligt: Algeriet ska bli en självständig stat. I början av mars 1962 skrev de Gaulle och FLN under ett fredsavtal i Evian som trädde i kraft den 19 mars (1962). Slutligen fick algerierna själva rösta om sin framtid. 99 % av dem uttalade sig för självständighet. Då lämnade över 1 miljon fransmän landet.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Algerietkriget har satt djupa spår i den franska folksjälen. En av anledningarna torde vara det extrema våld som kom till användning på båda sidor. Över en miljon algerier miste livet. Den hemliga arméorganisationen OAS, under ledning av general Salan, torterade både fransmän och algerier. När den franska armén drog sig tillbaka lämnade den 100 000-tals personer i sticket som stridit på Frankrikes sida i muslimska milisförband eller harkis. Nästan alla slaktades av FLN efter självständigheten. År 2002 inledde representanter för harkis en juridisk process mot den franska staten. Samma år utkom den f.d. generalen Paul Aussaresses, chef för franska arméns underrättelsetjänst i Algeriet 1955-1957, med en bok i vilken han erkänner att han personligen torterat män, kvinnor och barn under befrielsekriget. Det är först nu, mer än 40 år efter det traumatiska krigets slut, som fransmännen börjar göra upp med sitt förflutna i Algeriet.

Vid självständigheten fanns det få utbildade algerier. De hade inte utbildats till att utföra kvalificerade arbetsuppgifter utan många av dem var tjänstefolk, lantarbetare och småbönder. När fransmännen gav sig av blev det brist på kvalificerad arbetskraft.

Ahmed Ben Bella, med stöd av översten Houari Boumedienne, blev landets första president. Han utropade Algeriet till en arabisk-islamisk socialistisk stat och genomförde flera socialistiska ”reformer” som t.ex. centralisering av statsapparaten, nationaliseringar av ekonomin, landreform, och införandet av enpartistaten. 1965 iscensatte Boumedienne en statskupp och fortsatte att utforma den socialistiska staten med hård hand fram till sin naturliga död 1978.

Fundamentalism
Han efterträddes av översten Chadli Benjedid som mjukade upp maktutövningen något och släppte Ben Bella från sin långa husarrest 1980. Men den hårda, repressiva maktutövningen hade satt sina spår. Fler och fler började ifrågasätta den sekulära, socialistiska staten. Iran blev ett exempel där Khomeynis tagit makten och etablerat en islamsk republik. Omfattande kravaller utbröt 1985 i Algeriet. Islamska ledare kallade regeringen för ”ett gäng ateister”. Benjedid släppte ytterligare något på tyglarna, men för sent och för litet, och nya omfattande kravaller ägde rum 1988.

Regeringen hade nu insett att det krävdes mer omfattande förändringar. En ny författning utarbetades skyndsamt och för första gången efter självständigheten tilläts flera partier att ställa upp i valen. För islamisterna öppnades nu nya möjligheter och de agerade beslutsamt. I kommunal- och regionalvalen den 12 juni 1990 vann Front Islamique du Salut (FIS) – Islamiska räddningsfronten – stort över det styrande FLN-partiet.

Islamsk stat
Islamisterna hade nu fått vind i seglen. Socialismens förestående kollaps i Sovjetunionen och i Östeuropa visade tydligt, menade de, att socialismen inte hade någon lösning på deras problem. Lösningen fanns i stället i religionen. Islam politiserades och anhängarna blev mer och mer fundamentalistiska. Målet blev att, som i Iran, etablera en islamsk stat (daola islamiyya). Nu var målet klart och anhängarna motiverade. Segern lät inte vänta på sig. I den första valomgången i de allmänna valen i december 1991 vann FIS en överväldigande seger över FLN. Det stod nu helt klart att FIS skulle vinna den andra valomgången också med en förkrossande majoritet och därefter ta kontrollen över parlamentet och etablera en islamsk stat. För att förhindra att så skedde tvingade eliten och militären fram Benjedids avgång, stoppade valen, och upplöste parlamentet.

Inbördeskrig
Inbördeskrig bröt ut 1992, och 1993 bildades den Beväpnade islamska organisationen GIA – Group islamique armé. GIA inledde ett urskillningslöst och brutalt dödande av män, kvinnor och barn. Lärare, poliser, soldater, tjänstemän, journalister, utlänningar, politiker och vanligt folk mördades i ett raseri av våld och terror som chockade världen. Polis och militär utövade också stort våld. Men 1995 hade de fått läget så pass under kontroll att val kunde genomföras. FIS bojkottade emellertid valet och våldet fortsatte. Nytt presidentval hölls den 15 april 1999 och Abdelaziz Boutefika, en f.d. utrikesminister som hade militärens förtroende, vann valet. Våldet fortsatte och vid millenniumskiftet hade uppskattningsvis 80 000 människor dödats i inbördeskriget.

Berbisk medvetenhet
I skuggan av inbördeskriget mellan de islamiska fundamentalisterna i FIS och regeringen har en annan lång och djupgående konflikt kommit upp till ytan igen, nämligen konflikten mellan berberna och regeringen. Berberna, vars kärnområde är provinsen Kabylien öster om Alger, anser att de är missgynnade. I april 2001 förekom dagliga upplopp, kravaller och gatuslagsmål i Kabylien.

Ett år senare, april 2002, meddelade regeringen att man gått med på ett krav som berberna länge ställt, nämligen att erkänna deras språk, tamazight, som ett av landets officiella språk. Det var ett beslut som var ägnat att lugna berberna inför valet i maj 2002. Men berberna lät sig inte blidkas. De vill ha mer och under valet drabbade de samman med säkerhetsstyrkorna i staden Tizi Ouzou elva mil öster om Alger. De bojkottade valet och deltagandet i Kabylien uppgick endast till 3 %. Valdeltagandet i valet (maj 2002) blev endast 46 % – det lägsta sedan självständigheten. Av den regerande trepartikoalitionen blev FLN valets segrare och kommer att bilda regering.

Algeriet har resurser
Algeriet saknar inte resurser. Det finns stora naturresurser i form av naturgas och olja. Algeriet har t.ex. världens femte största naturgasreserver och är världens näst största exportör av gas. Deras oljereserver ligger på fjortonde plats i världen. Problemet har varit och är klyftan mellan den rika minoritet som kontrollerar ekonomin och maktapparaten, och de fattiga massorna. Algeriet har haft en av arabvärldens mest centralplanerade ekonomier men är nu på väg att privatisera delar av den statskontrollerade industrisektorn. Ekonomiska reformer har haft lite påverkan på arbetslösheten. Den är fortfarande hög – omkring 30 %.

Webbtips/källor:
http://www.lexicorient.com/alg.htm
http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/dztoc.html

Fredoulle, Jean-Claude (1985): Dictionnaire de la civilisation romaine, Larousse
Chamberlain, Muriel E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Essex
de Gaulle, Charles (1970): Mémoires d’espoir, Le Renouveau 1958–1962, Paris
Boularès, Habib (1983): L’islam – la peur et l’espérence, Frankrike

Se också: Marocko, Tunisien, Västsahara.

Angola

STATSSKICK: Republik.
YTA: 1.2 milj. km2 (dubbelt så stort som Spanien och Portugal tillsammans).
FOLKMÄNGD: 11.1 milj. inv. (juli 1999).
BEFOLKNINGSTILL-VÄXT: 2.15 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETS-DAG: 11 november 1975.
HUVUDSTAD: Luanda.
SPRÅK: Portugisiska (officiellt), många bantu- och andra afrikanska språk.
RELIGION: Katoliker (38 %), protestanter (15 %), inhemska (47 %).
ETNISKA GRUPPER: C:a 90. Störst är ovimbundu (37 %), mbundu (25 %), bakongo (13 %), Lunda-Chokwe och nganguela. Dessa 5 à 6 grupper utgör nio tiondelar av befolk-ningen. Före självständig-heten fanns 400 000 portugiser men de flesta har lämnat landet.
NATURRESURSER: Olja, diamanter, järnmalm, fosfat, koppar, guld, bauxit, uran etc.

TILLVÄXT (BNP): 4 % (1999 uppskattning).
HDI (2000): 0,405 (160/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Angola – angolan – angolansk. Engelska: Angola – Angolan(s) – Angolan. Angola kallades också Portugisiska Västafrika under kolonialperioden.

Ursprungsbefolkningarna i Angola åtminstone i södra delarna av landet, var besläktade med khoikhoi-(”hottentotter”) och sanfolken (”bushmen”). De var jägar- och samlarfolk som levde på långt avstånd från varandra. I norr fanns också pygméer hemmahörande i regnskogsområden kring Kongofloden och dess bifloder.

Bantufolken invandrar
Under 1200- och 1300-talen invandrade bantufolken. De trängde undan ursprungs-befolkningen som bl.a. flyttade längre söderut. Pygméerna trakasserades och fördrevs av bantufolken på grund av sin ringa längd och andra fysiska egenskaper. I söder tycks emellertid bantu- och khoisanfolken kommit bättre överens eftersom en påtaglig blandning mellan de båda grupperna ägt rum.

Bantufolken organiserade sig och bildade kungadömen, somliga små andra stora. Exempel på stora kungadömen var Kongo i norr som grundades i mitten på 1400-talet, och vars huvudstad Mbanza Kongo fortfarande finns kvar, och Lundariket i öster som sträckte sig in i dagens grannländer.

Portugiserna
Portugiserna (Diogo Cão) kom till den angolanska kusten 1482 och var i kontakt med kungariket Kongo. Kungen där skickade några av sina förtrogna till Portugal för att besöka den portugisiske kungen, men relationerna till portugiserna blev med tiden allt sämre. Flertalet av de portugisiska nybyggarna var degredados, dvs. personer dömda för allvarliga brott i Portugal. Det var de som fysiskt initierade, organiserade och genomförde slavhandeln. Lokalbefolkningen avskydde dem. Den fiendskap som de gav upphov till mellan lokalbefolkning och portugiser skulle komma att bestå genom århundraden fram till Angolas självständigheten 1975.

Holländarna
På 1600-talet blev Portugal mer och mer indraget i de spanska religions- och tronföljdskrigen. Därigenom blev också de portugisiska koloniala besittningarna måltavlor för Spaniens fiender. Holland var en av Spaniens fiender och tog Luanda och Benguela 1641. De allierade sig med de lokala kungarna som beredvilligt ställde upp, glada över att ha blivit av med de förhatliga portugiserna.

Holländarna ströp slavhandeln till Brasilien och kolonialherrarna där klagade bittert över förlorade inkomster till följd av brist på arbetskraft. Till slut stod de inte ut längre utan samlade ihop pengar och utrustade krigsfartyg för att bege sig till Angola och återta makten där. Det lyckades. 1648 gav den holländska garnisonen upp i Luanda och något senare på andra håll i landet. De koloniala exploatörerna i Brasilien var alltså beredda att gå hur långt som helst för att försäkra sig om afrikanska slavar till sina sockerplantager. Totalt skeppades 3 miljoner slavar från Angola till Brasilien. Formellt återfick Portugal de angolanska besittningarna efter trettioåriga krigets slut 1648, men i praktiken styrdes Angola från Brasilien under flera decennier.

Internationella förvecklingar
I norra Angola var gränsen inte fastställd. Portugiserna gjorde anspråk på Kongoflodens mynning. Britterna hade tidigare avvisat det anspråket därför att portugiserna inte ville sätta stopp för slavhandeln. Men eftersom Storbritannien var osäker på ärkefienden Frankrikes intentioner i området, skrev de på ett avtal med Portugal som erkände Portugal som rättmätig ägare till Kongoflodens mynning. I gengäld skulle Storbritannien ha rätt att fritt använda floden.

Den överenskommelsen godkändes inte av de andra europeiska kolonialstaterna. Tvärtom ledde den till stor misstänksamhet och oro i de koloniala leden. Överenskommelsen var i själva verket anledningen till att den tyske kanslern Otto von Bismarck kallade till konferens i Berlin. Den konferensen, Berlinkonferensen, har gått till historien som det möte där de europeiska staterna (inklusive Sverige) styckade upp Afrika . Den hölls mellan den 15 november 1884 och 26 februari 1885.

Konferensen ledde till the Scramble for Africa – huggsexan eller kapplöpningen om Afrika. Anledningen härtill var förmodligen punkt sex på dagordningen som behandlade villkoren som skulle uppfyllas för att ett landområde skulle anses vara koloniserat och därför kunna erkännas internationellt. Slutdokumentet talade om ”effektiv ockupation” och det innebar fysisk kontroll över landområdet ifråga och en administration på platsen. Därför rusade de europeiska staterna till Afrika för att effektivt etablera sin närvaro och samtidigt få en större bit av den ”afrikanska kakan”.

Angola och de andra portugisiska kolonierna i Afrika gick dåligt. Portugal hade varken ekonomiska eller personella resurser för att ta hand om dem. 1898 tog Portugal ett internationellt lån som garanterades av England och Tyskland. Som säkerhet fick Portugal sätta sina kolonier. England och Tyskland hade gjort upp en hemlig lista över vilka kolonier som skulle tillfalla var och en av dem i den händelse Portugal inte skulle kunna betala tillbaka lånet.

Benguelajärnvägen
Under de tre första decennierna på 1900-talet byggdes Benguelajärnvägen (färdig 1928). Den går från staden Lobito som har en av Afrikas bästa hamnar, via Benguela, till Shaba-provinsen i DR Kongo och Kopparbältet i Zambia för att transportera ut koppar och andra naturresurser. Järnvägen symboliserar kolonialismens drivkrafter: ekonomisk exploatering och utsugning. Liknande järnvägar finns på många håll runt Afrikas kuster.

Portugal satsade varken på den inhemska befolkningens hälsa eller utbildning i Angola. Efter omkring 500 års kolonisation överlevde (1960-64) endast 800 barn av 1000 det första levnadsåret. Det var betydligt färre barn än i andra afrikanska stater med mindre inkomster per capita än Angola. Trenden fortsatte under de följande 5-årsperioderna. Inom utbildningsområdet var det ännu värre; där finns nämligen inga siffror överhuvudtaget.

Ett händelserikt år
1960 var ett händelserikt år för Afrika. Då fick 17 afrikanska länder självständighet. Store Kalle (Joseph Kabasele) komponerade Independence Cha Cha för den kongolesiska självständigheten, Sharpeville-massakern ägde rum i Sydafrika, SWAPO bildades, Katanga bröt sig loss från Kongo, premiärministern i Kongo, Patrice Lumumba, störtades och Mobutu tog makten. Harold Macmillan reste runt i Afrika och talade om the Winds of Change… Året därpå inleddes den angolanska självständighetskampen mot portugiserna med en attack på fängelset i Luanda.

Nejlikerevolutionen i Portugal
Portugiserna hade ingen som helst avsikt att ”ge bort” Angola, som de gjort till en översjöisk eller transmarin provins 1951. De kämpade emot förändringens vindar både politiskt, diplomatiskt och militärt. Men när militären väl insett att det inte fanns någon militär lösning på kriget som de tvingades utkämpa i den afrikanska bushen, störtade de den motsträviga regimen i Lissabon ledd av Salazars efterträdare Marcelo Caetano och tog själva makten under den s.k. nejlikerevolutionen 1974.

Inbördeskrig
Nu gick det fort. I all hast fick den ena portugisiska kolonin efter den andra sin självständighet. Angola 1975. Portugiserna lämnade Angola i klorna på tre självständighets-rörelser:
Den folkliga rörelsen för Angolas befrielse (MPLA), uppbackade av Sovjetunionen och Kuba; Nationella fronten för Angolas befrielse (FNLA), stött av USA; och Nationella unionen för total självständighet i Angola (UNITA), som fick hjälp av Sydafrika (och senare också av USA). MPLA tog makten med stöd av sina sponsorer och inbördeskrig bröt ut. FNLA fördes snabbt ut i periferin och kampen kom att stå mellan MPLA och UNITA.

Den som först tog upp kampen för MPLA var marxist-leninisten, poeten, läkaren och presidenten (1975-79) Agostinho Neto. Han bekämpades av UNITAs karismatiske gerillaledare Jonas Savimbi, son till stinsen i Andulo, där han föddes 1934 och växte upp. Neto efterträddes av José Eduardo dos Santos, som tog över ett krigshärjat land.

Efter Sovjetunionens fall tog Angola farväl av marxist-leninismen 1991. Samma år undertecknade Dos Santos och Savimbi en fredsöverenskommelse (Bicesse-avtalet) och allmänna val hölls året därpå. Dos Santos vann men Savimbi var en dålig förlorare och godkände inte valet utan anklagade regeringen för valfusk. Inbördeskriget blossade upp på nytt. Några år senare (1994) gjordes en ny överenskommelse (Lusakaprotokollet) och en trojka (USA, Portugal och Ryssland) fick mandat att övervaka överenskommelsen. Men även den överenskommelsen rann ut i sanden och gerillakriget flammade upp igen.

Jonas Savimbi dödas i strid
Den 22 februari 2002 nåddes världen av nyheten att den 67-årige gerillaledaren Jonas Savimbi dödats i strid i närheten av Lucusse i östra Angola. Enligt den portugisiske tidningen Diario de Noticias var det ett telefonsamtal till Lissabon som avslöjade för de angolanska regeringstrupperna var Savimbi befann sig. De lokaliserade den gerillagrupp som han ledde och dödade honom med 15 skott. Savimbis kropp fördes till Luanda för att visas upp för allmänheten.

Det var många som drog en suck av lättnad när nyheten spreds i Angola. Nu, äntligen, skulle det kanske bli fred. Många uppfattade Savimbi som den som blockerade och hindrade den fred som alla längtade efter. Regeringssoldaterna dansade och sköt salut på gatorna i Luanda. Officiella personer i Angola och grannländerna ville se ett snabbt slut på stridigheterna. UNITA meddelade att de ville ha fred.

Eldupphöravtal undertecknas
Den 4 april 2002 undertecknades ett eldupphöravtal i Kongresspalatset i Luanda av UNITA:s general Abreu Karmorteiro och den angolanske generalen Armando Da Cruz i närvaro av Angolas president Eduardo dos Santos och omkring 4 000 inbjudna, bl.a. representanter för trojkan USA, Portugal och Ryssland. Fem tusen Unitarebeller ska integreras i den reguljära armén och övriga gerillakrigare ska få yrkesutbildning. Tiotusentals människor har försvunnit och väntar nu i läger på att kunna återförenas med sina familjer. Många familjer väntar förgäves. Kriget tog många offer.

Det 27-åriga inbördeskriget blev mycket brutalt. Omkring 1.5 miljon människor fick sätta livet till och flera miljoner människor blev flyktingar i sitt eget land. Hur kunde Angola och rebellrörelsen UNITA föra ett inbördeskrig som pågick i 27 år? Varifrån kom pengarna? Att föra krig kostar pengar. Angola har stora naturresurser. MPLA finansierade kriget genom oljeinkomsterna och UNITA genom sin kontroll av de stora diamantgruvorna uppe i nordost. Många personer i den inre kretsen på båda sidor har skapat sig stora förmögenheter på kriget.

Varför detta långa inbördeskrig?
Vad var egentligen anledningen till inbördeskriget? Om det råder delade meningar. Somliga har sett det som ett revolutionärt krig riktat mot den internationella imperialismen. Andra menar att det egentligen var ett minikrig mellan öst och väst, utkämpat genom ”ombud” inom ramen för det kalla kriget. Ingen av dessa två förklaringsgrunder är riktigt trovärdiga. Man måste i stället försöka finna ”afrikanska” förklaringar. Och sådana fanns i Angola på samma sätt som i många andra afrikanska länder efter självständigheten. Det var en kamp – på etnisk grund – om den politiska och ekonomiska makten. Man var rädd för att man skulle komma att domineras av sina fiender.

I Angola stöddes Savimbi framförallt av Ovimbundu-folket på Bihéplatån. Det var hans eget folk; det var där han var född och uppvuxen. Han såg sig själv och Ovimbundu-folket som de ”riktiga” afrikanerna i landet i motsats till de ljushyade, mestiços. Dessa var avkomma till vita och svarta föräldrar som under kolonialperioden hade legal status som assimilado, dvs. de behandlades som om de vore portugiser och slapp t.ex. det förhatliga tvångsarbetet. Endast någon procent av den afrikanska befolkningen hade assimilado-status.

De andra var indígenas som med dåtidens språkbruk i praktiken betydde ”ociviliserade infödingar”. Flera politiska observatörer menar att de verkliga orsakerna till inbördeskriget var Savimbis misstro mot de ljushyade mestiços och assimilados (deras legala status upphörde 1961) och deras avkomma. De var som regel välbärgade, välutbildade och levde i städerna utmed kusten och de hade ofta anammat en kosmopolitisk livsstil. Framtiden kommer att visa tydligare vilka orsaker som gav upphov till det långa och brutala inbördeskriget. Sannolikt kommer den etniska faktorn att vara en av dem.

Angola har resurser att resa sig
Idag (2002) är Angola ett krigshärjat land vars ekonomi efter 27 års inbördeskrig är i stark obalans. Husbehovsjordbruket föder c:a 85 % av befolkningen. Stora landområden är nu täckta av miljontals landminor. Jordbruksbefolkningen vågar naturligtvis inte gå ut på fälten förrän dessa har röjts på minorna. Och det kan ta tid. Oljeinkomsterna är viktiga för landet. De utgör 45 % av BNP och 90 % av exportinkomsterna. Guld, diamanter och andra naturresurser som fiske- och skogsindustrierna är också av stor betydelse. Angola behöver nu en stabil fred för att i lugn och ro kunna ta tag i landets utveckling och ge folket det som de förnekats: ett bättre liv.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/index.html
http://www.reliefweb.int/w/rwb.nsf
http://www.uiowa.edu/~africart/toc/people.html
http://memory.loc.gov/frd/cs/aotoc.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10051&Theme=16
http://www.irinnews.org/report.asp?ReportID=22324

Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann
Biasutti, R (1929): Africa Etnografica, Artistico-Letteraria Dell'Enciclopedia Italiano
Spinola, António de (1974): Portugal e o Futuro, Análise da Conjuntura Nacional, arcádia
Harding, Jeremy (1993): Small Wars, Small Mercies, London

Se också: D R Kongo, Namibia, Zambia, Moçambique.

Benin

STATSSKICK: Republik.
YTA: 112 622 km2 (en bra bit större än Portugal).
FOLKMÄNGD: 6. 5 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3 % (2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 augusti 1960.
HUVUDSTAD: Porto-Novo. Cotonou är den ekonomiska huvudstaden och säte för regeringen.
SPRÅK: Franska (officiellt), fon, yoruba etc.
RELIGION: Inhemska voodoo (70 %), muslimer (15 %), kristna (15 %). Voodoo härstammar från Benin.
ETNISKA GRUPPER: Fon, adja, yoruba, bariba, otamari, lokpa och fulani (peul). Inom varje grupp finns flera undergrupper.
NATURRESURSER: Olja (offshore), kalksten, marmor, timmer.
BNP: Jordbruk: 37.9 %, industri 13.5 %, tjänster 48.6 %.
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppskattning 1999).
HDI (2000): 0,411 (157/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Benin – beninier – beninsk. Engelska: Benin – Beninese (både sing. och plur.) – Beninese. Benin hette tidigare Dahomey.

FÖRHISTORISK TID
För c:a 10 000 år sedan fanns det i Afrika söder om Sahara, enligt antropologerna, fyra distinkta folk-grupper. De var nilo-saharier i och omkring nuvarande södra Sudan, negrider i Västafrika, pygméer i västra Centralafrika, och san i södra och östra Afrika.

De negrida folken utvecklades över årtusenden och vid vår tideräknings början fanns en grupp vid Beninbukten som gemensamt kallades kwa. De talade t.ex. kru, akan, yoruba eller igbo.

Förkoloniala tiden
Uppgifter om folken som levde inom nuvarande Benins gränser i förhistorisk tid är mycket knapphändiga. Det är egentligen först när portugiserna dyker upp på den här delen av Beninbukten (Guineakusten) i början på 1500-talet som vi börjar få mera exakt kunskap om invånarna där. Då fanns både små hövdingedömen och stora kungariken. Ursprungsriket till Dahomey fanns redan när portugiserna kom, då känt under namnet Dauma.

Oyo var ett stort kungarike mot vilket Dahomey gick i krig vid tre tillfällen och förlorade alla gångerna. Ett annat var det gamla Benin i nuvarande Nigeria. Det grundades 1170 och stod på höjden av sin makt på 14- och 1500-talen. Det var känt för sina konstverk i elfenben, terrakotta och brons. En Oba, kung, styrde landet och huvudstaden, Benin City, är idag huvudstad i delstaten Edo i Nigeria. Kungariket som politisk enhet krossades av britterna 1897 men det består som en etnisk och kulturell gemenskap. Den nuvarande kungen är Erediauwa I, som är den 39:e Oban i dynastin.

Slavhandel
Slavhandel förekom både före, under och efter portugisernas närvaro i nuvarande Benin. Som på flera andra håll i Afrika associerade portugiserna sig med de lokala slavkungarna i landet. De flesta portugiser som kom var degredados, dvs. personer dömda för allvarliga brott i Portugal. De hade inga skrupler. De var råa, obildade, och fulla av förakt för afrikanerna. Slavhandel blev därför, dessvärre, något som passade dem väl. I kombination med giriga afrikanska kungar, blev de ett enormt hot mot grannfolken. Katastrofen blev ett faktum när portugiserna öppnade den brasilianska marknaden för afrikanska slavar. De gick så hårt fram att vissa näraliggande områden avfolkades helt. Det är därför, enligt vissa bedömare, som mellersta Benin har en befolkningstäthet på endast 10 personer per km2.

År 1625 bildade folk ur fon-gruppen, som huvudsakligen bestod av lokala slavhandlare, kungadömet Dahomey (eller Abomey), där den nuvarande staden Abomey ligger. Snart erövrade de andra näraliggande kungadömen som Dan, Allada, och Ajatché (Porto Novo). Dahomey bildades alltså för att bedriva slavhandel och skydda sina ”intressen” gentemot utländska slavuppköpare. Det var landets raison d’être! Den etniska gruppen fon är den största i landet (42.2 %) och består av nio undergrupper. De bor i södra delarna av landet och innehar den politiska och ekonomiska makten.

Den koloniala epoken
Frankrike hade flera handelsstationer i Benin som man tillskansat sig genom ”avtal”, t.ex. Cotonou 1878, och ett förnyat avtal med Porto Novo 1883. I början på 1890-talet var Frankrike, Storbritannien och Tyskland invecklade i ”kapplöpningen om Afrika” i Benin. Det höll på att leda till krig mellan de tre europeiska kolonialmakterna. Men Frankrike gick segrande ur den striden och utropade Dahomey till ett franskt protektorat 1892. Senare (1904) ingick Dahomey i Franska Västafrika och styrdes från den nya huvudstaden Dakar i Senegal. Frankrikes geopolitiska strategi var att genom Benin skapa en korridor så att Niger kunde få tillgång till havet.

Den koloniala idén att ”civilisera” befolkningarna i kolonierna innebar att införa europeisk lag och ordning, utbildning, religion, hälso- och sjukvård, produktiva ekonomiska strukturer och en modern politisk styrelse m.m., eftersom den europeiska civilisationen ansågs överlägsen allt annat. Allt detta goda skulle kolonierna betala för med sina naturrikedomar, råvaror och arbete. Idén om den europeiska civilisationens överlägsenhet underblåstes av rasbiologiska studier på 1800-talet och fick negativa konsekvenser för hela kolonialpolitiken. De ”civilisatoriska” aspekterna kom i skymundan, kolonialbefolkningarna förslavades och förnedrades på rasbiologiska grunder och ”civilisationen” kom på många håll att enbart bestå av ekonomisk exploatering och utsugning.

Frankrikes kolonialpolitik följde i stort sett ovanstående mönster. Men i Dahomey kan man spåra några av de ursprungliga koloniala idéerna innan de besudlades av det rasbiologiska tänkandet. Fransmännen byggde hamnen i Cotonou och järnväg uppåt landet till Parakou för att lättare kunna transportera produkter från Niger för utskeppning till Frankrike. Produktionen av palmolja organiserades bättre och ökade kraftigt. Man stoppade slavhandeln och Frankrike eller, snarare, den romersk katolska kyrkan, byggde ut skolväsendet och lade grunden till en positiv syn på utbildningens roll i samhället som senare kom att förläna Dahomey epitetet Västafrikas ”quartier latin”.

Mot självständigheten
1946 blev Dahomey ett ”översjöiskt territorium” med eget parlament och representation i den franska nationalförsamlingen. 1958, då de Gaulle ”erbjöd” de franska kolonierna självständighet eller autonomi inom det franska samväldet, valde Dahomey det senare alternativet för att den 1 augusti 1960 bli helt självständigt.

Efter självständigheten
Under en period av tolv år efter självständigheten förekom inte mindre än tio regeringsskiften, av vilka de flesta var statskupper, och landet led av stor politisk instabilitet. Men det skulle krävas ytterligare en statskupp för att få landet in på en stabilare politisk väg, nämligen den kupp som översten Mathieu Kérékou genomförde i oktober 1972. Han bytte namn på landet 1975, som alltså nu kallades Benin, och han införde ett marxist-leninistiskt styre genom sitt politiska parti Folkets revolutionära parti i Benin (PRPB). Han upprätthöll nära kontakter med Sovjetunionen och Libyen men också med Frankrike.

I slutet på 1980-talet gick ekonomin mycket dåligt till följd av att priset på bomull, Benins enda exportprodukt, föll kraftigt. Men även kollektiviseringen inom jordbruket och nationaliseringar påverkade ekonomin negativt. Benin blev beroende av bistånd från Världsbanken och IMF.

2000-talet
1990 tvingades Kérékou att överge enpartistaten och införa ett flerpartisystem. I valet 1991 förlorade han makten till Nicéphore Soglo, en f.d. hög tjänsteman i Världsbanken och dessutom brorson till generalen och f.d. presidenten (1965-1967) Christophe Soglo i Benin. Kérékou avgick utan bråk. I presidentvalet fem år senare, 1996, återtog Kérékou makten och återinträdde som landets president. I valet 2001 vann Kérékou stort efter att Soglo, som fått beröm för sin ekonomiska politik men kritik för att inte vara tillräckligt folklig, dragit tillbaka sin kandidatur några dagar innan valet skulle hållas.

Benin har flera olösta frågor som har historiska förklaringar. Fonfolket, som grundade kungariket Abomey, var slavhandlare och företog våldsamma slavräder i mellersta och norra delarna av landet. Demografiskt har dessa områden ännu inte återhämtat sig. Det har gjort att folken i norr är misstänksamma mot dem som bor i södra delarna av landet. Där, på ett område som utgör 10 % av landet yta, bor tre fjärdedelar av hela befolkning. Nästan alla utvecklingsinsatser har gjorts i söder. Därutöver förstärker religionen konflikten mellan norr och söder. I norr är befolkningen huvudsakligen muslimer, medan de är kristna i söder.

Men det finns även spänningar i söder som härstammar från den gamla rivaliteten mellan de båda historiska kungarikena Abomey och Porto-Novo. Kanske var det anledningen till att Mathieu Kérékou, som härstammar från landets norra delar, lyckades etablera ett tredje maktcentrum med sin statskupp 1972 och, efter demokratiska val, bli återvald två gånger. Genom namnbytet ville Kérékou betona att han var president för hela landet och inte bara för de södra delarna – en bibetydelse som det tidigare namnet Dahomey (eller Abomey) hade fått genom åren. Därigenom fick namnbytet en påtaglig geopolitisk betydelse. Det nya namnet tog han från det gamla prestigefyllda yoruba-kungadömet Benin i Nigeria.

Ekonomin har utgjort ett stort problem för Benin. Sedan självständigheten fram till 1999 har köpkraften endast ökat med 82 internationella dollar. Hälso- och sjukvården har emellertid förbättrats, t ex antalet barn som överlever ettårsdagen, som idag är 912 av 1000 och som vid självständigheten var 827 per 1000. Men som HDI visar kommer Benin långt ner på den internationella välfärdslistan (157/174).

Benin är i grunden en handelsnation och utomordentligt beroende av hur Nigerias ekonomi utvecklas. Tidigare har bomull varit den enda större exportprodukten men på 1990-talet har även oljeexporten kommit i gång och i maj 2002 låg produktion på 6 000 fat per dag. Flera internationella biståndsorganisationer har stora utvecklingsprojekt i landet. Benin var också ett av de första länderna i Afrika söder om Sahara som kunde dra fördel av skuldavskrivning för de mest skuldtyngda fattiga länderna (HIPC).

Webbtips/källor:
http://www.newafrica.com/profiles/benin.htm
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/bn.html
http://www.ethnologue.com/show_country.asp?name=Benin
http://www.worldbank.org/afr/bj2.htm
http://fr.encyclopedia.yahoo.com/articles/y/y0000163_p0.html
http://www.afriquepluriel.ch/
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?10006&Theme=16
http://www.whc.ki..se/index.php (World Health Chart 2001, WHO)

Argyle, W. J. (1966): The Fon of Dahomey
Manning, P. (1982): Slavery, Colonialism and Economic Growth in Dahomey, 1640–1960.
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London
Davidson, Basil (1984): Afrika, En kontinents historia, Stockholm
Haywood, John (2000): Historisk världsatlas, Könemann

Se också: Burkina Faso, Niger, Nigeria, Togo, Västafrika.

Botswana

STATSSKICK: Republik.
YTA: 581 730 km2 (ungefär som Spanien och Portugal tillsammans).
FOLKMÄNGD: 1.5 milj. (juli 1999).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.1 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 30 september 1966.
HUVUDSTAD: Gaborone. (Tidigare Mafikeng.)
SPRÅK: Engelska (officiellt); setswana (nationellt) plus många andra etniska språk.
ETNISKA GRUPPER: Botswanier (95 %): Tswana, khoisan (hottentotter och bushmen); andra afrikaner, européer.
RELIGION: Inhemska (50 %), kristna (50 %).
NATURRESURSER: Diamanter, koppar, nickel, salt, stenkol, silver, nationalparker osv.
BNP: Jordbruk 4 %, industri 46 % (varav gruvdrift 36 %), tjänster 50 %.
TILLVÄXT (BNP): 7-9 %
HDI (2000): 0,593 (122/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Botswana – botswanier – botswansk. Engelska: Botswana – Motswana (sing.), Batswana (plur.) – Motswana (sing.), Batswana (plur.). Botswana hette tidigare Bechuanaland.

Ursprungsbefolkning
Ursprungsbefolkningarna i södra Afrika var khoisan-folken, dvs. khoikhoi, ”hottentotter”, och san, ”bushmen”. De har levt i södra Afrika åtminstone under de senaste 30 000 åren men sannolikt mycket längre, kanske upp mot 100 000 år ? och de lever fortfarande i Botswana! Deras antal har starkt reducerats och idag räknar man med att denna lilla och särpräglade etniska grupp består av omkring 60 000 individer. De har lämnat efter sig tusentals grottmålningar som berättar om deras liv och leverne i Kalahariöknen. De var ett jägar- och samlarfolk. Idag är det endast ett fåtal familjer som lever på det traditionella sättet.

Bantufolk migrerar
För c:a 2000 år sedan började bantufolk, sannolikt från Stora sjöregionen, att migrera till södra Afrika och i den processen trängde de undan ursprungsbefolkningarna. Det var en process som pågick länge. När holländare Jan van Riebeek anlände till Kapstaden den 6 april 1652 levde khoisan-folk fortfarande längst ner i södra Sydafrika. Benämningarna, ”hottentotter” och ”bushmen”, var de europeiska nybyggarnas namn på khoisan-folken.

Senare, och längre norrut, skulle folk som inte tillhörde khoisan, dvs. bantufolk rent allmänt komma att kallas tswana (ett xhosa ord) av de koloniala nybyggarna. En del av tswana slog sig ner i de bördiga östra delarna av det vi idag kallar Botswana och där har de stannat och utgör nu den största befolkningsgruppen i landet.

Men de flesta tswana finns inte i Botswana utan i nordvästra Sydafrika, på gränsen mot Botswana. Där, i det forna hemlandet Bophutatswana (”platsen där tswana samlas”), som den sydafrikanska apartheidregimen satte upp och understödde, lever idag närmare 3 milj. tswana. Det ska jämföras med omkring 1.2 milj. tswana i Botswana (”Tswanas land”).

Tswana är dessutom nära besläktade med sothierna i Lesotho och Transvaal i Sydafrika. De har samma språk, samma agrara kultur, politiska organisation och trosföreställningar. I Botswana är tswana indelade i elva undergrupper: Thlaping (thapi), rolong, kwena, kgalagadi, tawana, hurutshe, gwaketse, ngwato, tlokwa och malete. Språket setswana kommer från undergruppen kwena.

Det faktum att tswana var och fortfarande är uppdelade på ett antal undergrupper tyder på att samhället var organiserat i små hövdingedömen. De grälade och stred om de resurser som de alla behövde: vatten och betesmark. Någon central makt eller kungadöme fanns inte när de första européerna började komma till området.

Upptäcktsresanden
Handelsmän och storviltsjägare var först på plats. De kom på 1700-talet. Sen kom missionärerna. David Livingstone var en av dem. Han arbetade som missionär och läkare i Bechuanaland mellan 1840 och 1849. Sedan tog hans geografiska intressen över och han ägnade sig mest åt att genomföra långa och besvärliga upptäcktsresor – och att bekämpa slavhandeln. Han var bl.a. den förste europé som kom till sjön Ngami.

En annan person som är förknippad med sjön Ngami är svensken Charles John Andersson från Vänersborg. Han kom till Walvis Bay i Sydvästafrika (Namibia) 1850 som deltagare i en expedition som leddes av den sedermera berömde Francis Galton. Expeditionen skulle västerifrån nå sjön Ngami, men misslyckades, och Galton återvände till England medan Andersson stannade kvar. Han hade ett naturhistoriskt intresse men kom alltmer att ägna sig åt handel och storviltsjakt. Så småningom lyckades han finansiera en egen expedition och med hjälp av inhemska vägvisar nådde han sjön Ngami västerifrån 1853. Han skrev en bok som hette ”Sjön Ngami” och rapporterade till National Geographic Society i London och blev en känd man.

Cecil Rhodes
En man vars liv går hand i hand med södra Afrikas ekonomiska och politiska utveckling är Cecil Rhodes. Han kom som sjuklig 16-åring från England till Natal där han skulle hjälpa sin bror att odla bomull. Men han lämnade snart Natal och for till Kimberley och de nyöppnade diamantgruvorna. Han började med att sälja pumputrustning för att pumpa bort vattnet i gruvorna, och slutade som huvudägare till De Beers gruvbolag, som hade monopol på diamanthandeln i hela världen. Han var inte bara sin tids framgångsrikaste industriman utan också sin tids störste imperiebyggare. Hans dröm var att etablera brittiskt inflytande ”från Kap till Kairo”. Det var Cecil Rhodes enträgna påtryckningar och agerande bakom kulisserna som fick Storbritannien att annektera Bechuanaland 1885.

Guldrusch
År 1867 blev Bechuanaland en plats på kartan. Då upptäckte man nämligen guld vid Tati utmed Shashifloden, nordväst om boerrepubliken Transvaal. Det ledde till en mindre guldrusch. Senare upptäckte man också guld på andra håll i Transvaal, men det var först när de stora fyndigheterna i Witwatersrand upptäcktes 1886 som den stora guldruschen i Sydafrika kom igång. T.o.m. svenskar emigrerade för att pröva sin lycka. Mellan 1880 och 1910 utvandrade omkring 1500 personer från svenska Österbotten i Finland till Sydafrika.

Boerna börjar bli oroliga
Britterna hade nu fått klart för sig vilka enorma guldreserver som fanns i Transvaal och de var fast beslutna att lägga vantarna på de rikedomarna. Transvaal var en självständig republik under ledning av den stränge kväkaren Paul Kruger. Boerna, som hade lämnat Kapkolonin (the Great Trek) för att komma bort från de förhatliga engelsmännen, kände sig hotade. Afrikaaner Bond (en broderskapsrörelse) hade grundats 1879 och några år senare, 1882, lämnade några fribytare Transvaal (med regeringens goda minne) för att etablera små republiker, Stellaland och Goschen, på mark som de blivit tilldelade av hövdingar i Bechuanaland, vars gränser då sträckte sig längre söderut. De gjorde den lilla byn Vryburg, som är afrikaans och betyder ”Fristad”, till huvudstad.

Britterna annekterar en del av Bechuanaland
Tyskarna hade etablerat sig i nuvarande Namibia, Damaraland och Namaqualand 1884, och engelsmännen fruktade att de hade planer på att gå in i Bechuanaland också. Därför annekterade Storbritannien 1885 det område av Bechuanaland som låg söder om Molopofloden och gjorde det till en brittisk koloni samt utropade ett mycket större område norr om floden till brittiskt protektorat. Allt detta skedde i skuggan av den pågående Berlinkonferensen som lade grunden till Afrikas delning och den stora kapplöpningen om Afrika (”the Scramble for Africa”). På så vis drogs Bechuanaland in i det storpolitiska spelet om Södra Afrika. En av de pådrivande krafterna var industrimannen Cecil Rhodes.

Boerkrigen
Engelsmännen ville inte låta boerna i Transvaal vara i fred. Guldet hägrade. De gick i krig två gånger för att krossa boerna och till slut lyckades de. Boerna led ett förödmjukande nederlag med stora förluster i människoliv. Svenskar och andra skandinaver som arbetade i de sydafrikanska gruvorna vid den här tiden, satte upp en skandinavisk kår som kämpade på boernas sida. De besegrades av engelsmännen och skickades till S:t Helena som krigsfångar där de hölls ett par år innan de frigavs.

Efter boernas nederlag blev Transvaal (och Oranjefristaten) brittiska kronkolonier och 1910 bildade de tillsammans med Natal och Kapkolonin den Sydafrikanska unionen. Unionsregeringen utsatte den brittiska kolonialadministrationen för hårt tryck under många år i avsikt att få inkorporera hela Bechuanaland i unionen.

Man hade redan införlivat Bechuanaland söder om Molopofloden, dvs. den brittiska kronkolonin, och nu ville man ha Bechuanaland norr om floden också, dvs. protektoratet Bechuanaland och dessutom Lesotho och Swaziland. Men flera bechuana-hövdingar opponerade sig och britterna lyssnade på dem. När sedan apartheidstatens förespråkare Nationalistpartiet kom till makten 1948 blev det politiskt omöjligt för Storbritannien (och världsopinionen) att acceptera att dessa stater skulle ingå i den Sydafrikanska unionen. På så sätt klarade de sig från att omfattas av den sydafrikanska apartheidpolitiken och dess konsekvenser.

Hyddskatten
Kolonialmakten Storbritannien var inte särskilt intresserad av Bechuanaland och dess utveckling och lät hövdingarna styra och ställa som de alltid hade gjort. Däremot var britterna intresserade av att få in inkomster. Därför införde de här, liksom på många andra håll, den förhatliga hyddskatten (hut tax). Denna tvingade lokalbefolkningen att skaffa fram kontanter så att de kunde betala skatten. Och det i sin tur tvingade män att ta lönearbete i Sydafrika. Kvinnoöverskottet blev stort i Bechuanaland och ledde till nya sociala beteenden. Genom att så många personer hade lönearbete i Sydafrika blev Bechuanaland mer och mer beroende av Sydafrika.

Självständighet
Storbritannien antydde plötsligt 1960 att de var beredda att bevilja Bechuanaland någon form av självstyre (”the Winds of Change”). Det ledde till Lobatseavtalet i juli 1963 och bildandet av en nationalförsamling. Val hölls i mars 1965. Bechuanalands demokratiska parti (BDP) vann valet och premiärministern, Seretse Khama, begärde full självständighet, som beviljades och trädde i kraft den 30 september 1966. Bechuanaland blev Botswana.

Ekonomi och politik
Vid självständigheten var Botswana ett fattigt land, men redan året därpå såg det ljusare ut. Då hade man nämligen upptäckt stora diamantfyndigheter i landet och 1971 kom gruvdriften igång på allvar. Många andra afrikanska länder har också stora naturresurser utan att det för den skull lett till bättre förhållanden för befolkningen. Resurserna har gått till fel saker eller i värsta fall, hamnat i fel fickor.

Men det skulle visa sig att Botswana i det här avseendet var annorlunda. Vid självständigheten överlevde 887 barn första levnadsåret (<1 år) per tusen (Sverige 985) och BNP per capita (GDP) omräknat till köpkraft i internationella dollar (PPP) var 635 (Sverige 10 889). Sedan dess har situationen förbättrats år för år, och 1995-99 överlevde 942 barn <1 år per tusen (Sverige 995) och köpkraften motsvarade 6 022 internationella dollar (Sverige 20 518). BNP per capita (PPP) ökade alltså nästan 10 gånger under perioden.

Också i politiskt avseende har Botswana varit annorlunda än de flesta andra afrikanska stater. Medan många andra länder i Afrika söder om Sahara under den här tiden varit enpartistater, har Botswana haft en stabil demokrati med flera politiska partier. BDP, som är ett liberalkonservativt parti, har stått för den politiska stabiliteten. När Seretse Khama dog 1980, tog hans vice president Quett Masire över och styrde landet fram till den 31 mars 1998, då han avgick och efterträddes av sin vice president Festus Mogae.

Botswana har haft en ekonomisk utveckling utan motsvarighet i Afrika söder om Sahara. Den verkliga tillväxten har legat på omkring 9 % per år mellan 1966 och 1997. Diamantindustrin har varit drivkraften i ekonomin. Värdet av hela mineralproduktionen uppgick till 2.42 miljarder US dollar år 2000, varav diamantindustrin stod för 2.13 miljarder US dollar. En tredjedel av BNP härstammar från diamantindustrin, 45 % av statens inkomster, och 75 % av exportinkomsterna. Räknat i värde var Botswana världens största diamantproducent 2000. Gruvindustrin är också landets största arbetsgivare och har mer än 14 500 anställda, vilket motsvarar 6 % av hela arbetskraften i landet.

Turism är också en sektor som är på frammarsch. För flertalet människor är dock jordbruk för husbehov fortfarande den viktigaste näringsgrenen. I östra delarna av landet finns ett modernare jordbruk som drivs av invandrade europeiska och sydafrikanska jordbrukare. Boskapsuppfödning är också en mycket viktig näring i Botswana.

Trots den mycket imponerande ekonomiska utvecklingen kommer ändå landets rikedomar inte alla till del. Många människor är fortfarande arbetslösa, officiellt 20 % men i realiteten är siffran snarare 40 %. Några grupper i samhällets styrande skikt får mer än sin beskärda del av välståndet, medan andra får nöja sig med betydligt mindre.

HIV/AIDS – ett stort problem
Den mycket utbredda förekomsten av HIV/AIDS i Botswana är ett stort problem. Det är framförallt i städerna utmed den gamla missionärs- och handelsrutten, från Mafikeng till Bulawayo, som epidemin är särskilt markant. Inte mindre än 35.8 % av den vuxna befolkningen (15–49 år) hade AIDS/HIV vid millenniumskiftet. Vid samma tillfälle dog 24 000 personer av AIDS per år! Och 66 000 barn hade blivit föräldralösa sedan epidemin först observerades i början på 1980-talet. Risken är stor att flera decenniers socioekonomiska utveckling går förlorad.

Webbtips/källor:
http://www.newafrica.com/profiles/botswana.htm
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/maps/mapkey.html#legend
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/africa.html
http://fr.allafrica.com/img/commerce/africa2002/mining.pdf
http://www.imb.org/southern-africa/peoplegroups/tswana.htm
http://www.lib.utexas.edu/maps/historical/british_bechuanaland_1887.jpg
http://www.vhc.ki.se/index.php (World Health Chart)
http://www.unaids.org

Johnson, Peter & Bannister, Anthony (foto) Wannenburg, Alf (text)1980: The Bushmen, London
Pakenham, Thomas (1991): The Scramble for Africa, London
Olin, K-G (2000): Afrikafeber, Jakobstad
Berg, Lasse (1997): När Sverige upptäckte Afrika, Stockholm
Christopher, A. J. (1994): The Atlas of Apartheid, London
Insight Guides (1994): South Africa, Hillbrow S. A.
Johansson, Peter (2001): Handelsfursten av Damaraland, Axel Eriksson, En svensk pionjär i Södra Afrika, Stockholm

Se också: Namibia, Sydafrika, Zimbabwe.

Burkina Faso

STATSSKICK: Republik
YTA: 274 200 km2 (ungefär hälften så stort som Frankrike).
FOLKMÄNGD: 12 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.7 %.
ETNISKA GRUPPER: Ett 50-tal. Mossi (+50 %), gurunsi, senufo, lobi, bobo, mande, fulani, bissa, gurma etc.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 5 augusti 1960 (från Frankrike).
SPRÅK: Franska (officiellt). Många etniska språk som talas av 90 % av befolkningen.
RELIGION: Inhemska 65 %, muslimer 25 %, kristna (katoliker) 10 %.
NATURRESURSER: Kalksten, marmor, guld (små reserver), koppar, bauxit, bly, fosfat, zink, silver m.m.
BNP: Jordbruk 36 %, industri 20 %, tjänster 44 %.
TILLVÄXT (BNP): 5.5 % (1999 uppskattat).
HDI (2000): 0,303 (172/174).
NATIONALITETSNAMN: Svenska: Burkina Faso – burkinier – burkinsk.
Engelska: Burkina Faso – Burkinabe (sing. och plur.) – burkinabe. Burkina Faso hette Övre Volta (Haute-Volta) fram till den 4 augusti 1984.

Förhistorisk tid
De södra delarna av Burkina Faso låg inom det västafrikanska skogsområdet där de svarta afrikanska folken hade sitt ursprung. Det var härifrån som framförallt bantutalande folk migrerade till Afrikas centrala, östra och södra delar. De som stannade kvar i Västafrika talade språk som tillhörde den s.k. Niger-Kongo familjen: den västatlantiska gruppen (t.ex. wolof, fulani), kwa (akan, yoruba), mande (malinke, soninke) och volta (mossi).

Arkeologin ger inte några entydiga besked om vilka folk som först bodde i Voltaregionen, dvs. landområdet söder om Nigerflodens böj som senare skulle komma att benämnas Övre Volta, och nu Burkina Faso. Det enda man f.n. känner till är att lobi- och bobofolkens förfäder odlade marken väster om Mohonfloden (Svarta Volta) på 1000-talet.

FÖRKOLONIAL TID
Åtminstone från 1100-talet fanns också mossifolket i Voltaregionen. Hittills hade folk levt i disparata grupper utan någon central ledning, men på 1400-talet kom nya idéer. Då erövrade ryttare från Dagomba-regionen i dagens Ghana flera små, svaga stammar i Övre Volta t.ex. dogon, lela och kurumba. De inkräktande ryttarna utnämnde sig själva till hövdingar (naba) och nitton små hövdingedömen grundades i norr, väst och öster.

Kungariken
Folk (nyonyose) som redan bodde i dessa områden underkuvades och ”integrerades” med mossistammen tillsammans med invandrare från Dagomba-regionen. En kung (Moro Naba) placerades överst på den politiska rangskalan. Därmed hade man skapat ett kungarike med en klar hierarkisk struktur: Moro Naba – naba – nyonyose. De mest kända kungadömena upprättades i Ouagadougou, Tenkodogo, Fada Ngourma och Yatenga. Ouagadougou blev tidigt det ledande kungadömet.

Mossirikena blev en kraftfull politisk och militär gruppering som stod emot de muslimska attackerna på 1500-talet. På 1600-talet försökte mossiledarna utvidga sina landområden norrut genom att gå in i Sahel, men de stoppades av Songhais arméer ledda av Sunni Ali. Både Sunni Ali och hans efterträdare, Askia Muhammed, försökte tvinga kungen i Ouagadougou att konvertera till islam, men han vägrade. Detta är en del av den historiska bakgrunden till att Burkina Faso idag inte har en muslimsk majoritet i likhet med andra västafrikanska länder.

Så småningom organiserade sig även det muslimska fulanifolket (eller peul) i kungadömet Liptako, som dock erövrades av gurma (närstående mossi) men återtogs av fulani 1810. Voltaregionen låg inklämd mellan de muslimska staterna Mali (i nordväst) och Songhai (i nordost). När kolonialismen på 1600-talet ändrade förutsättningarna för den transsahariska handeln, förlorade dessa stater i betydelse.

Handelskaravaner passerade genom Voltaregionen med guld och slavar från skogsområden, salt från Sahara, och lyxartiklar från Nordafrika. Vapen och hästar efterfrågades av kungen i Ouagadougou. Den livligaste marknaden fanns dock i Sya (Bobo-Diolasso) där mandetalande zara bosatt sig bland bobofolket.

Slavhandel
Voltaregionen drabbades inte lika hårt av slavhandeln som andra västafrikanska områden. Men några av mossihövdingarna deltog i slavhandeln, antingen genom att låta infånga personer ur lokalbefolkningen, eller genom att köpa slavar från andra hövdingar. De flesta slavar arbetade i jordbruket eller i hushållen. De tilläts att tjäna sitt eget uppehälle genom att odla mark och föda upp boskap. Folk i södra delarna av landet utsattes för slavräder från kungadömet Kong i norra Elfenbenskusten.

DEN KOLONIALA EPOKEN
När Berlinkonferensen pågick 1884-85 fanns inga uttalade anspråk på Voltaregionen, men det fanns krafter i rörelse på marken. Både England, Tyskland och Frankrike var närvarande i områden kring Voltaregionen.
Kapplöpningen kunde börja, och Frankrike tog det första steget. De hade redan etablerat sig i Senegal och ville utvidga och ”knyta ihop” sina intresseområden, men mossirikena låg i vägen för dem. Nu var det bråttom, engelsmännen hade redan skådats ute i bushen. Den franske guvernören i Sudan (Mali) skickade genast en enhet ur främlingslegionen till Ouahigouya 1885 och fick till stånd ett franskt protektorat över Yatenga.

Den franske forskningsresanden Louis Binger besökte Ouagadougou 1887 men han blev besviken på mossikungadömet. De odlade bara vad de själva behövde meddelade han, och det fanns inga rika människor där. Däremot föreslog han att mossiregionen, eftersom den var så tättbefolkad, skulle kunna utgöra en ”arbetskraftsreserv” för franska projekt på andra håll i Västafrika. Han tänkte t.ex. på stora konstbevattnade och mycket arbetskrävande plantager. Hans förslag skulle komma att få dramatiska konsekvenser för i synnerhet, mossi- och bobofolken.

Franskt protektorat
Binger erbjöd kungen i Ouagadougou franskt protektorat, men han avböjde. Kungariket Kong däremot, som då inbegrep en god bit av södra Voltaregionen tackade ja till franskt protektorat. Under de följande åren erövrade fransmännen områden öster, väster och norr om det centrala mossiriket Ouagadougou. Och 1895 föll Bobo-Diolasso. Året därpå intog franska kolonialtrupper Ouagadougou och brände ner staden. Kungen flydde och sökte brittiskt beskydd.

Nu följde mer än sextio år av franskt kolonialstyre. 1898 kom Storbritannien och Frankrike överens om att Voltaregionen skulle tillhöra Frankrike. 1904 blev området en del av Övre Senegal-Niger, administrerat från Bamako i Mali, och 1919 blev det ett eget territorium inom Franska Västafrika. Fransmännen döpte det till Övre Volta.

Frankrike underminerade kungariket i Ouagadougou på alla sätt. De traditionella hövdingarna reducerades till skatteindrivare och tvångsrekryterare av arbetskraft. De fick alltså de två mest impopulära arbetsuppgifterna. Det var hårda år för lokalbefolkningen. Tvångsrekrytering av arbetskraft var vanligt i kolonierna. I Övre Volta hade den franska kolonialadministrationen tagit fasta på Louis Bingers idé om mossifolket som en arbetskraftsreserv, och tvångsrekryterade folk till bomullsplantagerna i Elfenbenskusten. Även soldater till den franska armén tvångsrekryterades.

Revolter
Missnöjet växte och 1908 marscherade över 2000 personer i Ouagadougou i protest mot de betungande skatterna, och bobo- och samofolken revolterade 1915-1916 mot tvångs-rekryteringarna. De franska repressalierna blev brutala. Tusentals människor flydde söderut till den brittiska kolonin Guldkusten (nuvarande Ghana), där arbetskraftslagarna inte var så hårda. Elfenbenskusten var f ö ”prinsessan” i det franska koloniala väldet i Västafrika, medan Övre Volta var ”den fula ankungen”. Någon plan för eller intresse av att utveckla Övre Volta hade fransmännen inte.

Övre Volta delas upp
1931 hade fransmännen fått nog och ville inte längre veta av ”den fula ankungen”. De hade begått flera allvarliga ekologiska misstag med bomullsodling mm och landet stod inför en svältkatastrof utan like. Det var dessutom helt bankrutt. I det läget delade fransmännen upp territoriet (september 1932) i tre bitar, varav den största tillföll Elfenbenskusten, den andra Franska Sudan (Mali), och den tredje Niger. Simsalabim. Problemet var löst och Övre Volta försvann. Så kunde en kolonialmakt göra i Afrika där man ansåg sig inte behöva ta hänsyn till varken lokalbefolkningen eller demokratiska förhållningssätt.

Övre Volta återuppstår
Men efter andra världskriget begärde mossihövdingarna att Frankrike skulle återetablera Övre Volta. Hövdingarnas och Frankrikes intressen råkade sammanfalla: Hövdingarna ville ha tillbaka sin politiska makt och Frankrike ville hindra den begynnande nationalismen att breda ut sig förespråkad av ivorianen Félix Houphouet-Boigny. Övre Volta återuppstod den 4 september 1947 och Frankrike återställde de statliga institutionerna.

SJÄLVSTÄNDIGHET
Nu skedde allting i rask takt. 1956 införde Frankrike allmän rösträtt i sina kolonier i Franska Västafrika och två år senare ”erbjöd” Frankrike kolonierna självständighet eller medlemskap inom det franska samväldet. Övre Volta röstade för det senare alternativet liksom de andra kolonierna i Västafrika med undantag av Guinea. Mossiern Maurice Yaméogo i Parti de Regroupement Africain ledde landet mot självständighet den 5 augusti 1960.

Statskupper
Yaméogo var en auktoritär ledare och hade inte mycket till övers för varken demokrati, flerpartisystem eller fackföreningar. När han försökte att minska de statsanställdas löner kom statskuppen som ett brev på posten. Översten Sangoulé Lamizana tog makten vilket inledde en period av politisk instabilitet, kupper och motkupper. Ekonomin förföll och ingen av regeringarna lyckades få någon rätsida på den. Den stora torkan i Sahel 1973-74 och 1984-85 drabbade landet hårt.

1983 tog flygöversten Thomas Sankara makten i en statskupp med hjälp av sin gode vän Blaise Compaoré. När han väl fått makten vidtog han en rad åtgärder som både förvånade, roade och förskräckte landsmännen. Han inledde t.ex. med att skänka bort alla regeringens lyxbilar till rikslotteriet, han minskade de högre tjänstemännens löner (inklusiva sin egen), han utnämnde fem kvinnor till ministrar, vägrade ta emot lån från Världsbanken, lierade sig med Cuba, Libyen och Nordkorea och lovade att kämpa mot ”nykolonialism och imperialistiskt herravälde”. Han bytte namn på landet som nu fick heta Burkina Faso – de hederliga och modiga människornas land.

Sankara retade många grupper med sitt revolutionära tal. Han förolämpade den inhemska medelklassen när han kallade den ”tjock och fet” och mossihövdingarna blev inte glada när han sa att han skulle förstöra ”feudalismen och patriarkatet” på landsbygden. Den 15 oktober avrättades han i en militärkupp ledd av ”bästa” vännen Blaise Compaoré. Compaoré efterträdde Sankara och lovade att ”rätta till” revolutionen, som enligt Compaoré, spårat ur.

I början på 1990-talet avsade sig hans parti, Organisationen för demokrati och fackförenings-rörelse, marxist-leninismen och återinförde flerpartisystemet. De första fria valen hölls 1992 och vanns av Compaorés parti. 1998 vann Compaoré stort i presidentvalet.

Ekonomi och hälsa
Som framgår av HDI-indexet var Burkina Faso vid milleniumskiftet bland världens allra fattigaste länder med ett index på 0,303. Den siffran placerade Burkina Faso på 172:a plats av de 174 länder som ingick i beräkningen. Utvecklingen har kommit i gång men den har fortfarande lång väg att gå för att folk ska få tillgång till grundläggande basservice.

Vid självständigheten 1960 överlevde 852 barn av tusen det första levnadsåret (Sverige 1895-99 [sic] 900) och inkomsten per capita var 632 (Sverige 1895-99 [sic] 2 766) internationella dollar (PPP). 1995-99 var överlevnaden 901 barn per tusen (Sverige 995) och per capita-inkomsten 852 internationella dollar (Sverige 20 518).

Hälsosituationen i landet är mycket bristfällig. Det framgår av det faktum att 1996 dog 4 000 människor i en meningitisepidemi, och fem år senare, 2001, ytterligare 1 500. I Burkina Faso bär 7 % av befolkningen på HIV/AIDS. Det är det näst högsta talet i Västafrika.

Politiskt våld
I Burkina Faso har det politiska våldet varit en del av vardagen efter självständigheten. Den 13 december 1998 hittades Norbert Zongos sargade och brända kropp tillsammans med tre andra personer i hans närhet. Zongo var chefredaktör för tidningen L’indépendent och undersökte politiska mord i landet.

Efter hårt internationellt tryck sattes en oberoende kommission upp för att utreda fallet. Den rapporterade att det var presidentens säkerhetstjänst som var ansvarig för mordet på chefredaktören. Sedan dess har presidenten och hans rådgivare försökt tysta ner det hela och skydda de ansvariga. Men till slut gick det inte längre att stå emot det internationella trycket, bl.a. från Amnesty International, och den huvudmisstänkte, fanjunkaren Marcel Kafandu, ställdes inför rätta i februari 2001.

Beroendet består
Burkina Fasos ekonomi är problematisk. Landet är beroende av internationellt bistånd. Hundratusentals burkinier arbetar i Elfenbenskusten som lantarbetare på bl.a. bomulls-plantager och deras transfereringar är av stor betydelse för Burkina Fasos ekonomi. Men burkinierna är inte alltid välkomna gästarbetare i Elfenbenskusten. I början på 2001 fick tiotusentals av dem skyndsamt ta sig hem efter att ha utsatts för trakasserier och fientligheter i värdlandet. Det vållade nästan kaos i den burkinska ekonomin.

Webbtips/källor:
http://www.adci.gov/cia/publications/factbook/geos/uv.html
http://whc.unesco.org/exhibits/afr_rev/toc.htm
http://us-africa.tripod.com/index.html
http://www.francophonie.org/frm/francophonie/frm.html
http://www.amnesty.org
http://www.whc.ki.se/index.php (World Health Chart 2001. WHO)

McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History (New Edition).
Jeune afrique (1969): Afrique 1969 (Numéro spécial annuel).
Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens folk och länder, Könemann.

Se också: Elfenbenskusten, Guinea, Sierra Leone.

Burundi

STATSKICK: Republik.
YTA: 27 835 km2 (något mindre än Belgien).
FOLKMÄNGD: 6.2 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.3 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 juli 1962.
HUVUDSTAD: Bujumbura.
SPRÅK: Kirundi och franska (officiella), swahili (vid Tanganyikasjön).
RELIGION: Kristna (67 %, varav katoliker 62 % och protestanter 5 %), inhemska (23 %), muslimer (1-10 %).
ETNISKA GRUPPER: Hutu (bantu) 85 %, tutsi (hamiter) 14 %, twa (pygméer) 1 %.
NATURRESURSER: Nickel, uran, torv, kobolt, koppar, jordbruksmark och vattenkraft.
BNP: Jordbruk 50 %, industri 18 %, tjänster 32 %.
TILLVÄXT (BNP): 1.8 % (2000).
HDI (2000): 0,321 (170/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Burundi – burundier – burundisk. Engelska: Burundi – Burundian(s) – Burundi. Tidigare namn Urundi.

Ursprungsbefolkning
Omkring 8 000 år f.Kr. levde pygméer (ett jägar- och samlarfolk) i det område som vi idag kallar Burundi. De kan därför betraktas som landets ursprungsbefolkning och en liten grupp pygméer, twa, lever faktiskt fortfarande i landet. De är idag helt marginaliserade och saknar både politiskt, socialt och ekonomiskt inflytande.

Bantufolk migrerar
Före vår tideräknings början hade bantufolk i Västafrika börjat migrera öster- och söderut i Afrika. Några hundra år e.Kr. hade de nått fram till Stora sjöregionen i Östafrika, som då hade ungefär 1 miljon människor. Hur många av dem som var inflyttade bantu vet man inte, men pygméerna hade redan trängts undan på flera håll.

DEN FÖRKOLONIALA PERIODEN
På 500-talet hade de migrerande bantufolken från Västafrika etablerat sig väl i Stora sjöregionen och därmed också i dagens Burundi. Vid 1000-talet hade dessa olika folk sammansmält till ett folk, hutu, den största folkgruppen i Burundi idag.

Tutsierna invandrar
Enligt den gängse antropologiska historieskrivningen flyttade den tredje befolkningsgruppen, tutsierna, in i Burundi på 1400-talet. De var ett herdefolk och de kom med sina boskapshjordar på jakt efter betesmarker. I Burundi fann de vad de sökte. Tutsierna kom långt borta ifrån, vilket syntes på dem. De hade tydliga nilotiska drag; långa, smärta och ljusa i hyn. De allra längsta hade valts ut till herdar och krigare – ungefär på samma sätt som ungdomar i vårt land väljs ut vid mönstringen till olika krigsuppgifter alltefter sina fysiska förutsättningar. Det finns ingen känd skriftlig dokumentation som berättar om varifrån tutsi-folket egentligen kom, men enligt deras egen muntliga tradition var deras ursprungsland Etiopien.

Ubuhake
Hutu-folket blev till en början imponerade av tutsierna. De hade något som hutuerna inte hade, nämligen den ståtliga boskapen, kor med vackra horn som kunde bli upp till två meter mellan spetsarna. När tutsierna insåg hur eftertraktad deras boskap var införde de ett slags kontrakts- eller arrendesystem, kallat ubuhake som gjorde det möjligt för hutuerna att få tillgång till den eftertraktade boskapen och därmed höja sitt sociala anseende. Men det hade sitt pris! I gengäld fick hutun förbinda sig att arbeta för tutsin; valla hans boskap, arbeta på hans åkrar, bygga hans hus, och utföra allt annat arbete som han begärde.

Detta kontraktssystem kom så småningom att tillämpas överallt i samhället och det gjorde att tutsierna kunde etablera sig som herrefolk, medan hutuerna blev tjänare och slavar. Inom den tutsiska eliten fick vissa familjer och klaner en aristokratisk ställning och den feodala samhällsstrukturen blev alltmer påtaglig.

Kungariken
Tutsierna formaliserade sitt herravälde på 1500- och 1600-talen genom att grunda flera stater, som på 1800-talet styrdes av en mwami (kung), (ganwa) prinsar, och hövdingar från de aristokratiska familjerna. Dessa eliter såg ner på hutuerna och de gifte sig inte heller med hutuiska kvinnor. Bland vanliga tutsier, däremot, förekom ingifte. Men politiskt och ekonomiskt dominerade nu tutsierna landet, trots att de bara utgjorde en liten minoritet. Så var förhållandena i stora drag före kolonialherrarnas intåg.

KOLONIALISMENS TID
Tyska Östafrika
1886 satte tyskarna upp en militärpost vid Usumbura vid Tanganyikasjöns norra strand. Det blev fröet till dagens huvudstad Bujumbura. Missionärer kom in 1888 från Tanganyika (Tanzania) och grundade den första kristna missionsstationen vid Muyaga. Både Burundi och Rwanda inkorporerades 1899 med Tanganyika och bildade Tyska Östafrika. Kungen, Mwezi Gisabo, som först opponerat sig mot tyskarna godtog 1903 fördraget i Kiganda och erkände det tyska protektoratet.

Efter en viss tvekan beslöt tyskarna att följa den brittiska principen om ”indirekt styre” och anpassade därefter sin administration till den traditionella struktur som fanns, dvs. med kung, prinsar och hövdingar. Genom detta beslut kom tutsiernas ställning att stärkas ytterligare på hutuernas bekostnad. Tyskarna anlade också en ny huvudstad i Gitega mitt i landet, införde kaffeodlingar, och började bygga vidare på järnvägen från Tabora i Tanganyika.

Tyskland förlorar sina kolonier – Belgien tar över
Tyskland hade stora planer för exploatering av sina kolonier i Afrika, men så kom första världskriget och Tyskland stod som den store förloraren. I freden i Versailles 1919 förlorade Tyskland alla sina kolonier. Belgien trädde in i Tysklands ställe och administrerade Burundi på uppdrag av Nationernas Förbund (NF). Till att börja med fortsatte belgierna i tyskarnas fotspår och administrerade genom den traditionella hövdingastrukturen. Därigenom förstärkte de också tutsiernas makt ytterligare och hutuerna, majoritetsfolket, marginaliserades ännu mer.

I mitten på 1920-talet bytte Belgien plötsligt politik. Nu började man systematiskt försvaga kungamakten och därmed den politiska stabilitet som den representerade. Dessa och andra illa genomtänkta åtgärder, t. ex att göra Rwanda - Urundi till en administrativ del av Belgiska Kongo fördjupade de etniska motsättningarna mellan tutsier och hutuer. Avskaffandet av kontraktssystemet ubuhake var emellertid en positiv åtgärd, även om den tyvärr också försämrade de etniska relationerna.

1946 tvingade FN:s förvaltarskapsråd Belgien att börja demokratisera det burundiska samhället. Ett led i den processen var bildandet av politiska partier. Kungens äldste son Louis Rwagasore blev ledare för det nationalistiska Nationella framstegspartiet (UPRONA), vars målsättning var att förena de olika politiska grupperingarna i landet. Dessutom ville de ha omedelbar självständighet, vilket den belgiska koloniala administrationen inte var intresserad av. Den dåvarande belgiske guvernören, Jean Paul Harroy, har nyligen i en bok berättat om hur han påverkade hövdingen Pierre Baranyanka att bilda det konservativa Kristdemokratiska partiet (DP) för att bekämpa UPRONA.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Vid valen 1961 (alltså före självständigheten) tog UPRONA 58 av de 64 platserna i nationalförsamlingen. Rwagasore blev premiärminister men mördades efter ett par veckor i ett mord initierat av DP. Eftersom han var den sammanhållande kraften i partiet splittrades detta (som sannolikt DP hade räknat med) och tutsier och hutuer kom i öppen konflikt med varandra.

Hutu kuppförsök
Kungen, Mwambutsa IV, var respekterad av både tutsier och hutuer och han balanserade på den slaka etniska linan när han bildade regeringar. Men efter valet i maj 1965 begick han ett fatalt misstag då han utsåg en ganwa till ny premiärminister trots att hutuerna hade vunnit valet på ett övertygande sätt. I oktober samma år försökte hutuerna ta makten i en statskupp som dock misslyckades. Tutsiernas hämnd blev oerhört grym. Hela det hutuiska ledarskiktet mördades tillsammans med tusentals folk som stött kuppen.

Micombero tar makten
I juli året därpå (1966) avsattes kungen av sin son som tog namnet Ntare V. Han i sin tur begick det fatala misstaget att utse den tutsiske kaptenen Michel Micombero till premiärminister. Han avsatte nämligen i sin tur kungen själv i november samma år och utropade republik. Kungahuset, den stabiliserande faktorn i burundisk politik, var nu borta. Hutuerna rensades systematisk ut från alla betydelsefulla poster i regeringen och militären.

Nytt hutu kuppförsök
Missnöjet bland hutuerna växte men deras ledare var mördade. Först 1972 hade nya ledare etablerat sig och då försökte de återigen att ta makten i en statskupp, men även denna gång misslyckades de. Och nu blev vedergällningen av en omfattning som hittills inte förekommit. Sannolikt mördades över 150 000 hutuer. Tutsiska militärer gick systematiskt från den ena gymnasieskolan till den andra och plockade ut alla hutupojkar, framtidens ledare och militärer, och mördade dem. Liken flöt i floderna, så många var de att vattnet inte kunde flyta fritt under broar och andra passager. Över 300 000 hutuer flydde till grannländerna.

Detta var ett folkmord som i sin systematik, omfattning och grymhet hittills saknat motstycke i afrikansk historia. Hutuerna var övertygade om att systematiken i dödandet tydde på att tutsierna hade en plan för att eliminera dem, och tutsierna i sin tur oroade sig för sin minoritetsställning, och att de en dag skulle komma att utrotas av den stora majoriteten hutuer.

Micombero avlägsnas i tutsikupp
Micomberos tid var ute 1976 då en revolutionär grupp tutsiofficerare under ledning av översten Jean-Baptiste Bagaza tog makten i en oblodig statskupp. Han talade om ”nationell försoning” och tabubelade det etniska problemet. De individuella friheterna begränsades liksom allt tal om regioner, klaner eller andra etniska grupperingar. Även de religiösa friheterna begränsades vilket ledde till konflikt med den katolska kyrkan. Utländska präster och biståndsarbetare som sympatiserade med hutuerna utvisades.

Ny tutsikupp
När Bagaza var på resa i början på september 1987 passade armén på att ta makten och tutsin major Pierre Buyoya installerades som president. Han sågs som en ”befriare” och återetablerade de tidigare begränsade friheterna och kontakterna med den katolska kyrkan. Vidare tog han bort tabustämpeln från den etniska frågan.

I augusti året därpå blossade stridigheterna mellan tutsi och hutu åter upp. Partiet för hutufolkets befrielse (PALIPEHUTU) hade uppviglat hutubönder i Ntega och Marangara, två kommuner i norr, att döda tutsibönderna i de båda kommunerna. Upp mot 20 000 förlorade livet i dessa stridigheter och i de efterföljande militära operationerna för att återställa ordningen. Mer än 50 000 hutuer flydde till Rwanda för att undgå militärens repressalier.

Nyval – hutuer bildar regering
När Buyoya tog makten 1987 lovade han en 5-årig övergångstid till ett demokratiskt styrelseskick. Denna period mynnade ut i ett mycket väl genomfört demokratiskt val 1993. Buyoya förlorade (32,4 %) och hutun Mechoir Ndadaye (64,8 %) efterträdde honom. Detta var den första hutuledda regeringen och det var Burundis demokratiska front (FRODEBU) som bildade regering.

Hutupresidenten Ndadaye mördas i tutsikupp
Men Ndadaye fick inte vara president länge. Redan i oktober 1993 mördades han i en statskupp initierad av den tutsidominerade armén. Mordet gav upphov till en ny massaker och över 30 000 människor, både hutu och tutsi, dödades. Efter internationella påtryckningar fick FRODEBU tillbaka makten och utsåg hutun Cyprien Ntaryamira till president.

Ntaryamira dödas i flygkrasch
Men även Ntaryamira dödades. Den 6 april 1994 var han på väg hem från Arusha, Tanzania, tillsammans med Rwandas president Juvénal Habyarimana, då deras plan sköts ner av hutuextremister i närheten av Kigali. Målet för nedskjutningen var Rwandas president Habyarimana och i Rwanda ledde presidentens död till ett folkmord i vilket omkring 800 000 personer, de allra flesta tutsier, dödades!

Ny kupp av Buyoya
Burundi klarade sig denna gång från våldshandlingar men den etniska spänningen ökade om möjligt ännu mer. Sylvestre Ntibantunganya (hutu) utsågs till ny president i september 1994. I början på 1995 inledde hutuerna gerillakrigföring mot armén från flyktingläger i DR Kongo och Tanzania. Armén och tutsiska ungdomsgäng dödade hutuer runt huvudstaden Bujumbura. Oron i landet var stor, och i juli 1996 tog tutsin Pierre Buyoya makten igen i en ny statskupp.

Sanktioner
Men den här gången reagerade länderna i regionen och införde ekonomiska sanktioner. Buyoya ville ha tre år på sig att få fram en demokratiskt vald regering. Gerillakriget hade nu nått Bujumburas förstäder och Buyoya tvingades vidta extraordinära åtgärder. Befolkningen på landsbygden runt huvudstaden tvingades in i läger medan militären och säkerhetstjänsten tog upp jakten på rebellerna. Buyoya lyckades på flera sätt, bl.a. med att få till stånd en övergångsregering i vilken hutuer och tutsi delade på makten, och i januari 1999 togs sanktionerna bort.

Fredsprocess
Regionala och internationella ledare tvingade Buyoya in i en fredsprocess som Tanzanias f.d. president, Julius Nyerere, ledde fram till sin död i oktober 1999. Därefter tog Sydafrikas f.d. president, Nelson Mandela över och han blåste nytt liv i processen. Den 28 augusti 2000 skrev regeringen i Burundi under ett fredsavtal tillsammans med de viktigaste rebell-grupperna.

Men därmed var tyvärr inte freden given. Oerhört många problem återstod att lösa för staten Burundi. Säkerhetsproblemen hade naturligtvis högsta prioritet. Det fanns rebellgrupper som inte skrivit på avtalet och de fortsatte att destabilisera regeringen med sina gerillaräder, särskilt från gränsen mot Tanzania. I Tanzania fanns närmare en halv miljon flyktingar. Bland dem gömde sig många rebeller som kunde ställa till nya problem när de återvände hem. Repatrieringen har tagit lång tid och flyktingar i spontana grupper återvänder hem, kosta vad det kosta vill, därför att de helt enkelt inte står ut att leva längre i flyktingläger.

Som framgår av HDI-indexet var Burundi ett av de allra fattigaste länderna år 2000. Landet har lång väg att gå tills majoriteten av befolkningen kan få en dräglig levnadsstandard. Men förutsättningen är att de ledande befolkningsgrupperna godtar demokratins spelregler och lär sig leva tillsammans.

Webbtips/källor:
http://www.newafrica.com/profiles/burundi.htm
http://www.encyclopedia.com/articles/02057.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10009&Theme=16
http://www.francophonie.org/oif/francophonie/membres/ARTICLES/cl_749.html
http://www.burundi.gov.bi/apercu.htm
http://us-africa.tripod.com/burundi.html
Kartor:
Refugee movements (8 november 1996) Relief Web, DeLorm e Mapping
Kigoma region: refugees, DeLorm e Mapping (1997)
http://www.maps.e-pages.com/africa/source/burundi_agricultural.html
Böcker:
Reyntjens, Filip (1966): Burundi, Afrikafakta 3, Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
Grove, A. T. (1978): Africa (Third Edition), Oxford University Press
Bra Böcker (1996): Nationalencyklopedin, Höganäs

Se också: Rwanda, DR Kongo, Tanzania.

Centralafrikanska republiken

STATSSKICK: Republik.
YTA: 622 984 km2 (som Sverige och Estland, Lettland och Litauen tillsammans).
FOLKMÄNGD: 3.5 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.8 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 13 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Bangui.
SPRÅK: Franska (officiellt), sango (nationellt), arabiska, hunsa, swahili.
RELIGION: Inhemska (24 %), protestanter (25 %), katoliker (25 %), muslimer (15 %).
ETNISKA GRUPPER: Ett 80-tal. Några av de största grupperna är: (G)baya (34 %), banda (27 %), mandjia (21 %), sara (10 %), mboro (peul, fulani) 5 %, mboum (4 %), m’baka (4 %).
NATURRESURSER: Diamanter, uran, timmer, guld, olja m.m.
BNP: Jordbruk 53 %, industri 21 %, tjänster 26 %.
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppskattat 1999).
HDI (2000): 0,371 (166/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Centralafrikanska republiken – centralafrikan – centralafrikansk. Engelska: Central African Republic – Central African (s) – Central African.
Tidigare namn: Ubangi-Shari och Centralafrikanska kejsardömet.

 

FÖRHISTORISK TID
Pygméerna levde för 10 000 år sedan i det område som vi idag kallar Centralafrikanska Republiken (CAR) – och de finns fortfarande där. I regnskogarna i de sydvästra delarna av landet lever en grupp på 15 000 pygméer. De kallas bayaka eller ba'aka men de går även under andra namn. De är alltså CARs ursprungsbefolkning. Även om konstitutionen formellt skyddar dem, utsätts de för både social och ekonomisk diskriminering och exploatering.

Ett par tusen år före vår tideräknings början hade de svarta kwa-folken från Västafrika börjat migrera öster- och söderut i Afrika. Några av dem slog sig ner i de mellersta och södra delarna av CAR. Ungefär samtidigt invandrade niloter från Sudan. Dessa två folkgrupper smälte samman genom århundraden till det folk som vi nu kallar bantu. Uppgifterna om dessa tidiga folk är emellertid mycket knapphändiga.

Fram mot 1000-talet kommer nya rapporter om invandring både från norr, öster och väster, dvs. från nuvarande Tchad, Sudan och Kamerun. Araberna kom från norr och drev bantufolken söderut och de i sin tur trängde undan pygméerna. Det muslimska riket Kanem vid Tchadsjön (900–1400) omfattade också de norra delarna av nuvarande CAR, som för övrigt fortfarande är muslimskt. Även andra etniska grupper (nubier, zande) grundade kungadömen under olika tidsperioder.

Etniska zoner
Ungefär på det här sättet befolkades CAR, som idag består av ett 80-tal etniska grupper. Dessa kan sammanföras i 5 à 6 större konstellationer. Etniciteten är en känslig fråga i landet och t.o.m. olika ”etniska zoner” har bildats. Skogsregionen är en sådan zon, flodbankerna en annan, och en tredje är savannområdet. Varje zon kontrolleras och bebos av vissa bestämda etniska grupper.

Slavhandeln
I början på 1500-talet etablerade portugiserna sig längs den afrikanska väst- och östkusten. De såg till att slavhandeln kom i gång. Lyckligtvis låg det landområde som nu omfattar CAR mitt i Afrika och det tog ett 100-tal år innan slavräderna nådde så djupt in i landet. Men arabiska slavhandlare från Tchad och Sudan var redan i farten.

När den europeiska transatlantiska slavhandeln kom i gång i full skala drabbades området hårt av slavräder som utplånade by efter by, och de demografiska konsekvenserna skulle bli kännbara i århundraden. Än idag har de östra delarna av landet inte återhämtat sig demografiskt. De båda länen Haute-Kotto och Haute-Mbomou har t.ex. en befolkningstäthet på mindre än 1 person per km2. Även de andra länen i området har extremt låga värden.

KOLONIALPERIODEN
De första européer med koloniala intressen som genomkorsade området var tyskar (George Schweinfurth [1870], Friedrich Bohndorff [1876, 1879], Wilhelm Junker [1876, 1880-1883] m.fl. Tyskland hade redan Kamerun och hade alltså ett uppenbart intresse av området.

Frankrike kolonialmakt
Men under Berlinkonferensen 1884-85 tillerkändes Frankrike större delen av nuvarande CAR. Motståndet mot den franska kolonialmakten lät inte vänta på sig och det skulle ta Frankrike mer än tio år att ”pacificera” de motsträviga stammarna, men 1905 etablerade fransmännen kolonin Ubangi-Shari.

Frankrike hade ingen idé om hur man skulle kunna exploatera landområdet och delade därför upp det i 17 olika delar som erbjöds stora europeiska koncessionsföretag. Dessa behandlade de lokala befolkningarna som slavar. De införde mycket omfattande tvångsarbete (corvée) för järnvägsbygget från Kongo till Atlanten och tvingade samtidigt män, kvinnor och barn in i ett bärarsystem för transport av varor och förnödenheter för kolonialmakten.

Personer som vägrade eller som deserterade infångades och dödades. Många tusentals människor fick sätta livet till under dessa år. De flesta européer som arbetade i dessa företag, hade rekryterats från fängelser i Europa och var tungt kriminellt belastade. Frankrike tog 15 % på koncessionsföretagens vinster och därtill en fast årsavgift.

Frankrike hade flera kolonier och territorier i Västafrika och 1910 bildade de en federation, Franska Ekvatorialafrika, i vilken Ubangi-Shari ingick tillsammans med nuvarande Gabon, Kongo och Tchad.

Under första världskriget tvingades många män in i franska armén bl.a. för att återta Nola och andra områden i västra Ubangi-Shari som lämnats till Tyska Kamerun 1911. Under andra världskriget var Ubangi-Shari en av de första kolonierna som ställde sig bakom det fria Frankrike. För det belönades de efter kriget. En lag avskaffade tvångsarbetet 1946 och samma år fick Ubangi-Shari sin första deputerade i franska nationalförsamlingen. Det blev prästmannen Barthélemy Boganda. En ramlag 1956 gav afrikanerna allmän rösträtt och 1958 svarade 98,1 % ”ja” till att stanna kvar i det franska samväldet.

Självständighet
Ubangi-Shari fick inre självstyre som autonom republik inom det franska samväldet och Barthélemy Boganda blev regeringschef. Han omkom året därpå under presidentvals-kampanjen i en flygolycka som ännu inte är fullt utredd. Hans rådgivare David Dacko tog upp de politiska tyglarna och blev landets förste president. Trots att många hade valt att stanna kvar i det franska samväldet gick utvecklingen här som i de flesta andra afrikanska länder, mot full självständighet. För Ubangi-Sharis del kom den 13 augusti 1960.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Dacko lade sig snabbt till med diktatoriska fasoner och hans styre blev repressivt. Landets ekonomi försämrades också snabbt. Den 31 december 1965 störtade översten Jean-Bédel Bokassa sin kusin (Dacko) i en statskupp.

Jean-Bédel Bokassa
Bokassa, praktiskt taget uppvuxen i den franska kolonialarmén, hade storhetsvansinne. Hans idol var Napoleon Bonaparte. Först utropade han sig själv till president på livstid, sedan införde han monarki, och 1977 lät han kröna sig till kejsare över det Centralafrikanska kejsardömet. När han utformade kröningsceremonin lät han sig inspireras av just Napoleon I kröning i Paris 1804. Kostnaderna för ceremonin, $20 miljoner som Frankrike lär ha stått för, motsvarade det fattiga landets dåvarande bruttonationalprodukt. Den dåvarande franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing erkände att han tagit emot diamanter som gåvor från Bokassa.

Bokassa avsätts
Efter ett par år av kejserligt styre började folk att göra uppror. Repressalierna blev brutala. Upproren kulminerade i en massaker på 80 skolbarn som var ute på gatorna och demonstrerade mot att de var tvungna att köpa skoluniformer från butiker som ägdes av Bokassa. Kejsardömets rykte var kört i botten såväl nationellt som internationellt, och fransmännen lät bilan falla 1979 när Bokassa flög till Libyen för att be om ekonomiskt bistånd. Då gav Valéry Giscard d'Estaing order om att presidentpalatset i Bangui skulle intas och med hjälp av 10 000 franska soldater återinstallerades David Dacko. Det republikanska styresskicket återinfördes. Dacko var emellertid inte särskilt populär och 1981 tog generalen André Kolingba (yakoma) makten i en statskupp.

Samma år lämnade Bokassa sitt franska slott och for tillbaka till Bangui. Han räknade inte med att Kolingba skulle arrestera honom, men så skedde och Bokassa dömdes till döden för högförräderi, mord och kannibalism. Domen omvandlades till livstids fängelse och Bokassa dog 1996. Hans död noterades knappt i den lokala pressen.

Flerpartisystem införs motvilligt
Kolingba kämpade emot nationella och internationella påtryckningar att införa ett demokratiskt flerpartisystem, och han visade ingen brådska att komma till valurnorna. I september 1993 blev det äntligen presidentval. Kolingba förlorade till f.d. premiärminister Ange-Félix Patassé (sara), som nu var partiledare för Rörelsen för det centralafrikanska folkets befrielse (MLPC). Mycket motvilligt tvingades Kolingba av Frankrike att acceptera valresultatet.

Patassé favoriserade de norra etniska grupperna (sara, baya). De var överrepresenterade i såväl presidentens som premiärministerns kansli, och dessutom bland presidentens rådgivare, som verkschefer, i militären, och i statsförvaltningen. Efter 1994 har den etniska balansen förbättrats något inom vissa områden, t.ex. i statsförvaltningen.

Myterier och politisk oro
Efter Patassés maktövertagande följde en rad myterier av arméenheter i huvudstaden Bangui. En av de viktigaste anledningarna till dessa myterier var att staten inte hade pengar till att betala ut löner, varken till soldater eller statstjänstemän. Fransmännen ville dra bort sina soldater och efter långa förhandlingar kunde man enas om att en inter-afrikansk trupp på 500 man (MISAB) skulle ersätta fransmännen och garantera säkerheten i huvudstaden. Truppen kom emellertid snart i konflikt med myteristerna.

Frankrike drog tillbaka sina soldater i april 1998 och MISAB ersattes av en fredsbevarande FN-styrka på 1 350 man (MINURCA). Denna drogs emellertid tillbaka den 15 februari 2000. Sedan dess har de politiska oroligheterna fortsatt med jämna mellanrum, och konflikten mellan norr och söder har fördjupats. Vissa grupper har känt sig så hotade i Bangui att de har måst återvända till sina respektive etniska zoner.

Partipolitiken följer de etniska gränserna
Resultaten från de allmänna valen 1999 bekräftar den etniska splittringen i landet. Presidentens parti MLPC har sitt stöd i de norra etniska grupperna sara, kaba och baya, medan Dackos Rörelse för demokrati och utveckling (MDD) stöder sig på de etniska grupperna i västra delarna av landet. Kolingbas parti slutligen, Centralafrikanska demokratiska samlingen (RDC) hämtar sitt stöd från de etniska grupperna i sydöst och i Ubangis flodområde.

Den politiska konflikten i Centralafrikanska republiken är som i många andra afrikanska länder, etnisk till sin natur. Det är två etniska eliter som kämpar om den politiska makten: en från norr och en från söder.
Den norra, som f.n. har makten genom presidenten Patassé, har sin bas i sara – kaba-grupperna nära gränsen mot Tchad. Den södra eliten som leds av generalen André Kolingba, har starkt stöd bland yakoma-folket. Båda eliterna har ”egna” militära styrkor. Presidentvakten och delar av den nationella armén står bakom Patassé, medan Kolingbas militära bas består av fraktioner inom den nationella armén.

Nytt kuppförsök
Natten mellan 27 och 28 maj 2001 var det dags för ett nytt kuppförsök. Denna gång var det Kolingbas styrkor ledda av generalen och f.d. arméchefen François Bozizé som i en samordnad aktion försökte inta presidentpalatset, den statliga radiostationen, och presidentvaktens förläggning. Kuppen misslyckades och Bozizé flydde till Tchad, där han fick asyl. Relationerna mellan CAR och Tchad har på nytt nått en bottennivå.

Ännu ett kuppförsök
Den 15 mars 2003 gjorde Kolingbas man François Bozizé ett nytt kuppförsök och denna gången lyckades han. Mer än 100 ledande regeringstjänstemän (MLPC) tog sin tillflykt till den nigerianska ambassaden. Efter kuppen plundrades kontor, affärer och hem urskiljningslöst av framförallt ungdomsmilis från MLPC. Bozizé bad tchadisk militär om hjälp med att återställa ordningen. MLPC erkände den nye presidenten liksom flera andra inhemska grupper. Men både den Afrikanska Unionen (AU) och Frankrike menade att kuppen var helt oacceptabel. Se AU:s policy i Efterskriften.

”Afrikas hjärta”
Det finns internationella förhållanden som påverkar den interna maktbalansen. Både Tchad och Libyen vill gärna komma åt CAR, inte bara för de stora mineralrikedomarna som finns där, utan också för dess strategiska läge mitt i Afrika. Den som kontrollerar ”Afrikas hjärta” vinner stora strategiska fördelar. De franska intressen skall inte heller förglömmas, det är till syvende och sist Frankrike som avgör hur den politiska utvecklingen gestaltas i landet.

Ett fattigt land med stora naturrikedomar
Som HDI-indexet ovan visat är CAR idag ett land som förser sina invånare med endast rudimentär service. Av alla 174 länder som år 2000 ingick i ”välfärdsindexet” kom CAR på 166:e plats. Med andra ord, Centralafrikanska republiken var år 2000 ett av världens tio fattigaste länder. Det är paradoxalt eftersom det finns stora naturrikedomar i landet i form av mineraler (diamanter, guld, uran), timmer, olja, vattenkraft, nationalparker, boskap, jordbruksmark (exportprodukter: kaffe, te, bomull) m.m. Men den ekonomiska infrastrukturen är dåligt utvecklad.

Sedan självständigheten 1960 har landet lidit av politisk instabilitet. Statskupperna har avlöst varandra och det har satt sina spår. 1965-69 motsvarade BNP per capita 1 474 internationella dollar (PPP). Idag är motsvarande siffra endast 1 120 dollar. Det är alltså fråga om en tydlig ekonomisk tillbakagång.

Framtiden
Hur ser framtiden ut för Centralafrikanska republiken? CAR behöver inte alltid vara fattigt. Som vi har sett finns det stora naturresurser och tillgångar i landet. Men så länge som den etniska problematiken får tillåtas blockera den ekonomiska utvecklingen, finns det anledning att misströsta. Förhoppningsvis kan de stora internationella aktörerna (Världsbanken, IMF m.fl.) tillsammans med en ny generation ledare staka ut en ny väg för landet som leder till förbättringar för alla grupper i landet.

Webbtips/källor:
http://www.ocdi.gov/cia/publications/factbook/geos/ct.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10012&Theme=16
http://www.sangonet.com/
http://www.francophonie.org/oif.cfm
http://www.lintelligent.com (Sök på Centrafrique)
http://observatori.barcelona2004.org/observatorio/busqueda_i.htm
http://www.lonelyplanet.com/destinations/africa/central_african_republic/
http://www.ethnologue.com

Noin, Daniel (2000): The population of sub-Saharan Africa (inkl. kartan Population distribution in Africa, Université de Paris 1 – PRODIG-UMR 8586), UNESCO Publishing, Paris
Gustavsson, Rolf/red/(1971): Kapitalismens utveckling i Afrika, Vol. 1 och 2, Bo Cavefors Bokförlag
McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History, New Edition

Se också: DR Kongo, Kamerun, Kongo, Sudan, Tchad.

Demokratiska Republiken Kongo

STATSSKICK: Republik.
YTA: 2.3 milj. km2 (som Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Tyskland, Danmark och Sverige tillsammans).
FOLKMÄNGD: 52 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.2 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 30 juni 1960 (från Belgien).
HUVUDSTAD: Kinshasa.
SPRÅK: Franska (officiellt), Lingala (lokalt handelsspråk), Kingwana (form av Kiswahili), Kikongo, Tshiluba.
RELIGION: Katoliker (50 %), protestanter (20 %), kimbanguister (10 %), muslimer (10 %), inhemska (10 %).
ETNISKA GRUPPER: Mer än 200 grupper. De största är: Mongo, luba, kongo (bantu) och mangbetu-(a)zande (niloter). Dessa fyra grupper utgör 45 % av befolkningen.
NATURRESURSER: Guld, diamanter, kobolt, silver, zink, mangan, uran, bauxit, järnmalm, stenkol, vattenkraft, timmer m.m.
BNP: Jordbruk 58 %, industri 17 % och tjänster 25 %.
TILLVÄXT (BNP): 1 % (1999).
HDI (2000): 0,430 (152/174)
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: (Svenska): Demokratiska Republiken Kongo (tidigare Belgiska Kongo, Kongo/Kinshasa, Zaïre) – kongoles(er) – kongolesisk. Engelska: Democratic Republic of the Congo – Congolese (sing. och plur.) – Congolese.

FÖRHISTORISK TID
Sjöarna i östra DR Kongo ligger i den Stora riftdalen – en fyrtio kilometer bred förkastningsdal som sträcker sig från Albertsjön ner mot Moçambique. Den var färdigbildad för cirka tre miljoner år sedan och har påverkar klimatet, djurlivet och människans tidiga utveckling. Det finns fortfarande aktiva vulkaner i anslutning till riften, t.ex. Nuamuragira norr om Kivusjön. Den hade utbrott så sent som i juli 2002.

Hela det landområde som vi idag känner som DR Kongo var skogsbevuxet för två miljoner år sedan och ingick i den västafrikanska skogszonen. Den gjorde halt vid sjöarna i Stora riftdalen i Östafrika. Hela området beboddes av pygméer för 8 000 år sedan – och de finns fortfarande kvar, t.ex. i regnskogsområdet Ituri i nordöst. Pygméerna är alltså landets ursprungs-befolkning.

Vid vår tideräknings början hade migrationen av västafrikanska folk, som vi senare skulle komma att kalla bantu, nått östra Kongo och in i Östafrika, både norr och söder om Victoriasjön. Migrationen fortsatte både öster- och söderut runtom pygméfolken i centrala Kongo. Så var situationen ungefär på 500-talet e.Kr. men bara ett par hundra år senare fanns bantufolk överallt i Kongo. Pygméfolken levde emellertid kvar i de djupa regnskogarna. Från sydvästra Sudan invandrade nilotiska folk, som t.ex. mangbetu och (a)zande.

FÖRKOLONIAL TID
Det var portugisen Diego Cão som först etablerade kontakt med Kongo 1482 och med Kongoriket i nuvarande Angola något år senare. Därefter seglade han hem till Portugal och rapporterade men återkom flera gånger. Han kom med missionärer, och 1485 förde han med sig betydelsefulla personer från Kongorikets hov till Portugal. På 1490-talet bad den nu kristne Kongokungen, Nzinga Nkuwu, om fler missionärer och ”bistånd” i utbyte mot elfenben, slavar och koppar. Hans son, Enrique, läste teologi i Lissabon och blev vigd till biskop 1520 av påven Leo X. Han var den förste afrikan som blev biskop. Under flera århundraden skickade Kongoriket emissarier till påvestolen.

Handeln mellan Kongoriket och Portugal skulle visa sig bli förödande för Kongoriket. Handeln blev en inkörsport till den storskaliga slavhandeln. När konkurrensen om den lukrativa handeln med slavar ökade, blev den också en källa till politisk oro och spänning mellan portugiserna, holländarna, fransmännen, britterna, araberna och afrikanerna. Det var dessa folk som var huvudintressenter i den kongolesiska slavhandeln på 1600-, 1700- och 1800-talen.

Slavhandel
I slutet på 1600-talet infångades och såldes c:a 15 000 slavar per år från Kongoflodens landområden. Afrikanerna fångade in slavarna genom räder i byar eller genom att starta krig mot grannfolk och ta krigsfångar som därefter såldes som slavar. Slavhandeln blev därigenom en väsentlig orsak till den etniska misstro som skulle komma att känneteckna förhållandet mellan många stammar och etniska grupper under de kommande århundraden.

Araberna köpte upp slavarna av afrikanerna och förde dem via depåer i inlandet till utskeppningsplatser utmed kusterna. Från Kongo gick de stora slavvägarna i två riktningar: västerut mot Luanda, österut till Tabora och slutligen, till Dar es Salaam och Zanzibar. Västkustslavarna som kom att ingå i den transatlantiska handeln med slavar, skickades huvudsakligen till Nordamerika (och Brasilien). Från östkusten såldes slavarna till olika arabländer. I mitten på 1800-talet hade alla europeiska stater officiellt avskaffat handeln med slavar. Men det var först när USA efter inbördeskriget 1865 förbjöd all slavhandel som den i stort sett upphörde.

Upptäcktsresanden
Den skotske missionären och upptäcktsresanden David Livingstone gjorde Kongoområdet känt i Europa. Livingstone var en känd person och uppskattad för sina bedrifter i Afrika, som han beskrivit i flera böcker.

När han i slutet på sin levnad, sjuk och eländig, förlorade kontakten med Europa under flera år, utrustade den amerikanske tidningen New York Herald en expedition ledd av journalisten Henry Morton Stanley, vars uppgift var att finna Livingstone. Stanley fann honom i Ujiji 1871, vid Tanganyikasjön i nuvarande Tanzania.
När han mötte Livingstone på gårdsplanen framför den hydda där Livingstone bodde, lyfte Stanley på mössan och hälsade Livingstone med de sedermera så berömda orden: ”Dr Livingstone, I presume”.

Efter Livingstones död i nuvarande Zambia 1873, fick Stanley uppgiften på uppdrag av tidningarna New York Herald och Daily Telegraph i London, att slutföra de utforskningar som Livingstone påbörjat. Det var en uppgift som passade Stanley perfekt och han gick in för uppdraget med stort engagemang. Först beslöt han sig för att utforska Kongofloden för att ta reda på dess farbarhet och därigenom dess nytta för handel och transporter. 1877 nådde han fram till Atlanten och kunde konstatera att floden var farbar.

DEN KOLONIALA PERIODEN
Stanley återvände till London och försökte få brittiska regeringen intresserad av Kongo, men det blev kalla handen. Den brittiska regeringen hade händerna fulla med sitt växande imperium och ville inte dra på sig fler kostnader. Men det fanns andra som hade haft ögonen på Stanley och följt hans rapporter i tidningarna med stort intresse. Det var kung Léopold II av Belgien. Han hade vid 30-års ålder, 1865 blivit kung i Belgien. Han tyckte Belgien var för litet och drömde om ett stort kolonialt imperium. Belgien måste ha en koloni, sa han ofta till sina ministrar och medarbetare. Några av dem tyckte att han hade storhetsvansinne. Men det var sådant som man bara viskade om.

Kung Léopold II:s kolonialvälde
Léopold II var en slug kung. Han var fast besluten att visa sin storhet genom att skaffa Belgien en koloni, och han hade en plan för det. Efter att ha sonderat terrängen i andra världsdelar och efter att ha försökt köpa kolonier, stannade han för Kongo. Det gällde att inte stöta sig med de stora etablerade kolonialmakterna i området som Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Portugal. Dessa var redan i färd med att karva ut sina kolonier och utvidga sina intresseområden, men Kongo hade ingen av dem gjort anspråk på.

Kungens plan gick ut på att lura de europeiska kolonialstaterna och det internationella samfundet att tro att han satsade sin privata förmögenhet på en civilisatorisk mission i Centralafrika som avsåg att få slut på slavhandeln, men till sin ambassadör i London uppgav han det verkliga skälet: ”Jag vill inte försumma ett gynnsamt tillfälle att få en bit av denna magnifika afrikanska tårta”. För världen framstod han som den store humanisten och människovännen, och berömmet strömmade in från hela världen.

Han kallade världens främsta geografer och upptäcktsresande till en geografisk konferens 1876 på sitt slott i Belgien. Där togs de emot och trakterades på ett sätt som normalt var reserverat för utländska sändebud och dignitärer. Det var denna konferens som sanktionerade ”de humanistiska idealen” och drog upp riktlinjerna för hur Kongo skulle utforskas och ”civiliseras”. En förening grundades för ändamålet – det Internationella Kongosällskapet.

Stanley rekryterades 1878 för att etablera kungens auktoritet i Kongo – något som man naturligtvis aldrig nämnde officiellt. Året därpå startade Stanley sin färd från Kongoflodens mynning, och ungefär 125 km uppströms grundade han Vivi – Kongos första huvudstad.

Han fortsatte upp längs floden och nådde 1881 en plats där floden delar sig men återförenar sig snart igen. Han kallade platsen för Stanley Pool. Där grundade han en handelsstation och en bosättning på den södra stranden, som han tillägnade den belgiske kungen genom att döpa platsen till Léopoldville (Kinshasa). Vägen från Vivi till kusten blev också klar det året.

I december 1882 återkom Stanley från en tripp till Europa och seglade uppströms till en stad som han kallat upp efter sig själv, nämligen Stanleyville (Kisangani). På resan dit och senare i Kongobäckenet ’etablerade han kungens auktoritet’ genom att ”förhandla fram” och skriva på inte mindre än 450 överenskommelser med lokala småhövdingar, som nu alltså ”erkände” den belgiske kungens överhöghet. I själva verket var det få av dem, om ens någon, som förstod vilka åtaganden de gjort.

1884 återvände Stanley till Europa. Samma år hade Frankrike utverkat ett löfte av Léopold II som innebar att Kongo skulle tillfalla Frankrike om kungen av någon anledning skulle (tvingas) avsäga sig rätten till landet. När löftet blev känt i Storbritannien orsakade det stor uppståndelse.

Storbritannien signerade i all hast flera avtal med Portugal. Det viktigaste var att Storbritannien erkände Portugals suveränitet över Kongoflodens mynning och att Portugal, som motprestation, gav Storbritannien fri nyttjanderätt på floden. Denna överenskommelse fick övriga europeiska kolonialmakter att gå i taket. Man hotade t.o.m. med krig. För att dämpa spänningarna kallade den tyske kejsaren Otto von Bismarck till konferens i Berlin den 15 november 1884.

Kongofristaten erkänns
Under Berlinkonferensen använde Léopold II all sin diplomatiska skicklighet och slughet och lyckades få ”Kongo” erkänt som en separat territoriell enhet under namnet ”Kongofristaten”. Slug som han var, vände sig kungen först till USA för att få deras erkännande. När han väl lyckats med det, följde de elva europeiska staterna (inklusive Sverige!) och Turkiet Amerikas exempel. Den 1 juli 1885 utropades Kongo till en självständig stat. Kungen var väl förberedd; han hade redan en flagga färdig för den nya statsbildningen. Fristaten Kongo blev kungens privata förläning och egendom.

Kungens rätta jag
Nu skulle kungen visa sitt rätta jag. Den officiella bilden var en kung som aktivt deltog i landets uppbyggnad. Han lät bygga vägar, järnvägar och andra infrastrukturella anläggningar. Det var det som han visade upp för omvärlden. Han inbjöd journalister och andra mediafolk att delta i invigningar av allehanda slag. De förmedlade vad de såg och hyllade kungen. Det som de inte fick se var den omänskliga förtryckarapparat han satt upp för att exploatera kongoleserna och deras naturresurser. Upp mot 10 miljoner kongoleser mördades eller dog av svält, utmattning och umbäranden mellan 1885 och 1908.

Det var under 1890-talets gummiboom som det värsta blodbadet ägde rum. Afrikaner som inte kunde leverera sin kvot naturgummi  mördades eller straffades så hårt att de avled. Även deras barn straffades. Kungens agenter lät hugga av barnens händer och samla upp dem i korgar för att visa bolagens inspektörer att de, agenterna, fullgjorde sitt arbete. Det finns bildbevis (t.ex. i Hochschild) på lemlästade barn och på korgar fulla med små barnhänder.

De som utförde den fysiska terrorn på plats var gummibolagens väktare och soldater ur den halvmilitära Force Publique. Många svenska militärer deltog i terrorn med kung Oscar II vetskap, ofta i ledande ställningar som stationschefer.

I sin utmärkta bok Kung Leopolds Vålnad berättar Adam Hochschild om den svenske löjtnanten Knut Svensson, som i sin dagbok noterat att han låtit döda 527 personer i byn Bikoro under loppet av fyra och en halv månad i samband med att han påtvingade byborna gummikvoterna för 1894/95.

Sanningen kommer fram
Till slut kom sanningen fram om kung Léopolds terrorvälde i Kongo. En av dem som framgångsrikt bidrog till att avslöja kungens smutsiga byk var rederitjänstemannen Edmund D. Morel från Liverpool. Morel utvecklades till en modig, undersökande journalist och publicerade en lång rad komprometterande dokument. Han lyckades t.o.m. få upp ”Kongofrågan”, som den nu kallades, till debatt i underhuset, som enhälligt antog en resolution om ”humant styre för de infödda i Kongo”.

Kungen var oroad och hans tjänstemän försökte få tyst på Morel. Men det gick inte. Han stod på sig och fick snart hjälp av andra. Skandalen var ett faktum och en uppretad internationell opinion krävde att kungen skulle lämna ifrån sig sin koloni. Storbritanniens utrikesminister Sir Edward Gray, sa 1908 att Kongofristaten hade ”moraliskt gjort sig oförtjänt av varje form av internationellt erkännande”. Den 20 augusti 1908 röstade det belgiska parlamentet för att ta ifrån kungen kolonin och för att låta den belgiska staten ta över ansvaret.

Några dagar innan kung Léopold officiellt skulle överlämna sin koloni till belgiska staten gav han order om att bränna alla dokument på Kongostatens kontor i Bryssel. ”Jag skall ge dem mitt Kongo, men vad jag har gjort skall ingen lägga sig i” sa han till sin militäre medhjälpare Gustave Stringlhamber. Samtidigt gav han order om att arkiven i Kongo också skulle brännas. Inte heller ville han uppge de finansiella förhållandena, men hans personliga förmögenhet hade ökat dramatiskt tack vare det elfenben och naturgummi som de kongolesiska slavarbetarna samlade in. I dagens penningvärde hade han ökat sin personliga förmögenhet med omkring 1.1 miljarder kronor.

Till följd av kungens storhetsmani fick även den belgiska staten del av rikedomarna. Det kan var och en konstatera som besöker Bryssel. Detta lilla land med en befolkning på 10 miljoner har byggnader, institutioner och gator dimensionerade för ett imperium (och då tänker vi inte på det nya europeiska ”imperiet” EU). Kongo var och är 80 gånger större än Belgien! Det var det begynnande afrikanska imperiet som kungen hade i huvudet när han lät bygga och utsmycka Bryssel.

Många av de officiella byggnaderna har byggts med de kongolesiska slavarnas blod. I de nya EU-kvarteren står t.ex. den imperialistiska Triumfbågen, ”Palais du Cinquantenaire”, byggd med pengar från elfenben och gummi, hopsamlat och levererat av slavar piskade med la chicotte . De eleganta genomfartslederna Avenue Louise och Tervuren har kommit till på samma sätt. När man vandrar i de eleganta salarna i det Centralafrikanska museet i Tervuren kan man höra de kongolesiska slavarnas klagan.

Inte nog med att Léopold II förtryckte kongoleserna och stal deras naturrikedomar. Han blev också ett utomordentligt dåligt exempel för folket i Afrikas tredje största land. Han styrde med våld och död utan hänsyn till människors lidande.
Tyvärr blev han en förebild för andra kongolesiska och afrikanska ledare, och historien skulle upprepa sig. En hel del kulturhistoriskt och vetenskapligt arbete som har bestående värde genomfördes också under kung Léopolds styre, men tyvärr faller det i skuggan av det våld och lidande som han orsakade de kongolesiska folken.

Den belgiska staten tar över
När den belgiska staten tog över kolonin märktes ingen omedelbar förändring, men efterhand kunde den vanlige kongolesen konstatera att han hade fått en ny herre, t.ex. när tvångsarbetet i olika former avskaffades. Belgarna gjorde en hel del insatser för att förbättra infrastrukturen; järnvägar och broar byggdes, plantager etablerades och omfattande gruvprojekt sattes i gång. I slutet på 1920-talet var koppar- och diamantbrytning ryggraden i ekonomin medan jordbruket var på tillbakagång. Några gruvbolag började bygga städer för arbetarna och det medförde en avsevärd inflyttning från landsbygden i början på 1930-talet.

Tre maktcentra
Det fanns tre grupper som hade stort inflytande i Belgiska Kongo. Den ena var självklart den belgiska staten via generalguvernören. Denne var ansvarig inför kolonialministern som i sin tur ansvarade inför det belgiska parlamentet. Varje distrikt leddes av en hög belgisk ämbetsman som var distriktschef och som kunde det mesta om kolonialstyrets invecklade väsen. Gunther (i Afrika vaknar) berättar en intressant detalj, nämligen att en distriktschef enligt reglementet inte fick spendera mer än tio dagar på kontoret. Resten av tiden skulle han besöka by efter by, stam efter stam, inom sitt distrikt för att personligen leda utvecklingsarbetet. Det var en bra modell som är värd att tillämpa även idag.

En annan grupp intressenter var de stora kapitalägarna. I Belgiska Kongo var ekonomi och politik så intrikat sammanflätade att det var svårt att reda ut var och ens ansvarsområde. Det största finansimperiet, Société Générale de Belgique, hade sitt finger med i praktiskt taget alla viktiga ekonomiska och politiska diskussioner och kontrollerade större delen av det ekonomiska livet i Kongo. På 1950-talet räknade man med att fem stora bolag kontrollerade 70 % av all ekonomisk verksamhet i Kongo.

Den tredje intressentgruppen var den katolska kyrkan. Belgien var redan vid den här tiden en stark katolsk nation, där över 90 % av befolkningen var katoliker. I Belgiska Kongo hade den katolska kyrkan hand om skolundervisningen. I mitten på 1950-talet fanns det i Kongo inalles 26 540 skolor och 80 % av dem var katolska. Det fanns 26 katolska biskopar varav en var afrikan, och av alla präster var 300 afrikaner. Den katolska kyrkan är därför den institution som haft störst inflytande över kongolesernas tidiga intellektuella utveckling och som har format deras världsuppfattning.

Skolböckerna
Skolböckerna från kung Léopold II tid fram till självständigheten (och i enstaka fall efter självständigheten!) var instrument för den belgiska koloniala ideologin. Denna hämtade inspiration från Bibeln.

När man t.ex. skulle förklara för de kongolesiska barnen varifrån de olika folken härstammade, hänvisade man till Bibeln, Genesis 9, 18–19, som talar om Noas tre söner: Sem, Ham och Jafet. Dessa sades vara alla människors anfäder. Sem arabernas, judarnas och besläktade (asiatiska) folks anfader (härav semiter); Ham afrikanska (svarta) och besläktade folks anfader (härav hamiter) och Jafet, slutligen, de europeiska (vita) och besläktade folks anfader.

Många läroböcker gick vidare och berättade den medeltida myten om Noa, som uttalade en förbannelse över sin son Ham. Några av skolböckerna var explicita och sa att Ham var en dålig människa, och att förbannelsen gällde hela den svarta rasen. Som straff, säger skolböckerna, blev Ham sina bröders slav, och afrikanerna förslavade. Sånger med den innebörden sjöngs av barnen i de kongolesiska skolorna.

Vit etnocentrism var legio och de vita människornas överlägsenhet var ett återkommande tema i skolböckerna. Stanley gjordes till en övernaturlig människa. Han kallades ”mannen som steg upp ur vattnet”. ”Européer överträffar alla andra i intelligens” stod det i andra skolböcker. Åter andra uppmanade lärarna att ”respektera alla vita människor och undervisa sitt eget folk att göra sammaledes”. Många andra uppmaningar i skolböckerna gick ut på att lära eleverna att ”göra som de vita gör”.

Vita personer glorifierades i alla sammanhang, medan svarta nedvärderades. Många kongolesiska skolbarn tog illa vid sig när de läste i skolböckerna att deras förfäder var ”vildar” (basenji), som ”levde som djur”. Det var tack vare belgarna som barnen nu själva kunde leva ett civiliserat liv, menade skolböckerna. Så småningom kom kongoleserna underfund med att det som de fick läsa och höra var inget annat än belgisk kolonial propaganda. Då döpte de om de hela till ”den stora koloniala lögnen”.

Den belgiska kolonialpolicyn kännetecknades av ett stort mått paternalism. Kongoleserna fick ständigt veta att de inte var redo eller mogna att utföra vissa arbetsuppgifter. Ett arbetslag skulle t.ex. alltid ha en belgisk förman. Knappast någon kongoles fick någon utbildning i och erfarenhet av ekonomi, politik och kvalificerad statsförvaltning förrän på 1950-talet. Det var en medveten belgisk kolonialpolitik. Belgierna hade för avsikt att stanna i Kongo under lång tid. När den belgiske professorn Antoine van Bilsen 1955 publicerade en ”30-års plan” som skulle leda fram till Kongos självständighet mottogs den med stor entusiasm i Belgien. Verkligheten i Kongo gick sin egen väg.

Mot självständigheten
1957 genomförde Belgien en politisk reform i Kongo som gav kongoleserna allmän rösträtt i kommunala val. Joseph Kasavubu hade 1956 ombildat intresseorganisationen Abako (Alliance des Ba-Kongo) till ett politiskt parti vars officiella mål var att återupprätta det gamla kungariket Kongo.

Som namnet antyder var det ett parti för Bakongo-folket (i framförallt provinsen Léopoldville). Kasavubu fick stor framgång i valet och han började genast tala om självstyre. Patrice Lumumba å sin sida, grundade vänsterpartiet Kongolesiska nationella rörelsen (MNC) 1958 i avsikt att verka i hela landet (även om han egentligen var federalist). En tredje person, Moïse Tshombe, grundade i slutet på 1958 Conakat (Confédération des Associations tribales du Katanga) med bas i lundafolket, européerna, och gruvindustrin i södra Katanga.

1958 var också det år då Charles de Gaulle gjorde sin berömda afrikanska rundresa och erbjöd de franska kolonierna sin självständighet eller att stanna kvar i det franska samväldet. Det var revolutionerande tankar för sin tid. Lumumba deltog i den Allafrikanska kongressen organiserad av Nkwame Nkrumah i Accra, Ghana, i december 1958.

Vid den här kongressen beslutades att inget afrikanskt land skulle vara under utländskt styre efter 1960. Det var också revolutionerande tankar.
När han kom hem till Kongo höll han ett berömt tal där han bl.a. formulerade målsättningen för MNC: att förena och organisera de kongolesiska folken för att kämpa för att förbättra sina villkor och göra sig kvitt den koloniala regimen och den enes exploatering av den andre. Belgarna rös.

Både Kasavubu och Lumumba hade nu fått flera revolutionerande impulser som påverkade dem, och det stod snart klart att de inte ville vänta i 30 år på självständigheten! I januari 1959 utbröt allvarliga kravaller i Kinshasa. Kasavubu fick skulden och skickades till Belgien som regeringens gäst för att studera moderlandets historia. Hans parti förbjöds.

Belgien förlorade snabbt kontrollen över den politiska händelseutvecklingen och kallade till en rundabordskonferens i Bryssel i januari/februari 1960. I konferensen deltog flera kongolesiska nationalister och konferensen beslutade att Kongo skulle bli en självständig federal stat (en eftergift till Lumumba) den 30 juni 1960.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Kongokrisen
En självständighet med så kort varsel och så illa förberedd  som den kongolesiska, kunde bara leda till kaos. Så blev det också. Kasavubu blev president och Lumumba premiärminister. Omedelbart efter självständigheten började det jäsa i Force Publique. Den omfattade 24 000 kongolesiska underbefäl och soldater, ledda av 1 100 belgiska officerare och underofficerare. Kongoleserna kunde inte avancera till officersnivå och de väntade på en ”afrikanisering” av ledningen.

Soldaterna tyckte att den dröjde och de började revoltera. Regeringen tvingades förhandla med dem direkt och gå med på en fullständig afrikanisering. Alla belgiska officerare avskedades. Den nya styrkan fick namnet Armée Nationale Congolaise (ANC). En ung man vid namn Joseph Désiré Mobutu utsågs till stabschef. Mobutu började skyndsamt organisera afrikaniseringen i de olika garnisonerna men myteriet spred sig. Belgiska medborgare (87 000  i hela landet) attackerades och den 7 juli skickade Belgien in trupper för att skydda dem och sina mineralintressen i Katanga.

Några dagar senare, den 11 juli, förändrades läget dramatiskt. Utan förvarning satte Belgien in fallskärmsjägarförband på flera platser i landet och besköt bl.a. hamnstaden Matadi. Det skapade stor panik både bland européer och afrikaner. Så snart fallskärmjägarna landat tillkännagav Moïse Tshombe, provinsguvernör i den mineralrika Katangaprovinsen (nu Shaba), Katangas självständighet. Därmed skapade han den politiska kris som senare skulle komma att kallas ”Kongokrisen”.

Både Kasavubu och Lumumba uppmanade belgarna att stanna i landet, särskilt de belgiska tjänstemännen, men de valde att ge sig iväg och statsförvaltningen kollapsade. Kasavubu och Lumumba begärde militär hjälp från FN ”för att försvara Kongos nationella territorium” dvs. mot de belgiska fallskärmsjägarna. Generalsekreterare för FN vid den här tiden var svensken Dag Hammarskjöld. Det var en delikat situation som uppstått.
Kongo hävdade att de belgiska fallskärmsjägarnas angrepp och beskjutning av vissa städer var en aggressionshandling, medan belgarna påstod att det var en humanitär insats för att rädda liv. Hammarskjöld agerade resolut.

FN:s säkerhetsråd beslöt den 14 juli att skicka trupper för att återställa ordningen. En förtrupp på 90 tunisiska soldater anlände på kvällen den 15 juli, alltså mindre än 48 timmar efter säkerhetsrådets beslut.

Den 17 juli vände Hammarskjöld sig direkt till den svenska regeringen med en begäran om en svensk styrka. Regeringen handlade utomordentligt snabbt och inom en vecka fanns en svensk bataljon på plats. Den svenska FN-bataljonen deltog aktivt – tillsammans med många andra länder – i det fredsbevarande arbetet. Vid tre tillfällen sattes den svenska bataljonen in i strid under tiden i Kongo. F ö gick arbetsuppgifterna ut på att bevara lag och ordning, försvara flygfält, radiostationer, offentliga byggnader, kommunikationslinjer, transportleder och annan infrastruktur.

Kasavubu och Lumumba hade svårt att samarbeta. Belgien ville helst bli av med den bångstyrige och radikale Lumumba. När han försökte ta hjälp av f.d. Sovjetunionen för att bekämpa Tshombes utbrytning i Katanga (eftersom FN-styrkan inte hade mandat att intervenera i den angelägenheter), avskedade Kasavubu honom den 5 september 1960. Joseph Iléo utsågs till ny premiärminister och Mobutu till chef för ANC.

Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu – och förvirringen var i det närmaste total. Parlamentet ogiltigförklarade avskedandena den 7 september. Kasavubu upplöste då parlamentet den 14 september. Både Kasavubu och Lumumba försökte vinna över ANC på sin sida. Men i stället genomförde Mobutu en kupp den 14 september och både presidenten och premiärministern suspenderades på tre månader.

Maktkonstellationen gjorde att Kongo höll på att delas upp i fyra områden. I Léopoldville-området var Mobutu stark, i Stanleyville Lumumba genom sin proxy Antoine Gizenga (och hans regering erkändes av Sovjetunionen som Kongos lagliga regering), i södra Kasai runt huvudorten Bakwanga (Mbuji-Mayi) regerade balubaledaren Albert Kalonji, utbrytare liksom Tshombe, och slutligen i Katanga, provinsguvernören Moïse Tshombe. Dessa fyra maktgrupper byggde inte på folkligt stöd utan snarare på det antal soldater och legoknektar som de olika huvudmännen förfogade över. FN ville till varje pris förhindra att dessa fyra grupper började bekämpa varandra. Om så skulle ske, vore inbördeskriget ett faktum.

Lumumba tas till fånga och dödas
Lumumbas bostad bevakades av FN och så länge han var där var han i säkerhet. Andra politiker bevakades på liknande sätt. Men på natten mellan 27 och 28 november 1960 lämnade han bostaden för att sannolikt bege sig till Stanleyville. Mobutus ANC-soldater fick tag på honom och arresterade honom. Han hölls fången i Thysville (Mbanza Ngungu) nära huvudstaden.

Vad vi sedan vet är att Lumumba överfördes till Elisabethville (Lubumbashi) i Katanga på order av Lynden och den belgiske utrikesministern Pierre Wigny. Där på flygplatsen observerades han, svårt misshandlad, av en svensk patrull. Han fördes till en villa som bevakades av belgiska trupper. Där fortsatte misshandeln i närvaro av belgiska säkerhetsmän innan han avrättades av en exekutionspatrull under befäl av en belgisk kapten. En belgisk polismästare, Gerard Soete, grävde upp kroppen och upplöste den i syra.

Belgien erkänner inblandning i mordet på Lumumba
I ett dokument från oktober 1960 undertecknat av den dåvarande belgiske ministern för Afrika, Harold Aspremont Lynden, står det: ”Det viktigaste målet att uppnå – i Kongos, Katangas och Belgiens intresse – är den slutliga elimineringen av Lumumba”. Den belgiske utrikesministern Louis Michel har på regeringens vägnar uttryckt sitt ”djupa och uppriktiga beklagande” över det sätt på vilket Lumumba dödades och Belgiens roll i sammanhanget och framfört ”sin ursäkt till familjen Patrice Lumumba och det kongolesiska folket för den smärta som åsamkats dem”.

Den belgiska inblandningen i mordet är därmed officiellt erkänt av den belgiska regeringen, men den flamländske Afrikaforskaren Lugo de Witte menar i sin 400-sidiga bok, L’assassinat de Lumumba, att det finns fler dokument i de belgiska statsarkiven och att hela sanningen ännu inte är känd.

Katanga
Åter till Katanga. Det var där som problemet fanns. Tshombe hade manipulerat och misslett höga FN-tjänstemän om sina avsikter. Det visade sig att han inte alls hade för avsikt att häva utbrytningen som han tidigare gått med på. Hans trupper var stridsdugliga och leddes av belgiska officerare. Många legoknektar från flera europeiska länder ingick i hans trupper.

Katangas säkerhetspolis Sûreté trakasserade Tshombes motståndare från balubastammen och angrep t.o.m. FN-personal. FN-styrkorna gick till anfall (efter att säkerhetsrådet utfärdat nya direktiv) och höll framgångsrikt sina ställningar på alla platser utom en. Samma dag som striderna började i Katanga anlände Hammarskjöld till Léopoldville. Tshombe begärde eldupphör och gick även med på att förhandla om vapenstillestånd. Den förhandlingen skulle äga rum följande dag i staden Ndola i Kopparbältet i Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia).

Hammarskjölds plan (från Transair i Sverige) flög in över Nord-Rhodesia några minuter före midnatt natten till den 18 september (1961). Av säkerhetsskäl iakttog man radiotystnad. Planet etablerade kontakt med flygplatsen i Ndola, men av någon anledning störtade det under inflygning för landning tio minuter efter midnatt. Alla ombord omkom inklusive generalsekreteraren Dag Hammarskjöld. Flera undersökningar har gjorts men ingen av dem har hittills lyckats precisera den egentliga orsaken till att planet störtade. Hammarskjöld hade med sin personlighet gett FN respekt och värdighet och hans död chockade en hel värld.

Fem svenska soldater dog i strid och två avrättades sedan de blivit tillfångatagna. Ett 10-tal andra svenskar satt arresterade under stor psykisk stress men frigavs så småningom. Flera av de svenska soldaterna har mått dåligt efter de traumatiska krigsupplevelserna i Kongo.

1963 besegrades Tshombe av centralregeringens trupper och han flydde landet. Han återkom året därpå för att ingå i en koalitionsregering. Ett par år senare anklagades han för högförräderi och flydde igen. Denna gång till Spanien där han kidnappades 1967 och fördes till Algeriet där han dog 1969.

Kongokrisen pågick under ”det kalla kriget” och västvärlden var fast besluten att inte låta f.d. Sovjetunionen få fotfäste i landet. Mobutu blev västvärldens man och kunde efter ett fortsatt intrikat politiskt maktspel konsolidera sin position. Det var han som gick segrande ur Kongokrisen.

Mobutu – Zaïre
Mobutu inledde sin långa regeringsperiod med att avskaffa premiärministerposten. Premiärministrar var bråkstakar och ville själva ha makten, tycktes han resonera. Regera ville han göra själv själv.

I början av sin regeringstid hade han gott anseende inom stora grupper i landet och han blev ännu mera populär när han började ”afrikanisera” namn och knyta an till gamla kongolesiska värden (l’authenticité). I stället för sitt kristna namn kallade han sig numera Mobutu Sese Seko. Kongo blev Zaïre. Léopoldville blev Kinshasa, Stanleyville Kisangani, Elisabethville Lubumbashi, Kongofloden Zaïrefloden, Katanga Shaba osv.

Han klädde sig i abacost (= à bas le costume = ned med kostymen), en kortärmad kakiliknande kostym utan slips, i stället för i västerländska kläder, och kvinnorna uppmuntrades att klä sig på traditionellt kongolesiskt manér. I stället för att tilltala varandra med t.ex. det franska ”monsieur” eller ”madame” skulle man använda ”medborgare”.

Det var relativt politiskt lugnt sista halvan av 1960-talet och några år in på 1970-talet. Det fanns ingen egentlig opposition och bara ett parti, hans eget Revolutionära folkliga rörelsen (MPR). Mobutu centraliserade administrationen i början på 1970-talet och den federala strukturen (Lumumbas skötebarn) försvann därmed. Omkring 1975 började han (liksom grannländerna Tanzania och Zambia) att nationalisera utländska företag, som då lämnade landet. Ekonomin tog skada och redan 1977 bad han dem och deras finansiärer att komma tillbaka. Men då var situationen en annan och de flesta avstod.

Från mitten av 1970-talet började oppositionen låta tala om sig: etniska konflikter förekom också, studenter och polis drabbade samman, och när Mobutu gav folk från sin egen etniska grupp (ngbanda) monopol på säkerheten i landet, ledde det till flera kuppförsök mellan 1975 och 1978. Fronten för nationell befrielse i Kongo (FNLC) iscensatte en invasion av Katanga med hjälp av katangiska flyktingar som levde i Angola. Mobutu fick hjälp av franska, belgiska och marockanska trupper och kunde tvinga rebellerna till reträtt.

Det som kännetecknade Mobutus tid vid makten var den allmänt utbredda korruptionen i landet. Det var praktiskt taget omöjligt att få en offentlig tjänst utförd utan att betala muta till tjänstemannen i fråga. Mutan tog han eller hon därför att de sällan fick någon lön. Landets enorma rikedomar delades av makteliten. Tillträde till den bestämdes av ens relation till Mobutu (släkting, etnisk grupptillhörighet, lovprisare osv.). Nepotism var alltså ett annat utmärkande drag. Denna ”politik” har kommit att kallas ”mobutism” eller ”den zaïriska sjukan”.

Under det kalla kriget var Kongo en bastion mot kommunismens utbredning i Afrika. Efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut förlorade Mobutu den rollen. Han blev inte längre ”användbar” för västvärlden. Av allt att döma hade han inte förberett sig för den situationen. När studenter i Kongo liksom i övriga Afrika efter kommunismens fall, begärde mer frihet och demokrati, sammankallade han yrvaket en nationell konferens för att dryfta dessa idéer. Men han förstod inte den nya tidens politiska budskap. Några dagar efter konferensen lät han armén krossa en studentdemonstration i Lubumbashi varvid mer än 500 studenter dödades. Till slut infördes emellertid flerpartisystemet även i Zaïre.

Under de första åren på 1990-talet ökade den politiska spänningen. En av anledningarna var Mobutus ständiga kamp med oppositionskandidaten Étienne Tshisekedi.
En annan var den latenta etniska fiendskapen som flöt upp till ytan igen, t.ex. mellan lunda och luba i Katanga. I norr kring Kivu, förekom flera etniska massakrer.

Mobutu störtas
Men det som skulle komma att i grunden destabilisera Zaire var inbördeskriget i Rwanda. I juli 1994 vällde 1 miljon hutuflyktingar in över gränsen från Rwanda. Ett folkmord på huvudsakligen tutsier, initierat av extremistiska hutupolitiker hade pågått i Rwanda sedan början av april (1994). Tutsierna i Rwanda väntade på hjälp från sina etniska bröder i Rwandiska patriotiska armén (RPA) från Uganda. Den 4 juli intog RPA Kigale. Hutuerna som förväntade sig massiva vedergällningar flydde över gränsen till Zaire.

Striderna mellan hutuer och tutsier fortsatte sporadiskt på zairisk mark, eftersom många medlemmar av milisen interahamwe gömde sig bland de flyende skarorna. Tutsiska specialförband förföljde dem för att likvidera dem. Dessutom fanns det runt Kivu i östra Zaire en etnisk grupp, banjamulenge, som var besläktad med tutsierna.

Mobutu hade länge irriterats över banjamulenge som kongoleserna kallade ”den aggressiva minoriteten”. Han ville få bort dem från Kivuregionen. När Kagame i Rwanda fick detta klart för sig rekryterade han 2000 banyamulenge, tränade dem och skickade tillbaka dem för att göra uppror. Upproret backades upp av Rwanda och Uganda som länkade ihop sig med en kongolesisk rebellgrupp som kallade sig l’Alliance des forces démocratiques du Congo-Zaïre (AFDL), ledd av en Laurent-Désiré Kabila. Upproret spred sig som en afrikansk bushfire och snart fanns det en uppsjö av rebellgrupper.

Medan Mobutu tillbringade större delen av 1996 och början av 1997 i Europa för att behandla sin prostatacancer ryckte rebellgrupperna fram och lade under sig större delen av östra Zaire. De mötte mycket lite motstånd från den demoraliserade zairiska armén. Den 17 maj 1997 gick Kabila in i Kinshasa med sina trupper. Den 29 maj svors han som president och ändrade statens namn till Demokratiska Republiken Kongo. Mobutu lämnade huvudstaden någon dag innan Kabila gjorde sin entré och via Togo reste han till Marocko där han avled den 7 september 1997.

Regional konflikt – Kabila dödas
Kabila visade sig inte kunna leva upp till de förväntningar som de olika politiska intressenterna hade på honom. Han kom snart i konflikt med sin omvärld. Det första tecknet kom när han förbjöd all politisk opposition och lät arrestera oppositionsledaren Étienne Tshisekedi i februari 1998 och förpassa honom till husarrest i sin hemby. Han höll inte sitt löfte om fria val 1999, och han vägrade att samarbeta med FN som ville undersöka rykten om att hans soldater skulle ha massakrerat hutuflyktingar.

Till slut vände han sig mot tutsierna och banjamulenge som fört honom till makten. De gjorde motstånd och understödda av Rwanda, började de marschera mot Kinshasa. Flera andra rebellgrupper, tidigare allierade med Kabila, anslöt sig. Deras marsch stoppades först efter att Kabila hade begärt hjälp av grannstaterna. Zimbabwe, Namibia och Angola skickade trupper för att hjälpa Kabila, och därmed höll konflikten på att utvecklas till ett regionalt krig.

Situationen var alltså den att på den ena sidan stod Kabila understödd av Namibia, Angola och Zimbabwe, och på den andra rebellgrupper, understödda av Rwanda och Uganda. Den 10 juli 1999 signerade statscheferna i de sex inblandade länderna en överenskommelse i Zambias huvudstad Lusaka om eldupphör (Lusakaavtalet).
Mouvement pour la Libération du Congo (MLC) som stöddes av Uganda var den första rebellgruppen som skrev på avtalet (1 augusti 1999).

Den 30 november 1999 beslöt Säkerhetsrådet att etablera en FN-mission (MONUC) i Kongo som tillsammans med en tidigare etablerad Militärkommissionen (JMC), skulle ha till uppgift att följa upp eldupphöravtalets olika åtaganden; t.ex. att kommunicera med de olika stridande grupperna, få krigsfångar frisläppta, barnsoldater hemskickade, och minröjare i arbete. Men arbetet gick trögt. Kabila blockerade. Stridigheterna fortsatte och spillde över in i Zambia i december 2000. Ett nytt avtal om reträtt av trupper kom då till stånd och signerades i Harare, Zimbabwe. Säkerhetsrådets resolution 1291, antagen den 24 februari 2000, tilldelade MONUC en styrka på 5 537 militärer, inklusive 500 observatörer.

Kabila sågs alltmer som ett hinder för fredsprocessen och i januari 2001mördades han av en av sina livvakter. Men det var inte en enskild livvakts verk. Fler var inblandade. Chefen för Presidentens livvaktsstyrka har t.ex. ställts inför rätta. Han agerade sannolikt på någons uppdrag. På vems är ännu inte riktigt fastställt. Rwanda har förnekat delaktighet i mordet. Laurent Kabilas son, generalmajoren Joseph Kabila, efterträdde sin far som president.

Nya fredssträvanden
Sydafrika har tagit på sig ansvaret att skapa fred i regionen och inbjöd alla stridande parter till en fredskonferens i Sun City i februari 2002. Man diskuterade och munhöggs och det såg länge ut som om samtalen inte skulle leda till någon överenskommelse, men till slut skrev huvudkontrahenterna, DR Kongo och Rwanda, under ett fredsavtal.

Den springande punkten för Rwandas del har hela tiden varit ex-FAR, dvs. medlemmar i den tidigare rwandiska armén och Interahamwe eller hutumilisen. Det var dessa två grupper som stod för det fysiska dödandet i folkmordet 1994 som krävde 800 000 tutsiers och moderata hutuers liv. Och det är dessa två grupper som gömmer sig i de täta kongolesiska regnskogarna och som den nuvarande tutsiregeringen i Rwanda har jagat i fyra års tid med 30 000 man. Rwanda hävdar att de båda gruppernas antal är 50 000 men FN menar att de är maximalt 15 000.

Enligt fredsavtalet från Sun City är det D R Kongos uppgift att (inom 90 dagar!) spåra upp dessa grupper, avväpna dem, och repatriera dem till Rwanda. Som motprestation skall Rwanda ta hem sina 30 000 man. Sydafrika och FN som inrättat ett detaljerat observationssystem, är ansvariga för att verifiera att resultaten överensstämmer med fredsavtalet.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov./cia/publications/factbook/geos/cg.html;
http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/zrtoc.html;
http://www.un.int/drcongo/history.htm
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/1120825.stm
http://www.ku.edu/history/VL/africa/congo.html
http://www.cobelco.org/Histoire/temAE349_1.htm#haut
http://www.congo2000.com/english/history/humanorigin.html
http://www.africa2000.com/UGANDA/udc-congo.html
http://historyindian.tripod.com/congo/id2.html
http://www.newadvent.org/cathen/15115a.htm
Litt.
Stenström, Gösta/red/(2001): Afrika och kulturen, Falköping
Conrad, Joseph (1998): Mörkrets hjärta, Stockholm
Hochschild, Adam (1998): Kung Leopolds Vålnad, Ordfront
Gunther, John (1956): Afrika vaknar (del 1 och 2), W & W, Stockholm
Lengellé, Maurice (1993): Slaveriet, Alhamras Pocket, ”Que sais-je?”
The Holy Bible, Authorised King James Version, Illustrated, 1953.
Le Musée Royal d’Afrique Centrale de Tervueren: Exit Congo Museum 2000
Enwezor, Okwui/ed/(2001): The Short Century, Independence and Liberation Movements in Africa 1945-1994, Prestel München
Sköld, Nils (1994): Med FN i Kongo, Sveriges medverkan i den fredsbevarande operationen 1960-1964, Probus Stockholm

Se också: Rwanda, Zambia, Burundi, Uganda.

Djibouti

STATSSKICK: Republik.
YTA: 21 783 km2 (dubbelt så stort som Skåne).
FOLKMÄNGD: 450 000.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.6 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 27 juni 1977 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Djibouti.
SPRÅK: Franska, arabiska (officiella), afar och somali.
RELIGION: Majoriteten (>95 %) muslimer; kristna och andra.
ETNISKA GRUPPER: Tre ”somaliska”: Issa (46 %), gadabursi (15 %), issaq (1 %); afar (20 %), araber (11 %), fransmän, etiopier och italienare m.fl. (5 %.).
NATURRESURSER: Knappast någon exploatering förutom av salt. Strategiskt läge. Bra hamn.
BNP: Jordbruk 3 %, industri 22 %, tjänster 75 %.
TILLVÄXT (BNP): 2 %.
HDI: 0,477 (149/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Djibouti – djiboutier – djiboutisk. Engelska: Djibouti – Djiboutian(s) – Djiboutian. Tidigare namn: 1862-96: Côte française des Somalis et Dependants[Franska kusten för somaliska och beroende folk]. 1945-67: Franska Somaliland; 1967 -77: Territoire français des Afars et des Issas [Franska territoriet för afar- och issafolken].

Kushitiska folk
Redan för c:a 10 000 år sedan levde hamitisktalande  folk i det område där Djibouti nu ligger. Dessa språk inkluderade bl.a. de kushitiska  språken afar och somali, som talas av de båda etniska grupperna afar och issa. Dessa båda grupper lever fortfarande i Djibouti och utgör idag de dominerande befolkningsgrupperna där. Andra stammar har dött ut eller assimilerats under årtusenden. Afarerna (danakil på arabiska men det är en benämning som afarerna inte uppskattar) och issa får därför betraktas som Djiboutis ursprungsbefolkningar.

När vi talar om kushitiska folk menar vi i allmänhet folk som talar kushitiska eller afro-asiatiska språk. De kushitiska folken har också vissa gemensamma kulturdrag: de är t.ex. ofta nomader och herdefolk och deras ekonomiska bas är boskapsskötsel: kameler, kor och småboskap. Det är dessa ekonomiska förhållanden som i stor utsträckning har bestämt deras livsstil. Flertalet kushitiska folk i området har också tagit till sig islam, mera sällan som en personlig övertygelse utan snarare till följd av starkt yttre tryck.
Totalt finns det ungefär tjugo miljoner kushiter på Afrikas horn och i näraliggande områden. Somali är det största kushitiska språket. Kushiter anses härstamma från Jemen på den arabiska halvön.

Djiboutis geografiska läge mellan Afrika och Asien har starkt bidragit till att forma landet. Under många sekler var det en korsväg mellan Afrikas horn och Mellanöstern. Över Bab el Mandebsundet till Jemen är det endast 23 kilometer. Det var den här vägen som semiterna tog när de invandrade till Afrika, och samma väg använde handelsmännen.

Aksumriket
Semiter  från den arabiska halvön, afarernas förfäder, började invandra på 700-talet f.Kr. och bosatte sig i nuvarande norra Etiopien. De förde bl.a. med sig nomadkulturen, den puckelryggiga kon (zebu), plogen, nya sädesslag, terrassodling, konstbevattning, och skrivkonsten. Det var i denna kushitisk-semitiska blandkultur som Aksumriket uppstod.

Handel mellan nuvarande Etiopien och Egypten har pågått under flera tusen år. I mitten på 300-talet e.Kr. kristnades Axumriket. Det var ett mäktigt kungarike som behärskade landområdet öster om Blå Nilen och fram till Röda havet och den del av Sheva (Jemen) som syns på kartan ovan. Det sträckte sig också utmed den somaliska nordkusten söder om Adenviken. Sheva, nuvarande Jemen, var det rike som kallades Saba i Bibeln. Aksums kungar ansågs härstamma från kung Salomo och drottningen av Saba.

Aksum var både ett religiöst centrum och en handelsstat vars handelsmän bedrev omfattande handel i hela Röda havsområdet upp till Alexandria i Egypten. Det hade också täta affärsförbindelser med det romerska riket. Kanske är det härifrån som Djibouti har hämtat sin handelstradition. I slutet på 800-talet hade Aksum i stort sett upphört att existera som en central makt till följd av en serie politiska, ekonomiska och religiösa händelser i omvärlden, t.ex. islams inmarsch.

Till dessa händelser hör invandringen av persiska och arabiska handelsmän som etablerade sig mellan 800 och 1000-talet på den somaliska kusten mot Adenviken. Där grundade de flera bosättningar och enklaver, t.ex. Saylac (Zeila), som växte till en betydande handelsstad, delvis tack vare den lukrativa handeln med etiopiska slavar som såldes till uppköpare i Mellanöstern, Kina och Indien. Förutom slavar handlade man med elfenben, kaffe, guld och strutsfjädrar. Den arabiske geografen al-Ya qubi besökte staden 889 och har skrivit om sitt besök. Han noterade bl. a. att det fanns väldigt många arabiska handelsmän i stan.

Saylac blev också den stad genom vilken islam infördes på Afrikas horn i början på 800-talet. Senare blev Saylac huvudstad i sultanatet Adal, som sträckte sig långt utöver Djiboutis nuvarande gränser. Det kom i konflikt med det kristna Etiopien som efter lång kamp besegrade sultanatet, och Saylac förföll efter det att järnvägen mellan Djibouti och Addis Abeba stod klar. Berbera, längre österut, tog över Saylacs roll som ett islamskt center.

Begynnande kolonialism
I början på 1500-talet besegrade den aggressive portugisiske kaptenen Francisco d'Almeida Omanaraberna och tog kontrollen över den östafrikanska kusten från Sofala i söder till ön Socotra i norr, öster om Somalias ”horn”. Samtidigt började det ottomanska (turkiska) riket sin expansion från Egypten (1517) söderut på båda sidor om Röda havet.
De etablerade garnisoner vid infarten till Röda havet, Zeila (1520) i dåvarande sultanatet Adal (Djibouti), och Aden (1538) i nuvarande Jemen.

Fransk kolonialism
Portugiserna gjorde flera försök att ta Aden men misslyckades. I stället blev det Storbritannien som 1839 besegrade den väl befästa garnisonen. Så småningom skulle detta oroa fransmännen som konkurrerade med engelsmännen om världsherraväldet.

Suezkanalen som började byggas 1859, var också en faktor som påverkade den geopolitiska situationen. Den halverade restiden från Europa till Indien. Efter flera expeditioner i inlandet, bestämde sig fransmännen 1862 för att köpa enklaven Obok av afarsultanen där. Senare gjorde fransmännen överenskommelser med andra sultaner, t.ex. sultanen av Tadjoura lite längre in i viken. Det sultanatet var ett hemligt slavcenter långt efter det att slaveriet officiellt avskaffats. Slavarna var öronmärkta för Persien och Arabien. Fransmännen hade knappast någon aktivitet på gång i sina enklaver. Först tjugo år senare började man åter aktivt intressera sig för dem. Då, i december 1883, skrev Frankrike under ett protektoratsavtal med afarernas sultaner och issas uga (överhövdingar).

Efter Berlinkonferensen 1884-85 började kapplöpningen om Afrika (”the Scramble”). Berlinkonferensen fastlade regler för hur kolonisering skulle gå till. Om kolonialmakten ville ha sin koloni internationellt erkänd, var kravet ”effektiv ockupation”. Det betydde folk på plats i kolonin; handelsmän, företagare, administratörer, lärare, missionärer, läkare m.fl. Omedelbart efter konferensen började de första franska handelsbolagen att etablera sig i Djibouti.

Staden Djibouti grundades 1887 och året därpå började fransmännen bygga hamnen. 1892 blev Djibouti huvudstad i den Franska kusten för de somaliska och beroende folken, som landet hette på den tiden. Hamnen byggdes ut framförallt som en utskeppningshamn för etiopiska produkter. Järnvägen mellan Djibouti och Addis Abeba började byggas 1897 och stod färdig 1917. Tanken var riktig, och hamnen är idag en av Djiboutis viktigaste inkomstkällor.

Nationalism
De första demonstrationerna som riktade sig mot de koloniala makthavarna ägde rum 1949, och fransmännen svarade 1951 med att låta en deputerade representera territoriet i Paris. Men det var inte tillräckligt. 1957 etablerades den första rådgivande församlingen. Tio år senare, 1967, ändrade Frankrike territoriets namn till Franska territoriet för afar och issa. Samtidigt fick området självstyre inom det franska samväldet.

Issa och somalierna var fientligt inställda till Frankrikes fortsatta koloniala överhöghet. 1958 kom general Charles de Gaulle med sitt erbjudande till kolonierna, att antingen bli helt självständiga eller autonoma inom det franska samväldet. Samma år röstade man i den frågan i Djibouti. 25 % svarade ”nej” till fortsatt samröre med det franska moderlandet. Det passade inte Frankrike. Nejrösterna kom i huvudsak från issa och somalierna.

Frankrike stödde afar och gav dem ansvaret för den lokala rådsförsamlingen under ledning av Ali Aref. Nästan tio år senare, 1967, anordnade man en ny folkomröstning. Men strax före omröstningen kastade Aref [Frankrike] ut en stor mängd somalier ur Djibouti, och – simsalabim! – denna gång var det 60.4 % som ville se en fortsatt bindning till Frankrike!

Det var ovanligt klumpigt gjort av Frankrike, och omfattande politiska oroligheter följde i omröstningens spår. FN bad Frankrike att ge självständighet till territoriet, men Frankrike vägrade och behöll Ali Aref i ledningen.

Några år senare blev Hassan Gouled ledare för den Somali – afrikanska folkliga unionen. Till denna anslöt sig Ahmed Dini, ledare för Afarförbundet för framtid och ordning. Dessa två politiska organisationer gick senare samman och bildade Ligue populaire africaine pour l´indépendance (LPAI). Detta afrikanska, folkliga förbund för självständighet var det första multietniska partiet i kolonin. Kraven på självständighet kom framförallt från issas politiska ledning underblåst av OAU – den afrikanska enhetsorganisationen (numera AU – African Union).

Självständighet
Gouled och Dini ledde territoriet via en folkomröstning 1977, till självständighet. Gouled, issa (”arab”) och ledare för LPAI, blev president, och Dini, afar (”afrikan”), premiärminister i denna första multietniska regering i Republiken Djibouti. Men den höll inte utan fick ombildas redan 1978, fortfarande med Gouled som president. Tack vare stöd från Frankrike, Saudiarabien, Kuwait, Irak och Libyen kunde den genomföra delar av sitt program. Det var bl.a. första gången som den eftersatta norra afar-regionen blev föremål för utvecklings-insatser.

Regionala konflikter
Etiopien och Somalia har ständigt varit i konflikt med varandra. En av anledningarna är Ogaden-regionen som Somalia gör anspråk på. Religionen är ytterligare en faktor som har betydelse. Somalia är helt muslimskt, medan Etiopien har en kristen tradition. 1984 meddelade Djibouti att de ville vara neutrala i de olika konflikterna på Afrikas horn och om partnerna så önskade, kunde Djibouti ta på sig rollen som medlare.

Djibouti fick ett positivt gensvar och medverkade till att flera bilaterala fredsavtal kom till stånd. Djibouti tog också initiativ till bildandet av en mellanstatlig organisation för subregionens utveckling – IGAD – Intergovernmental Authority on Development, som f.n. har sju medlemsstater. Inom ramen för IGAD hölls 1988 samtal mellan Somalias och Etiopiens statschefer och de kom då överens om att utväxla fångar, dra tillbaka trupper från respektive lands gränser, och återupprätta diplomatiska förbindelser.

I början på 1990-talet stod konflikten i Somalia i fokus. Landets regering upphörde att existera och de s.k. krigsherrarna delade upp landet mellan sig och bekämpade varandra med moderna vapen. Somalia blev ett laglöst land. Djibouti, som har en stor somalisk befolkning och vars president själv har somaliskt ursprung, påverkades direkt av händelserna i grannlandet.

Djiboutis president, Ismael Omar Guelleh, initierade en ”permanent” fredskonferens med tusentals deltagare som kom och gick över en lång period. I slutet på år 2000 bar den metoden frukt och en somalisk övergångsregering kunde bildas. Den har emellertid haft svårt att etablera sin auktoritet i Somalia därför att krigsherrarna inte vill ge upp sina positioner.

Interna konflikter
I samband med flerpartival i december 1992 utbröt krigshandlingar mellan armén och gerillasoldater tillhörande ett nybildat parti FRUD – Fronten för återupprättandet av enhet och demokrati. Kriget ledde emellertid till dödläge och den 1 december 1993 meddelade FRUD:s sekreterare att de önskade avsluta kriget.
Vidare bekräftade han att han hade förtroende för ”republikens demokratiska och institutionella ramverk”. Precis ett år senare skrevs ett fredsavtal under.

Etniska konflikter
Både afar och issa som lever på landsbygden, för en hård tillvaro. Djibouti består nämligen till 90 % av vulkanöken med en temperatur som ofta ligger runt 40º C. Skulle sedan den heta ökenvinden khamsin blåsa in över landet kan temperaturen stiga ytterligare några grader. Nederbörden är endast 100 mm per år.

Båda afar och issa är nomader och strövar omkring med sina hjordar på traditionellt sätt utan tanke på politiska gränser. Afarerna lever i norr, medan issa finns i söder. Båda folken konkurrerar om samma naturresurser (betesmark och vatten), och det har lett till våld och stridigheter dem emellan som fått regionalpolitiska konsekvenser därför att issa lierat sig med sitt ”moderland” Somalia, medan afar fått stöd från Somalias ärkefiende Etiopien.

Den etniska skiljelinjen mellan afar och issa är den enskilda faktor som bestämt det ekonomiska, sociala och politiska livet i landet. Issa, som till antalet är dubbelt så många som afar, dominerar både ekonomiskt och politiskt. Afarfolket har gjort flera försök att skapa ”ett större afar” men har misslyckats, och misstron mellan de båda etniska grupperna har bara tilltagit.

Utöver den etniska skiljelinjen mellan afar och issa finns det en annan etnisk skiljelinje, nämligen mellan Omanaraberna, som invandrade i slutet på 1800-talet, och de ”afrikanska” befolkningsgrupperna. Araberna skiljer sig från den övriga befolkningen genom sitt språk, sin kultur och sitt välstånd. De har kontroll över handeln, både nationellt och internationellt, och de har kontakterna med yttervärlden, inte minst den arabiska. Afrikanerna å andra sidan, får nöja sig med en marginell verksamhet i skuggan av den som bedrivs av de arabiska djiboutierna.

Ekonomin
Djibouti har praktiskt taget inga kända exploaterbara naturresurser. Ekonomin baserar sig på tjänster som landet kan erbjuda till följd av sitt strategiska läge. Det gäller t.ex. transporttjänster i anslutning till hamnen och järnvägen och landets status som frihandelszon.

Men de inkomsterna räcker inte till. Djibouti är därför mycket beroende av bistånd från enskilda länder och internationella biståndsgivare. Arbetslösheten är hög, omkring 40-50 %. Under de senaste 7–8 åren har konsumtionen sjunkit med 35 % till följd av politiska oroligheter och krig, flyktingar, och en hög befolkningstillväxt. Dessa problem har gjort att landet inte kunnat betala räntor och amorteringar på sina internationella lån och därigenom haft svårigheter att leva upp till de krav som internationella långivare ställer för att få nya lån.

Webbtips/källor:
http://www.newafrica.com/profiles/djibouti.htm
http://www.arab.net/welcome.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10042&Theme=16
http://lexicorient.com/e.o/atlas/index.htm
http://www.ethnologue.com/show_map.asp?name=Djibouti&seq=1
http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/sotoc.html

Haywood, John (1999): Historisk Världsatlas, Könemann
Pavitt, Nigel (2001): Africa's Great Rift Valley, N. Y.
McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History, New Edition

Se också: Somalia, Etiopien, Eritrea.

Egypten

STATSSKICK: Republik.
YTA: 1 milj. km2 (mer än dubbelt så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 68 milj. BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1. 7 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 28 februari 1922 från Storbritannien (kungadöme) men endast nominellt; reellt först efter statskupp av Nasser 1952, då republik infördes.
HUVUDSTAD: Kairo.
SPRÅK: Arabiska (officiellt), engelska och franska (medlem av de frankofona ländernas organisation).
RELIGION: Islam (sunna) 94 %; kristna (kopter) och andra religioner 6 %.
NATURRESURSER: olja, gas, järnmalm, fosfat, mangan, kalksten, bly, zink m.m.
TILLVÄXT: Jordbruk 17 %, industri 32 %, tjänster 51 %
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppsk. 1999).
HDI (2000): 0,623 (119/174)
STATS- OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Egypten – egyptier – egyptisk. Engelska: Egypt – Egyptian(s) – Egyptian.

FÖRHISTORISK TID
Omkring 8000 år före vår tideräknings början fanns det i Afrika enligt antropologerna, sju stora folkgrupper. Tre av dem fanns söder om Sahara: San i södra och östra Afrika; pygméer i de kongolesiska regnskogarna, och svarta afrikanska folk i Västafrika. På Afrikas horn, från Djibouti och utåt, levde kushitiska folk, och väster om dem, i Nildalen, nilo-sahariska folk, och i Nordafrika, slutligen, berber och kopter  (egyptier).

Under den yngre stenåldern, omkring 6000 f.Kr. började egyptierna att odla jorden och leva i byar. De lärde sig också hur de skulle kunna ta tillvara Nilens årliga översvämningar för att bevattna grödorna. Detta var en stor omvandling i Egyptens historia och grunden för den första kulturen som uppstod i Nildalen. Liknande kulturer uppstod kring andra stora floder som Indus (Pakistan), Huang He (Kina), Eufrat och Tigris (Irak). Omkring 4000 f.Kr. förändrades klimatet i Nordafrika och Saharaöknen började bildas.

Fram till omkring 3000-talet f.Kr. levde många olika kulturgrupper som vi fortfarande inte vet så mycket om i området. Men arkeologiska fynd tyder på att de tillverkade både smycken och vapen, och att de hade kunskap om kopparsmältning.

HISTORISK TID
Man började skriva med hieroglyfer i Egypten redan 3400 f.Kr. Som skrivpapper använde man papyrusgräs som växte vilt runt Nilen. De första dokumenterade afrikanska kungadömen som vi känner till uppkom i Egypten omkring 3000 f.Kr. Det var den egyptiske historikern och prästen, Manetho, som levde 280 f.Kr. som började indela Egyptens historia i dynastier, dvs. regeringsperioder med kända regenter och släkter.

Under 1:a och 2:a dynastin (3150-2866 f.Kr.) började egyptierna begrava sina regenterna i gravar i Saqqarah (Memphis), som låg i Nildeltat. Memphis var Egyptens första huvudstad, och där uppfördes också de första pyramiderna.

Det gamla riket
Gamla Egypten (2686-2181 f.Kr.) sträckte sig från Medelhavet ner till första katarakten (vattenfallet). Under den här tiden centraliserades makten och de stora pyramiderna vid Giza, sydväst om Kairo, byggdes som kungagravar för kungarna Cheops, Chefren och Mykerinos.

Kungarna utvecklade landet med hjälp av slavarnas arbete. Åsnekaravaner hämtade guld, slavar, koppar och boskap från Sudan och Nubien. Fartyg förde hem cederträ från Byblos i Libanon, och den första expeditionen (eller snarare plundringståget) till Punt (sannolikt kusten utmed Somalias ”horn”) genomfördes.

Det nya riket
Detta rike (1575-1097 f.Kr.) sträckte sig från Medelhavet söderut på båda sidor om Nilen ner till 5:e katarakten i Övre Nubien. Sinai ingick också, liksom kustremsan norrut genom nuvarande Israel och Libanon fram till Eufratfloden. Perioden omfattade 18:e, 19:e och 20:e dynastierna. Under dessa 500 år företogs många krig både för att utvidga riket (imperiebyggandet) och för att försvara det.

Rikedomar och krigsbyte forslades in till huvudstaden Thebe (Luxor), till solguden Amun-Ra – Konungarnas Gud. Flera namnkunniga kungar regerade under dessa dynastier, t.ex. Tutankhamon (som blivit känd för att hans grav undkommit gravplundrarna), Ramses II (som lät bygga templen vid Abu Simbel) m.fl. Kungarna, som började kalla sig faraoner (”stort palats”) begravdes i Konungarnas dal, som ligger på en avlägsen plats väster om Nilen.

Nubier
Egypten utvidgade sitt landområde så att det på 1250-talet f.Kr. omfattade Kush (Nubien) i söder fram till den fjärde katarakten. I norr inkluderade det hela Palestina. Men på 1000-talet förlorade Egypten Nubien, som stärkte sin ställning under ett par hundra år och återkom och utmanade sitt gamla koloniala moderland. De nubiska faraonerna Pianchy, Shabaka och Taharka styrde Egypten med varierande framgång under den 25:e dynastin (712-656 f.Kr.).

Perser
Perserriket öster om Egypten var ett ständigt hot. Det var Kyros som utvidgade sitt lilla rike vid Persiska viken till ett stort imperium som nådde ända fram till Sinaihalvön. Perserna erövrade Egypten 525 men tvingades ut 404. De återkom emellertid 343.

Greker
Alexander den store (356-323 f.Kr.) var son till kung Filip II av Makedonien. En av hans lärare var filosofen Aristoteles. Han erövrade det Persiska riket 331 f.Kr. och fortsatte på den vägen tills han skapat ett väldigt imperium. Det sträckte sig från Grekland och Egypten i väster fram till våra dagars Kirgistan och Tadzjikistan i öster, och Indien i söder. Egypten erövrade han 332 f.Kr.

Till slut rasade imperiet samman som ett korthus. Det ersattes av Makedonien, det Ptolemaiska riket (Egypten och näraliggande områden) och det Seleukidiska riket (från Medelhavet i väster och österut mellan Kaspiska havet och Persiska viken och vidare ännu längre österut). Kleopatra var den siste av de ptolemaiska härskarna. Till slut införlivades alla länderna i Alexander den stores rike i det Romerska riket.

Romare
Grekiskt inflytandet i Egypten hade alltid varit stort och accepterat. När Alexander den stores rike hade kollapsat och romarna (30 f.Kr.-324 e.Kr.) försökte ta över, mötte de stort motstånd i Egypten. Kejsare Augustus väckte grekernas missnöje när han avskaffade den grekiska senaten i Alexandria, tog ifrån grekerna den administrativa makten, och gav självstyre till judarna i Alexandria. Stridigheter bröt ut, fartyg stacks i brand och elden spred sig till biblioteket där 490 000 papyrusrullar blev lågornas offer. Romarna stationerade garnisoner på strategiska platser, t.ex. i Alexandria, Babylon (Gamla Kairo) och i Syene (Aswan).

År 44 e.Kr. var hela den nordafrikanska kusten från Egypten i öster till Marocko i väster, i romarnas händer. De styrde med militärmakt och Egypten blev en romersk provins, hårt beskattad. Egyptens uppgift inom det romerska imperiet var att vara dess kornbod och förse det med jordbruksprodukter av olika slag, t.ex. spannmål och olivolja. Omkring år 100 f.Kr. infördes kamelen från Asien som transportmedel och då ökade takten i handelsförbindelserna.

Det finns många belägg för att man försökte kristna Egypten ett par hundra år e. Kr. Det kristna klosterväsendet uppstod t. ex. i Egypten. Men det fanns också starka krafter inom romarriket som kämpade emot kristnandet av Egypten. Kejsaren Decius (249–251) var en av dem. Han gav order om att egyptierna skulle delta i hednadyrkan i närvaro av romerska tjänstemän. En annan var Diocletian, som blev kejsare 284. Han gick så hårt fram att egyptierna gjorde våldsamt motstånd. Han lät då avskeda alla egyptiska statstjänstemän, konfiskera deras tillgångar, och jämna deras hus med marken. Men på 300-talet accepterade kejsare Konstantin den kristna läran, konverterade själv, och gjorde kristendomen till statsreligion. Då ökade antalet kloster mycket snabbt och mellan 300 och 900 fanns det inte mindre än ett 60-tal kloster på båda sidor om Nilen.

Turkarna
Det bysantinska riket med säte i Konstantinopel härstammade direkt från det romerska rikets östra del. Det inledde sin politiska historia med att Konstantin den store tog över makten 324. Formellt delades det romerska riket 395.

En nagel i ögat för de nya makthavarna i Konstantinopel var den självständiga koptiska kyrkan i Egypten. Den hade sina rötter i den grekisk-judiska miljön och var präglad av den alexandrinska teologin med ett starkt klosterväsen. Kejsaren ville att kopterna skulle underordna sig biskopssätet i Konstantinopel men det ville de inte och det ledde till stridigheter, förföljelser och deportationer.

Araberna
På 600-talet kom araberna. Profeten Muhammed hade haft sina uppenbarelser och nu skulle de förverkligas. Hans visioner innebar att ena – politiskt och religiöst – alla araber i ett muslimsk samfund eller en enda stat (umma). Muhammeds anhängare stormade fram, uppburna av tanken på jihad (heligt krig) och löften om äventyr och stora rikedomar i form av krigsbyten.

De gick från seger till seger. Mellan 636 och 649 hade de besegrat Persien och halva det bysantinska riket. Egypten invaderades av den muslimske generalen ’Amr ibn al-’As 639. Han besegrade den bysantinske armén 640 nära Heliopolis och lät bygga en ny huvudstad, Al-Fustat, intill Heliopolis.

En av anledningarna till att muslimerna så lätt kunde inta Egypten var kopternas missnöje med det bysantinska styret. Religionsproblemet hade inte fått något tillfredsställande lösning och de var allmänt missnöjda med styresmännen i Konstantinopel. Muslimerna lät kopterna vara och gav deras kyrka t.o.m. självbestämmanderätt över sina angelägenheter. I gengäld skulle de hjälpa muslimerna med att samla in den skatt som alla icke-muslimer ålades att betala.

Det islamska imperiet växte i en rasande takt och det förde med sig stora problem. Stamfientligheterna intensifierades, i synnerhet när krigsbytet och intagna landområden skulle fördelas. Inbördes strider pågick i ett 100-tal år och först 750, när abbasiderna tog över imperiet och etablerade kalifatet i Bagdad, blev det något lugnare. I Egypten byggdes en ny administrativ huvudstad (Al-Askar) norr om Al-Fustat.

Men kaliferna (Muhammeds ställföreträdare) i Bagdad fick allt svårare att hålla ihop det muslimska imperiet. För att bättre klara av det började de att anställa turkiska slavar som soldater och militärer. Det var inte vilka slavar som helst. De specialtränades från barnsben i krigföring och administration och de hade inga andra lojaliteter än till kalifen personligen. På så vis fick de turkiska slavgeneralerna stor makt, medan kaliferna fick allt svårare att betala för de stora slavarméernas uppehälle.

I stället för betalning kunde generalerna få sig tilldelat en provins eller en stat. Ofta ville generalerna inte lämna sina maktpositioner i Irak utan tillsatte egna guvernörer för de områden som de tilldelats. På så vis kom Egypten att bli styrd av en turkisk guvernör vid namn Ibn Tulun. Han var son till en turkisk slav, utbildad vid abbasidernas hov, och 868 vid 33 års ålder, utnämndes han till guvernör över Egypten. Han genomförde ett slags statskupp, skar av banden och pengaflödet till kalifatet i Bagdad, och etablerade Egypten som en självständig muslimsk stat. Efter hans död 884 tog emellertid Bagdad tillbaka den direkta kontrollen över Egypten.

Den politiska turbulensen i Egypten fortsatte under de följande århundradena och åtskilliga familjer och klaner styrde under olika perioder: Abbasiderna (905–935), fatimiderna (969-1171), ayyubiderna (1171-1250) och mamlukerna (1250-1517). Hela det islamska väldet hotades av mongolerna. De hade erövrat nästan hela nuvarande Iran och Djingis Kahns sonson, Hülegü, fortsatte erövringarna västerut. Han invaderade och krossade abassidernas kalifat i Bagdad 1258 och avrättade den siste kalifen. 1260 besegrade slutligen sultan Baybars I:s mamluker mongolerna i slaget vid Ayn Jalut.

Mamlukerna behöll makten i mer än två och ett halvt sekel. De utmanades av konkurrerande grupper men lyckades hålla dem på avstånd. En svårare fiende var digerdöden som härjade i Egypten på 1300-talet och skördade så många offer att vissa distrikt inte hade någon befolkning alls. På 1400-talet började Persien att utmana Egyptens handelsintressen. Men det verkligt stora hotet kom från osmanerna (ottomanerna), som hade sin bas i Anatolien (Turkiet), och som därifrån hade byggt upp ett stort rike i Mindre Asien och på Balkanhalvön. I början på 1500-talet riktade deras sultan Selim I blickarna på Främre Orienten.

Osmanerna
Mamlukerna tyckte om hästar, och kavalleriet var deras främsta militära tillgång. De ogillande krut och kanoner. De ansåg att det var omanligt att bara skjuta ihjäl någon. Det gjorde emellertid inte fienden, de osmanska turkarna. De kom, och besegrade mamlukerna i ett slag vid Marj Dabiq 1517. Det blev förödande för mamlukerna. Turkarnas överlägsna kanoneld bokstavligen blåste bort mamlukerna från slagfältet.

Egypten blev en provins i det osmanska riket och leddes av en osmansk vicekung eller pascha. Till att börja med skedde en viss uppryckning, t.ex. kunde Egypten återta sin ställning som en internationell handelspartner. Osmanerna försökte också förbättra fellahernas (småböndernas) ekonomiska situation. Men efter någon tid gick luften ur paschan och han förlorade kontrollen över administrationen. Korruptionen tog överhanden och man började t.o.m. att sälja guvernörstjänsten till högstbjudande för att få in pengar till statskassan.

Landet sjönk allt djupare ner i ekonomisk misär och levnadsförhållandena försämrades för de allra flesta. Guvernören Ali Bey al Kabir gjorde ett försök på 1760-talet att återetablera mamlukerna och var mycket nära att lyckas men avslöjades av sin närmsta medarbetare, som visade sig vara osmansk spion. Inbördeskrig följde som pågick till 1791. Landet var nu försvagat och en ny invasion var i faggorna.

NYA TIDEN
Fransmännen
På morgonen den 21 juli 1798 landsteg Napoleon med 36 000 man (veteraner från de franska revolutionsåren) vid Aboukirbukten nära Alexandria. Några veckor senare var han på väg till Kairo men blockerades av mamlukernas kavalleri. Ett par mindre slag kom till stånd, bl.a. det s.k. Pyramidernas slag, som fransmännen snabbt överstökade. Den franska invasionen blev ett bryskt uppvaknade för den egyptiska nationen från en nästan 300-årig osmansk slummer.

Anfallet får ses som ett led i kampen om världsherraväldet mellan Frankrike och Storbritannien. Ur det perspektivet hade Egypten ett strategiskt läge, som Napoleon bedömde vara värt en riskfylld invasion. I ett kortare perspektiv hade Frankrike troligen för avsikt att störa den mycket lönande handeln mellan Storbritannien och Indien.

Själv påstod Napoleon att avsikten med invasionen var att reformera Egypten. Invasionen, sa han, var sanktionerad av den osmanske sultanen och av islamska teologer. Med sig hade Napoleon ett 60-tal vetenskapsmän från alla slags discipliner. De spred sig över hela landet för att dokumentera både det antika och det nutida Egypten ur alla möjliga aspekter. Det blev en massiv dokumentation över landet – Description de l’ Egypte – som blev stilbildande för andra, liknande landanalyser.

En vecka efter att Napoleon hade landstigit i Egypten och amiral Nelson fått klart för sig vad fransmännen hade gjort, ledde han en eskader ur den brittiska medelhavsflottan in i Aboukirbukten och utplånade totalt Napoleons flotta. Mamlukerna, vars kavalleri redan var utslaget tog till gerillakrigföring.

Napoleon tog sig hem obemärkt på ett örlogsfartyg efter något år, medan resten av invasionstrupperna och vetenskapsmännen följde två år senare under parlamentärflagg (vit flaggduk som anger att man kommer eller färdas i fredliga avsikter). Militärt var nog invasionen ett misslyckande eftersom inga direkta militära mål tycks ha blivit uppfyllda.

Napoleon höll vad han lovade. När fransmännen gav sig iväg lämnade de efter sig skolor, sjukhus, vetenskapliga institutioner, bättre kommunikationer, utredningar om hur regeringens arbete skulle kunna moderniseras, och idéer om hur Egypten som nation borde reagera på utlänningars flertusenåriga dominans av deras land!

Den fullständiga målsättningen för denna märkliga invasion är fortfarande höljd i dunkel. Men uppenbarligen hade Napoleon också reformidéer i tankarna – och reformer utarbetades, dokumenterades och genomfördes. På så sätt fick egyptierna ut något gott av denna säregna invasion.

Det moderna Egypten tar form
Den man som är främst förknippad med att ha lagt grunden till det moderna Egypten är Muhammad Ali Pasha. Själv styrde han i nästan 50 år och dynastin som han gav upphov till regerade i nästan 150 år. Han föddes 1769 i Kavalla, Makedonien, som nu är en del av Grekland men som då tillhörde det osmanska riket. Han kom från en albansk familj och kommenderade en avdelning albanska legoknektar i turkisk tjänst, som skickades till Egypten för att assistera britterna med att få bort Napoleons trupper från landet.

När de franska och brittiska trupperna lämnat landet stannade de osmanska trupperna kvar för att sätta kraft bakom sultanens ord. Men kaos bröt ut: mamlukerna och osmaner bekämpade varandra och dessutom stred de inbördes. I det läget föreslog framstående stadsbor och religiöst lärda (ulama) i Kairo att Muhammad Ali skulle bli vicekung och återställa ordningen. Efter en viss tvekan accepterade sultanen i Konstantinopel 1805 deras begäran och utnämnde Muhammad Ali till vicekung.

Under de kommande åren konsoliderade han sin maktposition, t.ex. genom att för sultanens räkning slå ner en fundamentalistisk islamisk rörelse (Wahabi) i provinsen Hijaz i Arabien. Han skickade sin son Ibrahim till Sudan för att ta kontrollen över de sudanesiska guldgruvorna och den fortfarande lukrativa slavhandeln.

På det inhemska planet besegrade han mamlukerna som bitit sig fast i Övre Egypten, men irriterades över att deras ledare (beyerna) fortfarande var upproriska och intriganta. I mars 1811 inbjöd han 64 av dem till en ceremoni i en borg. Efter ceremonin, när de skulle lämna borgen, fick de passera via en trång korridor som ledde ut till en plats som var helt innesluten. Där lät han döda dem allihop. Under de följande trettiosju åren regerade han Egypten utan att någon ifrågasatte hans ställning.

När han nu hade undanröjt allt politiskt motstånd började han ägna sina krafter åt att modernisera landet. Och det var omfattande moderniseringsprojekt som han påbörjade.
Han lät t.ex. förbättra och utvidga det livsviktiga irrigationssystemet, införde nya jordbruks-produkter t.ex. ris, sockerrör och bomull. Den egyptiska bomullen skulle senare erövra världen för sin fina kvalitet och bli landets främsta exportprodukt och inkomstkälla.

Vidare lät han plantera 16 miljoner träd, bygga vägar, broar och förbättra andra tran-sportsystem. Han reformerade också besittningsrätten till jordbruksmark och avskaffade det orättvisa, feodala skattesystemet. Vidare lade han grunden till Egyptens moderna industriella utveckling. Vid Bulaq nära Kairo, grundade han Bulaq-förlaget, som skulle komma att spela en likartad roll i arabvärlden som de stora brittiska universitetsförlagen i den anglosaxiska världen. I samma område lät han bygga skeppsvarv och annan tung industri.

Det var alltså fråga om verkliga utvecklingsinsatser som skulle komma att förändra landets ekonomiska struktur – utvecklingsåtgärder som många länder i Afrika söder om Sahara brottas med idag.

Han dog 1848, 80 år gammal. Eftersom hans ende son Ibrahim dog först blev sonsonen Abbas vicekung. Denne ogillade sin farfars politik och de franska rådgivare som han omgav sig med. De körde han på porten. Däremot gillade han britterna och uppdrog åt dem att bygga en järnväg. Han gjorde inte mycket väsen av sig under sina sex år vid makten. 1854 mördades han av två av sina livvakter.

Hans farbror Said ersatte honom och han i sin tur, återinförde Muhammads ursprungliga politiska inriktning och uppmanade fransmännen att komma tillbaka. Said är kanske mest känd för att han gav fransmannen Ferdinand de Lesseps uppdraget att bygga Suezkanalen.

Suezkanalen leder till ekonomiska svårigheter
Långt innan Suezkanalen öppnades 1869 förstod politiker och affärsfolk att den skulle komma att få stor betydelse. Den halverade t.ex. restiden från Europa till Indien. Även Afrikas geografi förändrades med kanalen och den afrikanska kontinenten fick en mycket större strategisk betydelse. På 1880-talet var 80 % av trafiken genom kanalen brittisk. Storbritannien hade därför som imperiebyggare, ett intresse av att trafiken flöt och att kanalen inte kom i ”orätta” händer.

Said avled 1863 och efterträddes av sin son Ismail, som beundrade sin farfars politik och försökte fullfölja den. Bl.a. frigjorde han sig ytterligare från sultanen i Konstantinopel och fick den persiska titeln Khedive (monark eller vicekung).

Ismail var en mycket resursfull regent, men han råkade i finansiella svårigheter över Suez-kanalen. När han i stort sett var bankrutt beslöt den dåvarande brittiske premiärministern Benjamin Disraeli, 1875, att köpa hans aktier. På så sätt blev Storbritannien (tillsammans med Frankrike) en av de stora aktieägarna .

När det visade sig att det förekom mycket svindel och bedrägeri runt finansieringen av Suez-kanalen, tvingade aktieägarna i Storbritannien och Frankrike de båda ländernas regeringar att sätta upp ett brittiskt-franskt revisionsorgan för att kontrollera Egyptens finanser. Senare tvingades Egypten att ha med både brittiska och franska ministrar i regeringen.

Storbritannien och Frankrike intervenerar
Men situationen blev inte mycket bättre och till slut tappade Storbritannien och Frankrike tålamodet. De bad sultanen i Konstantinopel att avsätta Ismail. Han ersattes 1879 av sonen Tawfiq, som, enligt fadern, ”varken hade huvud, hjärta eller mod” och kördes därför lätt över av de båda europeiska stormakterna. När den egyptiska militären försökte ta kontrollen över landet under ledning av nationalisten Arabi Pasha, nytillträdd krigsminister, anföll Storbritannien och bombade Alexandria den 11 juli 1882. I slaget vid Tel-el-Kebir besegrades den egyptiska armén.

Sedan Muhammad Ali tillträdde 1805 som vicekung hade det pågått en ”smygande” självständighetsprocess i Egypten. Men Lord Cromer, som var Storbritanniens guvernör i Egypten 1883-1907 satte effektivt stopp för den processen. I stället blev Egypten nu inlemmat i det brittiska imperiet som vilken annan koloni som helst och dess främsta uppgift i imperiet var att förse britterna med råvaror och en marknad för deras industriprodukter.

Egypten blir brittiskt protektorat
Vid första världskrigets utbrott 1914 bröt Storbritannien Egyptens 400-åriga band med det Osmanska riket och utropade Egypten till ett brittiskt protektorat. I realpolitiska termer var skillnaden endast formell. Egyptierna avskydde den brittiska arrogansen och utropandet av protektoratet stimulerade det nationella medvetandet.

Nationalism
Efter kriget bad Saad Zaghlul, egyptier från småbondeklassen, jurist och nationalist, den brittiska kolonialadministrationen att få åka till Storbritannien för att framlägga för den brittiska regeringen Egyptens önskan att bli en självständig stat. Britterna vägrade och deporterade Zaghlul och tre andra till Malta. Kairoborna blev upprörda och deporteringen blev den tändande gnistan till ett våldsamt uppror som egyptierna kallar ”1919-års revolution”.

Zaghlul kallades hem från exilen och han och andra wafd-medlemmar (wafd=delegation) fick åka till Paris och framlägga sina synpunkter inför fredssamtalen i Versailles men de fick inte något direkt gehör för dem. Britterna, skakade av upprorets omfattning, snabbutredde samma år (1919) och kom till slutsatsen att Egypten borde bli en självständig stat.

Självständighet med förhinder
Rapporten publicerades inte förrän i slutet på 1921. I mellantiden hann Zaghlul bli deporterad igen. Efter ett besök i London i februari 1922 återvände den dåvarande brittiske guvernören, fältmarskalken lord Allenby, till Egypten med en proklamation som unilateralt avslutade protektoratet med vissa undantag; bl.a. brittisk militär närvaro i Egypten, kontroll över utrikespolitiken, de utländska intressen i Sudan och över Suezkanalen.

1922 blev Faud ny kung i Egypten och en ny konstitution antogs året därpå. Allmänna val hölls. Zaghlul kallades hem och vann en storseger och utnämndes till premiärminister 1924. Han fortsatte att hävda att självständigheten inte var fullständig förrän de brittiska trupperna lämnat både Egypten och Sudan. Då inträffade en händelse som i ett slag skulle ändra de politiska förutsättningarna. Den brittiske överbefälhavaren för den egyptiska armén och dessutom generalguvernör över Sudan, Sir Lee Stack, mördades.

Allenby utfärdade ett ultimatum till regeringen. Zaghlul, skakad av händelseutvecklingen accepterade alla punkter utom en som han alltid hävdat, nämligen att de brittiska trupperna inte hade i landet att göra. Han tvingades avgå. Kungen upplöste det wafdistiska parlamentet. Nyval hölls 1925 och wafdister vann igen med en förkrossande majoritet. Då upplöste kungen åter parlamentet. 1926 genomfördes ett tredje val på kort tid och wafdisterna vann denna gången också med stor majoritet men då blockerade Storbritannien Zaghluls utnämning till premiärminister. Han dog kort därefter.

Mustafa An-Nahhas efterträdde Zaghlul som Wafdpartiets ledare och samma mönster återupprepade sig: wafdisterna vann valen och kungen upplöste parlamentet och styrde genom dekret.

Den moderna fundamentalismens uppkomst
Radikala och nationalistiska muslimer började förlora tron på att den politiska processen skulle leda till verklig självständighet, och de ville gå sina egna vägar. En av dem var Hassan al-Banna, som grundade det Muslimska brödraskapet 1928. Detta brödraskap har utvecklats till en extremt fundamentalistisk sammanslutning vars mål är att etablera en islamistisk stat (daola islamiyya) i Egypten, och en islamistisk världsordning baserad på islam.

Under senare tid är det särskilt två händelser som vidgat grogrunden för den muslimska fundamentalismen: Sex-dagarskriget 1967 mellan Israel och Egypten och Gulfkriget 1990 - 91. Ingen egyptisk regering sedan 1928 har kunnat ignorera det muslimska brödraskapet.

År 1936 dog kung Faud och hans minderårige son Faruk efterträdde honom. Wafd-partiet splittrades och det nya Saad Wafd kom till. Även rojalistiska extremistgrupper uppstod som t.ex. Misr al-Fatat som var ultra-nationalistiskt, religiöst fanatiskt, militaristiskt, och som dessutom beundrade de tyska nazisterna och de italienska fascisterna.

När andra världskriget bröt ut tog Storbritannien över Egyptens militära installationer enligt en överenskommelse från 1936. Extremistgrupper bl. a. det muslimska brödraskapet försökte störta regeringen. Då tillsatte Storbritannien – at gun point – sin egen man. Med kanonerna riktade mot Abdinpalatset installerade de wafdisten An-Nahhas som premiärminister. Denna händelse försämrade ytterligare egyptiernas relationer till britterna.

Under andra världskriget ägde två slag rum i Egypten mellan den brittiska 8:e armén (de allierade) och den tysk-italienska armén (axelmakterna). Montgomery anföll Rommels styrkor den 23 oktober 1942 vid det lilla järnvägssamhället El-Alamein i öknen utanför Alexandria. Den 4 november var Rommel slagen. De allierade förlorade 13 000 man och axelmakterna ännu fler. Britterna och amerikanerna uppfattade detta slag som en vändpunkt i kriget.

Efter andra världskriget arbetade den brittiska kolonialadministrationen i Egypten i en mycket fientlig omgivning. De hade praktiskt taget alla emot sig; kungen, Wafd- och Saadpartiet. Brödraskapet propagerade för jihad (heligt krig) mot britterna och tidningarna för ett gerillakrig. En annan händelse som spädde på egyptiernas avsky för britterna var David Ben-Gurions utropande av den israeliska staten vid midnatt den 14 maj 1948, då det brittiska mandatet upphörde.  Ytterligare en faktor att räkna med började göra sig påmind: det kalla kriget.

När krig bröt ut mellan arabstaterna och Israel, införde Egypten krigslagar. Brödraskapet fick order om att upplösa sig. De svarade med att mörda Egyptens premiärminister Nuqrashi. I februari 1949 mördades Hassan al Banna, brödraskapets grundare, förmodligen av Egyptens säkerhetsstyrkor. Arabländerna förlorade kriget mot den nyfödda Staten Israel – en oerhörd förödmjukelse och prestigeförlust för araberna.

De fria officerarna
Med i kriget mot Israel var en officer vid namn Gamal Abdul Nasser. Han hade i största hemlighet organiserat en grupp officerare i armén, som han kallade de fria officerare. När kriget var slut började gruppen planera en statskupp. Tillfället skulle snart uppenbara sig. Den 25 januari attackerade brittiska trupper en polisbarack i Ismailiya eftersom de som befann sig i barracken vägrade att överlämna sig. Femtio egyptiska poliser dog i attacken.

Statskuppen
Händelsen ledde dagen därpå till den ”svarta lördagen” då hela Kairo var i uppror. Allt brittiskt attackerades: kontor, flygbolag, hotell, restauranger, skolor, affärer, industrier, varuhus osv. Över 750 brittiska anläggningar till ett värde av 50 miljoner pund förstördes eller brändes ner. Kung Faruk avskedade premiärministern och den ena premiärministern efter den andra kom – och gick. I det maktvakuum som uppstod slog de fria officerarna till på morgonen den 23 juli (1952). Kungen tvingades abdikera några dagar senare till förmån för sin son, som bara var sex månader gammal – och gå i landsflykt.  Efter ett par års interimistiskt styre med general Naguib som president tog Nasser över, först som tillförordnad president 1954 då Naguib sattes i husarrest, och sedan som president 1956.

Nasser
Nasser var en karismatisk ledare som fascinerade många människor i hela arabvärlden. Han var radikal, islamist, och förespråkare för arabisk socialism. Han var också internationalist och en av grundarna till den Alliansfria rörelsen.

Nasser skulle komma att ställas inför många svåra politiska problem. Han bröt med västvärlden när USA drog sig ur finansieringen av Höga dammen vid Aswan som skulle utvidga Egyptens jordbruksmark. När han nationaliserade Suezkanalen 1956 för att finansiera Aswandammen med inkomsterna från kanalen, attackerade Storbritannien, Frankrike och Israel Egypten . Det var aktieägare i Storbritannien och Frankrike som ägde kanalen. USA och f.d. Sovjetunionen tvingade de tre angriparna att dra sig tillbaka. Nasser hade vunnit en stor prestigeseger utan att lyfta ett finger. Därefter sågs han som en man som kunde och vågade utmana den internationella imperialismen. 

Den arabiska socialismen var utmanande under Nasser. Han genomförde en radikal jordreform som verkligen kom småbönderna (fellaherna) till godo. Storgodsägarna var nästan alla utlänningar, framförallt osmanska turkar och medlemmar av den kungliga familjen. Nasser lät konfiskera bankkonton, jordbruksmark, hus, möbler, smycken, och t.o.m. böcker, som tillhörde 4000 familjer från överklassen.

Det som skulle sänka Nassers anseende och prestige var Sexdagarskriget. Efter diverse spänningar i regionen, attackerade Israel i smyg Jordanien, Syrien och Egypten den 5 juni varvid Egyptens hela flygvapen slogs ut på marken. På sex dagar hade Israel tagit Golanhöjderna, Gaza, Jerusalem, Västbanken och Sinaihalvön. Israeliska trupper gick över Suezkanalen och var beredda att gå mot Kairo. USA och f.d. Sovjetunionen utarbetade då en snabb överenskommelse som förhindrade ytterligare förödmjukelser för arabernas del.

Anwar Sadat
Nasser dog av en hjärtattack 1970 och hans vice president Anwar Sadat efterträdde honom. Sadat, som många människor inte trodde så värst mycket på, visade sig ha en beslutsamhet, som kom väl till pass i hans roll som president. Först konsoliderade han sin position genom att avskeda ett stort antal av de allra högsta tjänstemännen inom statsförvaltningen. Därefter utvisade han de sovjetiska lärarna och rådgivarna som befann sig i landet sedan tio år tillbaka. Det tredje beslutet han tog, förmodligen det svåraste, var attacken på Israel i oktober 1973.

Egyptens överraskningsanfall på Israel var inte någon klar seger men ändå så pass tydlig att Egypten kunde återvinna en del av sin forna prestige. Det fjärde och sista beslutet, som f ö skulle komma att kosta Sadat livet, var att sluta fred med Israel. Det var ett djärvt beslut. Sadat besökte Israel och talade t.o.m. i Knesset (parlamentet) och fredsprocessen ledde till Camp David-avtalen, som utarbetades och skrevs på under USA:s överinseende 1979. Sadat hånades i arabvärlden, Egypten uteslöts från Arabförbundet som också flyttade sitt kontor från Kairo till Tunis. Sadat mördades under en militärparad den 6 oktober 1981.

Hosni Mubarak
Hosni Mubarak, då vicepresident, tog över ledarskapet. Han förklarade att han skulle fullfölja sin företrädares politik som innebar försoning med väst och fred med Israel inom internationellt erkända gränser. Förutom att konsolidera freden etablerade han återigen normala kontakter med de övriga arabländerna, och Arabförbundet flyttade tillbaka sitt kontor till Egypten.

Muslimska brödraskapet och andra islamistiska organisationer har utgjort det största hotet mot Mubaraks fredspolitik och mot honom personligen. Han har utsatts för flera mordförsök; det allvarligaste under ett OAU-möte i Addis Abeba, Etiopien, den 26 juni 1995. Den egyptiska regeringen anklagade medlemmar ur den militanta gruppen Gama’a al Islamiya för att ligga bakom mordförsöket. De tre ansvariga medlemmarna i Etiopien avrättades 1998 av de etiopiska myndigheterna.

Islamistiska organisationer har också mördat utländska turister, attackerat turistbussar, flodbåtar och antika sevärdheter för att skrämma bort turisterna och på så vis försvaga regeringen. Turistnäringen är nämligen en av landets största inkomstkällor. Ekonomin är ett problem. Internationella valutafonden (IMF) har under 1990-talet försökt ”korrigera” Egyptens ekonomiska politik och göra den mer marknadsanpassad. Egyptens fyra stora inkomstkällor är: turismen, penningöverföringar från egyptier som arbetar utomlands, oljeinkomster, och avgifter från Suezkanalen.

Mubarak stödde FN:s sanktioner mot Irak när de ockuperade Kuwait 1990. Egypten deltog i Gulfkriget med 38 500 man – en insats som i ekonomiska termer blev mycket lönsam för Egyptens del.

USA återkom till Egypten 2002 för att höra sig för om förnyat egyptiskt stöd för sina planer att åter gå i krig mot Saddam Hussein. Denna gång för hans vägran att låta FN inspektera Iraks militära massförstörelsevapen och för hans påstådda stöd åt Usama bin Ladens terrornätverk Al Qaida, som bl.a. låg bakom attacken mot World Trade Centre i New York och Pentagon i Washington den 11 september 2001.

Men enligt tidningsrapporter i slutet på augusti 2002 menade Mubarak att ett anfall mot Irak skulle kunna leda till ”kaos i hela regionen”. Och han tillade: ”Om man slår till mot Irak och dödar Iraks folk samtidigt som palestinier dödas av Israel blir situationen mycket farlig, ingen arabledare kan då styra folkmassornas vrede”.

Irakkriget inleddes på morgonen den 20 mars 2003.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov.cia/publications/factbook/geos/eg.html;
http://www.lexicorient.com
http://memory.loc.gov/frd/cs/egtoc.html

Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann
Insight Guides (2002): Egypt, Apa Publications
Bra Böcker (1991): Nationalencyklopedin, Höganäs
Sydsvenska Dagbladet (aug. 2002): Enat arabiskt motstånd mot USA:s anfallsplaner
Jeune Afrique Sommaire 1969, Numéro spéciale annuel.
Chamberlain, Muriel, E. (2000): Formation of the European Empires, 1488-1920, England
Smart, Ninian /red/ (2000): Atlas över världens religioner, Könemann
Ansprenger, Franz (1968): Kolonialväldenas upplösning, Aldusserien
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London

Se också: Algeriet, Libyen, Sudan, Tunisien.

 

Ekvatorialguinea

STATSKICK: Republik.
YTA: 28 000 km2 (nästan som Belgien)
[Mbini 92 % av landmassan].
FOLKMÄNGD: 500 000 inv.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.9 %
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 12 oktober 1968 (från Spanien).
HUVUDSTAD: Malabo.
SPRÅK: Spanska och franska officiella (franska sedan 1998); kreol på engelsk bas ”pidginengelska” och kreol på portugisisk bas ”fa d'ambu” (på Pagalu); fang, bubi, ibo.
RELIGION: Kristendom (katoliker); inhemska
trosföreställningar, inkl. häxtro.
ETNISKA GRUPPER: Fang (80 %), bubi 15 %, övriga (kombe, balengue, bujeba, fernandino) 5 %.
NATURRESURSER: Olja, skog, fiskevatten, järnmalm, mangan, uran, guld, bauxit, diamanter, naturgas, bra badstränder (turism).
TILLVÄXT (BNP): 17 % (2000) [sic].
BNP: Jordbruk 20 %, industri 60 % tjänster 20 %.
HDI: 0,555 (131/174)
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Ekvatorialguinea – ekvatorialguinean – ekvatorialguineansk.
Engelska: Equatorial Guinea – Equatorial Guinean(s) eller Equatoguinean(s) – Equatorial Guinean eller Equatoguinean.
Tidigare namn: Spanska Guinea (Rio Muni, Fernando Póo).
 

Förhistoria
Ekvatorialguinea ligger inom det västafrikanska skogsbältet och skogen är fortfarande en viktig del av landets naturresurser. För c:a 8 000 år sedan levde pygméer i skogarna men de blev efterhand undanträngda av bantufolken, framförallt kwa-gruppen (kru, akan, yoruba och igbo) som migrerade söderut. Vid vår tideräknings början fanns de redan i det område som idag omfattar Ekvatorialguinea (utom på Bioko och de andra öarna).

Portugiserna anländer
Portugiserna upptäckte Bioko 1471. Troligen var ön då inte bebodd, i varje fall inte permanent. Det var den portugisiske affärsmannen Fenão Gomes som lyckades få ett kontrakt med den portugisiska kronan att under fem år få monopol på handeln bortom ön Arguin i nuvarande Mauretanien. I gengäld skulle Gomes betala 500 crusados årligen till den kungliga skattkammaren och utforska två kilometer per år av den afrikanska västkusten bortom Arguin. Ön fick namn efter en av kaptenerna, Fenão do Pó, som ingick i Gomes utforskningsgrupp.

Bubi invandrade tidigt från Río Muni-kusten och Kamerun till Bioko och de lever fortfarande på ön, som de betraktar som ”sin” ö. De utgör idag 15 % av Ekvatorialguineas befolkningen. Fang har levt i Río Muni i c:a 150 år. De har rykte om sig att vara militanta till sin natur och de erövrade svagare stammar under sin migration från nordost (troligen Sudan) som började för c:a 250 år sedan. De lever också i Gabon (25 % av befolkningen) och i Kamerun. Folket på ön Pagalu (Annobón) härstammar från Angola. Deras förfäder fördes av portugiserna som slavar till ön.

Kolonialperioden
Portugal bedrev slavhandel i området och hade byggt upp faciliteter för förvaring, omlastning och transport av slavar på ön São Tomé. De hade också en liten slavstation på den lilla ön Annobón (tidigare Pagalu). Genom ett fördrag i Pardo 1778 överlät Portugal öarna Annobón och Fernando Póo till Spanien i utbyte mot spanska territorier i Sydamerika. Spanjorerna försökte att etablera sig på Fernando Póo, som de döpte om till Puerto de Isabel, men efter tre år gav de upp och reste hem.

År 1827 leasade Spanien Fernando Póo till Storbritannien som anlade en flottbas i den naturliga hamnen på norrsidan. Basen hade till uppgift att bekämpa slavhandeln i Guineabukten och så småningom blev den till en liten stad, Clarencetown, som utvecklades till den nuvarande huvudstaden Malabo. Britterna bosatte också ett stort antal frigivna slavar på ön. 1843 flyttade britterna sin bas till Sierra Leone.

Det brittiska leasingkontraktet upphörde 1858 och då kom den förste spanske guvernören till Puerto de Isabel. Han döpte om Clarencetown till Santa Isabel, men därutöver gjorde han inte så värst mycket. Ön var i stort sett endast en förvaringsplats för politiska fångar från Kuba ända fram till 1898. Först när Spanien hade förlorat sina kolonier i Amerika och Sydostasien blev de något mera intresserade av Santa Isabels och de andra öarnas ekonomiska förutsättningar.

Den kände upptäcktsresanden Richard Burton blev brittisk konsul i Santa Isabel 1861. År 1900 fanns det endast omkring 25 000 personer på ön varav c:a 750 vita, och 1950 hade befolkningen bara ökat till 40 475 personer. Idag (2003) har ön 110 000 invånare.

Spanien hade utforskat terrängen utmed den afrikanska kusten en längre tid och 1885 (Berlinkonferensen) utropade de sitt protektorat över det fastlandsområde som de senare gav namnet Río Muni. Det är en riakust, dvs. en mycket flikig kust med dränkta flodmynningar. När överenskommelserna mellan de berörda staterna, t.ex. med Frankrike över gränserna mot Kamerun och Gabon var klara, sammanförde Spanien alla sina ekvatorialafrikanska besittningar (fastlandet Río Muni och öarna Santa Isabel, Elobey, Annobón och Corsico) till en koloni, som de kallade Spanska Guinea.

Men kolonin utvecklades inte. Den låg i träda fram till 1939 då Spanska inbördeskriget slutade. Då började Spanska Guinea inlemmas i den koloniala ekonomin med uppgift att producera timmer och kakao.

På 1950-talet tvingade nationalistiska grupper Spanien att ta större hänsyn till kolonin. Den gjordes administrativt till en region i moderlandet, uppdelad på två provinser, Río Muni och Fernando Póo, som var och en hade sin representant i det spanska parlamentet cortes i Madrid. Men tiden för de europeiska kolonialmakterna höll på att rinna ut. Spanien var väl medvetet om detta och i början på 1968 meddelade den spanska regeringen att den ville avveckla sina koloniala besittningar i området.

Efter självständigheten
Efter ett snabbt organiserat och genomfört val blev Spanska Guinea självständigt den 12 oktober 1968 och tog då namnet Ekvatorialguinea. Francisco Marcías Nguema, en mäktig egendomsägare ur klanen mongomo (fang), blev president och ledare för en koalitions-regering. Året därpå genomfördes ett misslyckat kuppförsök och 1970 förbjöd presidenten alla politiska partier.

Två år senare hade han absolut makt och utsåg sig till president på livstid. Han regerade med en osedvanlig grymhet. Spanien, Kuba, f.d. Sovjetunionen och Kina stödde honom. Han lät mörda alla som misshagade honom på något sätt eller som han trodde skulle kunna beröva honom makten. En tredjedel av befolkningen flydde landet. Värst drabbat var bubifolket på Fernando Póo. Omkring 20 000 nigerianer åkte hem. Han lät döpa om ön Fernando Póo till Marcía Nguema.

Den 3 augusti 1979 genomförde Nguemas brorsson överstelöjtnant Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, en lyckad statskupp. Marcías Nguema  ställdes inför rätta med internationella observatörer närvarande. Han dömdes till döden och avrättades i september (1979) av en exekutionspatrull. Mbasogo utfärdade allmän amnesti för ekvatorialguineaner som flytt landet och frigav 5 000 politiska fångar, men han behöll diktaturen som han hade ärvt.

I 190 år misskötte Spanien Ekvatorialguinea. Efter självständigheten fortsatte de afrikanska ledarna att missköta landet. Kolonialismens epok var grym. De europeiska kolonialherrarna styrde med våld, och hot om våld och ond bråd död, och de afrikanska ledarna tog efter de enda förebilder som de hade. I det här fallet Spaniens ökände diktator generalissimo Francisco Franco – en mycket dålig förebild. Fang-folkets ledare har också med råge levt upp till kolonialismens grymheter och de har med extremt hänsynslösa metoder hållit sig kvar vid makten.

Politiska reformer
I augusti 1990 accepterade det enda tillåtna partiet grundat av presidenten 1987, Partido Democratico Guinea Ecuatorial (PDGE), efter starka påtryckningar från den katolska kyrkan att införa ett flerpartisystem. Det skedde 1992 – efter folkomröstning och att en ny författning antagits. Året därpå (1993) hölls det första ”fria” valet. Det var ett klart fuskval, finansierat av Frankrike. FN sände inte ens observatörer dit. Franska infördes av någon konstig anledning som officiellt språk 1998.

Oppositionen anklagades för kuppförsök och kastades i fängelse. Efter hårda internationella påtryckningar frigavs dock ledarna för oppositionen och tvingades i exil i Spanien. Många andra personer i oppositionspartierna, särskilt bubi, övervakades och trakasserades av myndigheterna.

Valen som genomförts sedan 1993 har varit de första försöken till demokratiska val i Ekvatorialguinea. Valfusk har varit vanligt. För att val ska vara riktigt demokratiska krävs att samhällen, i vilka de genomförs, är demokratiska och genomsyras av demokratiska ideal, attityder och förhållningssätt. Det återstår mycket att göra för att demokratisera det ekvatorialguineanska samhället. PDGE:s extremt auktoritära och elitistiska synsätt utgör ett av de största hindren i det avseendet. Likväl har den påtvingade demokratiseringen skapat en ny politisk plattform, som förhoppningsvis en ny generation politiker kan ta i bruk.

Ekonomisk utveckling
Ekvatorialguinea har varit känt som en stor timmerproducent och i slutet på 1990-talet producerade landet 780 000 m3 timmer, vilket motsvarade de båda Kongostaternas produktion. Timmer, t.ex. mahogny flottas på floderna Benito och Muni ner till havet.

Men 1995 upptäckte man oljefyndigheter utanför Bioko. Det ledde till att de stora internationella (mest amerikanska) företagen (Exxon-Mobil, CMS Energy, Amerada Hess [Triton], Chevron Texaco m.fl.) började exploatera resurserna. Senare har man också upptäckt stora gasfyndigheter. Oljeproduktionen har stigit från 2 500 fat per dag (fpd) 1992 till fantastiska 210 000 fpd i slutet på 2000. Nationalekonomin har revolutionerats över en natt och idag har landet en per capitainkomst på 2 822 USD. Den stora utmaningen för landets myndigheter är nu att fördela rikedomarna så att de kommer folket till godo.

Nygamla problem
De nyupptäckta rikedomarna har också lett till att separatiststrävandena på ön Bioko åter har flammat upp. Den ursprungliga befolkningen där, bubi, är nu inte längre i majoritet på ”sin” ö, utan det är fang-folket som flyttat in från fastlandet Mbini. Separatistidéerna har funnits ända sedan fang tog makten vid självständigheten.

År 2002 gick det rykte om att en statskupp var i görningen. Det ledde till att 68 personer fängslades varav många från oppositionspartierna. Det tyder på ett starkt missnöje med den sittande presidenten och det faktum att han så enkelt kan sätta de demokratiska spelreglerna ur spel.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/ek.html;
http://www.eia.doe.gov/emeu/cabs/eqguinea.html
http://www.sas.upenn.edu/African_Studies/Country_Specific/Eq_Guinea.html
http://www.electionworld.org/election/equatorialguinea.htm

Encarta Interactive World Atlas 2000
Chamberlain, Muriel E. (2000): The formation of the European  Empires, 1488-1920, Longman
Grove, A. T. (1978): Africa (Third Edition), OUP
Nordisk Familjebok, Tionde bandet, Guinea, 1909, Stockholm

Se också: São Tomé och Príncipe.

Elfenbenskusten

STATSSKICK: Republik.
YTA: 322 460 km 2 (som Norge).
FOLKMÄNGD: 16 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.6 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 7 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Yamoussoukro fr o m 1983 (Abidjan är kommersiellt och ekonomiskt centrum).
SPRÅK: Franska (officiellt); dyula förstås i hela landet, plus ett 60-tal mindre lokala språk.
RELIGION: Islam (24 %), kristna (16 %), inhemska (60 %).
ETNISKA GRUPPER: Akan (42 %) med undergruppen baule i söder är störst; mande (29 %) med undergruppen dyula i norr; kru (18 %) i väster med subgruppen bété; sénoufou (18 %); afrikaner från andra länder (Burkina Faso och Mali omkr. 3 milj.), fransmän 30 000, och 100 000 till 300 000 libaneser.
NATURRESURSER: Olja, diamanter, järnmalm, mangan, kobolt, bauxit, koppar, vattenkraft, kaffe, kakao, palmolja.
BNP: Jordbruk 32 %, industri 18 %, tjänster 50 %.
TILLVÄXT (BNP): -2 % (2000).
HDI (2000): 0,420 (154/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN:
Svenska: Elfenbenskusten – ivorian – ivoriansk. Engelska: Cote d’Ivoire (tidigare Ivory Coast) – Ivorian(s) – Ivorian.

 

FÖRHISTORISK TID
Elfenbenskusten ligger i den västafrikanska skogszonen där många olika afrikanska folk levde redan för mer än 10 000 år sedan. Även om uppgifterna är knapphändiga om vilka folk som levde i det som nu är Elfenbenskusten, tror antropologer och andra forskare att mande, kru och akan-folken bodde där vid vår tideräknings början. De tillhörde en grupp folk som kallas kwa och som fortfarande lever utmed Guineabukten. Andra folk hade redan ett par tusen år f.Kr. börjat migrera öster- och söderut i Afrika och vid vår tideräknings början hade de nått de stora sjöarna i Östafrika. Dessa folk började man gemensamt kalla bantu (som ju betyder folk).

Den förkoloniala tidsperioden
Det var alltså i Västafrika som den stora bantumigrationen började. Det var också i Västafrika som de första kungadömena söder om Sahara uppstod. Det gamla Ghana var det första och grundades av berber (Sanhaja från Marocko) på 400-talet e.Kr. Det skulle komma att stå som modell för andra kungadömen i Sahel, som skulle komma att bildas senare.
Det låg i nuvarande södra Mauretanien och Mali, mellan Niger- och Senegalfloderna, men dess gränser växlade kraftigt under olika tidsperioder. Det ska dock inte förväxlas med den moderna staten Ghana.

Berberna tog med sig den muslimska tron tvärsöver Sahara. På 900-talet tvingade muslimerna Ghanas kung att dela huvudstaden Kumbi-Saleh i en muslimsk och en icke-muslimsk del. Det var en indikation på vad som skulle komma. De muslimska berberna radikaliserades och initierade almoravidrörelsen, vars mål var att sprida en radikalare form av islam. Inför de politiska påtryckningar och angrepp (jihad) som almoraviderna utsatte landet för, började det att desintegrera och falla sönder i sina beståndsdelar, dvs. i klaner, stammar och hövdinge-dömen. Soninke-folket – ett mandetalande folk som fortfarande lever i Mali, norra Elfenbenskusten och Senegal, tog över kontrollen av landet.

Men soninke kunde inte rädda Ghana. Det föll sönder alltmer och på 1300-talet var det i stort sett upplöst. Då tog en vasallstat, Kangaba, initiativet och ur den staten uppstod Maliriket, som så småningom blev en mäktig islamsk stat. Den sträckte sig in i nuvarande nordvästra Elfenbenskusten runt staden Odienné. Den förste kungen i riket, Sundiata Keita (1230-1255), utvecklade jordbruket och omtalas med stor respekt i Västafrika. Men redan i slutet på 1400-talet började Maliriket förlora i betydelse och ersattes så småningom av Songhai, en vasallstat i Maliriket. Songhai dukade själv under när portugiserna anlände och ändrade handelsvägarna till förmån för handelsplatserna vid kusten.

Kolonialismen
Portugisiska sjöfarare hade varit aktiva utmed den afrikanska västkusten under många århundraden. Men det var först när skeppen blivit bättre som de vågade sig allt längre bort och in i okända vatten. År 1481 skickade kung Johan II en stor flottenhet med soldater, murare, snickare och hantlangare till Akankusten (Guineakusten) med uppdrag att bygga en fästning och handelsstation. Året därpå stod Elmina  färdigt (i nuvarande Ghana).

Elmina blev en inkörsport till den europeiska kolonialismen i Västafrika. För Elfenbens-kustens del skulle Frankrike komma att spela en stor roll som kolonialmakt. Redan i slutet på 1600-talet grundade Frankrike en liten handelsstation vid Assinie för att sälja vapen i utbyte mot guld och elfenben. Men de fick snart ge upp den igen eftersom fientliga stammar härskade i området. Tack vare att Frankrike inte fick riktigt fotfäste vid den här tiden kom Elfenbenskusten inte att dras in i slavhandeln på samma sätt som andra delar av kusten.

Men Frankrike hade inte glömt bort kusten. När de på 1840-talet patrullerade utmed Guineabukten för att bekämpa slavhandeln fick befälhavaren, kapten Bouët-Willaumez, order från Paris att etablera fransk närvaro utmed Elfenbenskusten. Det gjorde han genom att etablera fästningar och handelsstationer vid nuvarande Assanie och Grand-Bassam. Grand-Bassam blev Elfenbenskustens första huvudstad.

Frankrike fick ligga lågt i Elfenbenskusten och i andra områden under en tid då man var upptagen i Europa med det fransk-tyska kriget 1870-71. Men de utsåg en affärsman, Arthur Verdier, som ställföreträdare i området. Det skulle visa sig vara en lämplig utnämning ur kolonialmaktens synpunkt.
Verdier sysslade inte bara med affärer, han byggde också hamnar, anlade kaffeplantager, och såg till att fransmän fick utforska Nigers flodområde. Fransmännen kom alltså tillbaka, och 1893 utropade de Elfenbenskusten till en fransk koloni.

I Elfenbenskusten kom den franska kolonialidén om assimilation till klart uttryck. Idén gick ut på att afrikanerna, när de fått en viss utbildning, mognad och ekonomisk standard, skulle betraktas som fransmän. Man ville alltså få fram en elit, en grupp évolués som man kallade dem, genom vilka man kunde styra kolonin. Men det var inte alltid så lätt. I sin bok Afrika vaknar (1957), berättar John Gunther om en händelse som bekräftar just det.

Som koloni fick Elfenbenskusten skicka en deputerade till den franska senaten i Paris. De hade valt en framstående jurist vid namn Victor Biaka-Boda. Han kom tillbaka till Elfenbenskusten 1950 för att besöka sin valkrets och för att få förnyat förtroendet för ytterligare en mandatperiod. Han åkte ut till sin valkrets som låg långt ute i ”bushen”. Det var det sista man såg av honom. Ingen visste vart han tog vägen och ingen påstod sig ha sett honom. Eftersom han var en offentlig person med hög ställning i samhället inledde polis och myndigheter ett intensivt arbete för att hitta honom. Men han var som uppslukad av jorden. I mars 1953 blev han officiellt dödförklarad av en domstol i Bouaflé. Domstolen drog slutsatsen, efter att noggrant gått igenom fallet, att riksdagsmannen hade blivit uppäten av sina väljare.

Frankrike organiserade sina kolonier i Västafrika i två stora politiska enheter: Franska Ekvatorialafrika (Afrique Équatoriale Française) och Franska Västafrika (Afrique Occiden-tale Française). Det första området omfattade Gabon, Mellersta Kongo (Kongo-Brazzaville), Ubangi-Shari (Centralafrikanska Republiken) och Tchad.

Elfenbenskusten ingick i den andra politiska enheten, Franska Västafrika, tillsammans med Senegal, Mauretanien, Franska Sudan (Mali), Franska Guinea (Guinea), Övre Volta (Burkina Faso), Dahomey (Benin) och Niger.

Frankrike styrde dessa enorma områden med hård hand och med hjälp av den franska främlingslegionen. De som vägrade inordna sig bestraffades hårt och brutalt. Det fick t.ex. baulefolket (invandrare från Ghana på 1700-talet) i Elfenbenskusten erfara när de 1893 opponerade sig mot att ”deras” land skulle bli en fransk koloni. Politiskt ansvarig för hela Franska Västafrika var en mäktig generalguvernör med säte i Dakar, Senegal.

Elfenbenskusten betraktades som den dyrbaraste pärlan i Frankrikes afrikanska koloniala halsband. Anledningen till det var kanske den stora ekonomiska potential som landet hade i form av naturtillgångar (elfenben, timmer, kakao, kaffe, naturgummi, palmolja mm), mineraler, jordbruksmark, billig arbetskraft (tvångsarbete), utförselhamnar mm.

Förhållandet mellan Elfenbenskusten och Frankrike under kolonialtiden var klassiskt kolonialt. Det innebar att moderlandet investerade i infrastrukturen i kolonin (vägar, järnvägar, hamnar etc.) för att kunna ta hem så mycket råvaror som möjligt och tillverka industriprodukter som senare kunde säljas tillbaka till Elfenbenskusten, de andra kolonierna, och på den övriga internationella marknaden.

Självständighet
Efter andra världskriget förändrades de politiska förutsättningarna i många kolonier. Soldater från kolonierna deltog på kolonialmakternas sida i kriget och fick därigenom insikt i många politiska förhållanden som de tidigare varit okunniga om. Det ledde till tankar om självständighet och frihet.

Samtidigt hade kolonialmakternas vilja att till varje pris hålla fast kolonierna försvagats. Redan i Atlantdeklarationen  tillerkänns alla folk rätten att själv bestämma hur de vill styras. Bandungkonferensen i Indonesien 1955 var ytterligare en milstolpe i den internationella koloniala frigörelseprocessen. Det betyder inte att självständigheten serverades på ett silverfat. I många fall blev kampen utdragen, hård och bitter, som t.ex. i Algeriet, Rhodesia (Zimbabwe), Moçambique och Kenya.

Frankrike antog en ramlag (loi cadre) för koloniernas självständighet. Det var knappast någon diskussion om att behålla de koloniala federationerna, eftersom de ekonomiskt starka kolonierna inte ville dela med sig av sina resurser till de fattigare. Félix Houphouët-Boigny, som spelade en viktig roll i ramlagens tillkomst, gjorde detta mycket klart för de franska myndigheterna.

I Elfenbenskusten tog plantageägaren Félix Houphouët-Boigny tidigt initiativet när han 1944 bildade en facklig organisation för plantageägare som odlade kakao, Syndicat Agricole Africain (SAA). Denna organisation skulle 1945 komma att utgöra kärnan i det politiska partiet Parti Démocratique de la Côte d’Ivoire (PDCI). Den 7 augusti 1960 kunde Félix Houphouët-Boigny förklara Elfenbenskusten självständigt och han förblev dess president fram tills att han dog i tjänsten den 7 december 1993, efter 33 år vid makten. Han hade utomordentligt nära kontakter med Frankrike.

Félix Houphouët-Boigny härstammade från Yamoussoukro. Han var son till en hövding och tillhörde den etniska gruppen baule som var en del av akanfolket. Han dominerade totalt Elfenbenskusten under sina många år vid makten. Hans egen etniska grupp fick stora fördelar och har lyckats skjuta fram sina positioner inom samhällslivets alla områden. Några talar  t o m om samhällets "bauleisering". Andra etniska grupper missgynnades och marginaliserades och därigenom spädde han på den etniska animositeten som legat latent sedan kolonialtiden. 1983 lät han flytta huvudstaden till sin hemstad Yamoussoukro, där han också lät uppföra en enormt stor basilika som liknar St. Peterskyrkan i Rom. Den invigdes av påven Johannes Paulus II 1990 (jmf Marocko: Hassan II Moskén).

Efter Félix Houphouët-Boigny - statskupp
Den politiska temperaturen ökade dramatiskt efter Félix Houphouët-Boignys död. Henri Konan Bédié, ordförande i Nationalförsamlingen tillträdde, i enlighet med den dåvarande konstitutionen som interrimspresident. Nytt presidentval var planerat att äga rum 1995. För att vara riktigt säker på att han skulle bli vald, förbjöd Bédié sin främste rival, Houphouët-Boignys f.d. premiärminister, Alassane Dramane Quattara, nu ledare för muslimerna i norr, att ställa upp i valet. Den politiska och sociala oron trappades därigenom upp och ledde till Elfenbenskustens första statskupp genomförd av generalen Robert Guei, som tog makten på julafton 1999.

Politisk turbulens
Efter internationella påtryckningar utlovade Guei nyval som hölls den 22 oktober 2000. Valet genomfördes med endast 30 % röstande. Strax före valresultatet skulle offentliggöras, omringade soldater valkommissionens kontor, arresterade dess ordförande, och beslagtog valurnorna. General Guei förklarade sig vara valets vinnare. Men oroligheter bröt ut och en uppretad folkhop jagade fysiskt bort honom från makten. Då trädde ledaren för de kristna och animisterna i söder fram, Laurent Gbagbo, och gjorde anspråk på presidentposten. Han fick den. Det i sin tur, ledde till nya oroligheter och ett nytt kuppförsök, sannolikt initierat av muslimerna kring Quattara.

Till slut fick man stopp på oroligheterna och Gbagbo kunde bilda sin regering den 27 oktober 2000. Den erkändes av alla inblandade parter, inklusive presidentkandidaterna, och fick internationellt erkännande.

Försoning
Under 2001 har olika kommunal- och distriktsval genomförts utan några större politiska problem. I oktober 2001 höll man också ett slags försoningsforum där de fyra främsta politikerna – Gbagbo, Bédié, Guei och Quattara – deltog.

Ekonomin tar stryk
När de politiska oroligheterna började efter president Félix Houphouët-Boignys död, gick ekonomin snabbt nedåt. Köpkraften i internationella dollar (PPP) sjönk från 1 698 mellan 1985 och 1989 till 1 490 1990-94. Under 1995-99 återhämtade sig köpkraften något (1 561). Även världsmarknadspriset på kakao föll och bidrog till den ekonomiska nedgången.

Elfenbenskusten har trots stor potential, en relativt snäv ekonomi som fortfarande är baserad på jordbruket och i synnerhet på kakao och kaffe. Landet är världens största kakaoproducent och kontrollerar 40 % av världsmarknaden. Det kommer som nummer fem bland världens kaffeproducenter. De stora internationella finansinstituten som Världsbanken, IMF m.fl. stöder nu Elfenbenskusten för att få ordning på ekonomin.

Stor invandring skapar osäkerhet
Inte mindre än 35 % av Elfenbenskustens befolkning är av icke-ivorianskt ursprung. Det har lett till diskussioner om vad som är ”ivorianskt” (ivoirité). Den diskussionen har ibland fått kraftig nationalistisk slagsida och skapat oro bland den stora gruppen invandrare. Eftersom invandrarna också har blivit markägare, har nya lagar införts som klart anger att lagfartsbevis kan endast utfärdas till ivorianska medborgare och till den ivorianska staten. Kravet på jordreform är en av de känsligaste och viktigaste politiska reformer som landet står inför.

Aids och barnarbete
En annan viktig social fråga är HIV-AIDS. Idag (2002) räknar man med att 12 % av befolkningen är bärare av viruset. Det är en hög siffra men likväl talar man mycket litet om det och bekämpningen får lite utrymme i myndigheternas arbete. Barnarbete i kakaoindustrin förekommer i Västafrika och som flera internationella organisationer påpekat – UNICEF, ILO och Internationella institutet för tropiskt jordbruk (IITA) – är det också vanligt i Elfenbenskusten .

De politiska och sociala spänningar som funnits i landet sedan kolonialtiden jäser fortfarande. Dessa spänningar har bl. a. sin grund i den religiösa animositeten mellan kristna och muslimer, och i den särbehandling av de etniska grupperna som gjordes under kolonialtiden och som fortsatte under den f. d. presidenten Félix Houphouët-Boignys långa tid vid makten. En tredje källa till den politiska och sociala oron är det stora antalet invandrare. Många av dem har integrerats i det ivorianska samhället men de upplever nu politiska åtgärder riktade mot sig för att begränsa deras politiska och ekonomiska inflytande, t. ex. utestängs de från de högsta politiska tjänsterna och från att äga mark i landet.

Den 19 september 2002 gjordes ett nytt kuppförsök. Presidenten Laurent Gbagbo var på besök i Italien och Vatikanen när kuppmakarna slog till. Regeringsstyrkor svarade omedelbart på upproret och dödade den f. d. generalen och presidenten Robert Guei som låg bakom kuppförsöket. Omkring tre hundra personer – soldater, rebeller, civila och politiker – fick sätta livet till under kuppförsökets första dagar.

Rebellerna gav sig inte. De omgrupperade och intog staden Bouaké i norr. Det stod snart klart att rebellerna kom från norra delarna av landet och representerade den muslimska befolkningen. Frankrike skickade in soldater, officiellt för att skydda fransmännen i landet, men i synnerhet för att förhindra att rebellerna intog huvudstaden Yamoussoukro. Konflikten hade nu utvecklats till ett inbördeskrig. Både Frankrike och FN involverades allt djupare i konflikten och i januari 2003 skrevs ett fredsavtal under i Paris som innebar att rebellerna skulle få delta i en tillfällig samlingsregering tills allmänna val kunde hållas. Laurent Gbagbo skrev under avtalet.

När han kom hem, insåg han att det fanns ett kompakt motstånd mot överenskommelsen, både bland ministrarna och militären, och han tvekade i det längsta att genomföra fredsöverenskommelsen från Paris. Både Frankrike, FN och rebellrörelserna satte honom under mycket stark press och till slut gav han med sig samtidigt som Frankrike inledde evakueringen av sina 16 000 franska medborgarna i landet.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/iv.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10015&Theme=16
http://memory.loc.gov/frd/cs/citoc.html
http://www.cocc.edu/cagatucci/classes/hum211/timelines/htimeline2.htm
http://www.irinnews.org/report.asp?ReportID=29986
http://www.francophonie.org

WHO, Karolinska Institutet, Sida, Lunds universitet m.fl.: World Health Chart 2001
Jeune Afrique 1969, Numéro Spécial Annuel, Paris
Gunther, John (1957): Afrika Vaknar, W & W, Stockholm
Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann
Nordisk Familjebok, 1904-1926, Stockholm

Se också: Mali, Marocko, Mauretanien, Ekvatorialguinea.

Eritrea

STATSSKICK: Republik.
YTA: 121 320 km2
FOLKMÄNGD: 4.1 miljoner.
BEFOLKNINGS-TILLVÄXT: 3.8 %.
SJÄLVSTÄNDIG-HETSDAG: 24 maj 1993 (från Etiopien).
HUVUDSTAD: Asmara.
SPRÅK: Afar, amharic, arabiska, tigre, kunama, tigrinya och andra kushitiska eller afro-asiatiska språk.
ETNISKA GRUPPER: Tigrinya 50 %, tigre och kunama 40 %, afar 4 %, saho 3 %, andra 3 %.
RELIGION: Kristna 50 %: kopter, katoliker, protestanter; muslimer, och anhängare till inhemska tros-föreställningar. NATUR-RESURSER: guld, zink, koppar, salt, fisk, råolja.
BNP: Jordbruk 17 %, industri 29 %, tjänster 54 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 7 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,408 (159/174)

STATS-OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Eritrea – eritrean – eritreansk. Engelska: Eritrea – Eritrean(s) – Eritrean.

Kushiterna får betraktas som ett av Afrikas ursprungsfolk.¹  De tog sig över Bab el Mandeb-sundet från Jemen åtminstone för 10 000 år sedan och slog sig ner i bl.a. nuvarande Eritrea, varifrån de fortsatte migrera västerut och mot Afrikas horn.

Eritrea var en del av det etiopiska kungariket Aksum fram till 800-talet, då Aksum förlorade sin ställning. På 1500-talet kom det under det Osmanska (turkiska) rikets kontroll, och därefter under Egyptens överhöghet.
Italien erövrade det eritreanska kustområdet efter Berlinkonferensens  slut 1885, och i fördraget i Uccialli den 2 maj 1889 fick Italien kontroll över delar av Eritrea. Italienarna gav landområdet namn efter den romerska benämningen på Röda havet, Mare Erythraeum. Italien, som hade en hel del obskyra planer för området inklusive Etiopien, styrde fram till andra världskriget. Den 10 juni 1940 förklarade Italien krig mot England, som i maj månad året därpå erövrade Eritrea. Eritreas status förblev oklar under lång tid men den 2 december 1950 röstade FN:s generalförsamling för att Eritrea skulle bilda en federation med Etiopien. Den trädde i kraft den 15 september 1952.

Etiopien hade emellertid andra planer. Den 14 september 1962 annekterade Etiopien Eritrea och gjorde det till en etiopisk provins. Inbördeskrig bröt ut. Eritreanska grupper motsatte sig annekteringen och bildade frihetsrörelsen Eritreanska folkets befrielsefront (EFLP), som bekämpade Etiopien i en lång och bitter kamp som varade i 32 år. 1991, efter det att diktatorn Mengistu i Etiopien hade fallit, kunde EFLP ta kontrollen över Asmara. Den 3 maj 1993, efter en folkomröstning i Eritrea, erkände Etiopien Eritreas självständighet.
 
Nya krigshandlingar utbröt 1998 mellan Etiopien och Eritrea över gränsen mellan dessa båda länder, som inte markerats på ett tillfredsställande sätt. Efter medling av Algeriets president Abdul Aziz Boutefika, gick de båda länderna med på en vapenvila den 18 juni 2000 och i juli samma år antog FN:s säkerhetsråd resolution 1312 som banade väg för en internationell fredsbevarande styrka på 4 200 man.

I december förklarade Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, att kriget var över och att FN:s kartografer ska markera och kartera den mer än 100 mil långa gränsen enligt internationella normer. Det tvååriga gränskriget tros ha krävt omkring 70 000 människoliv.

Sverige ger bistånd till Eritrea. Det är framförallt till energiområdet, förvaltningen, undervisningen, högre utbildning, forskning samt till återetablering av flyktingar. Eritrea har ett strategiskt geopolitisk läge vid Röda havet.

I början på 2000-talet utsattes den eritreanska presidenten och statsledningen för hård kritik över sitt agerande mot oppositionella grupper, journalister, och förkämpar för mänskliga rättigheter och demokrati.

Webbtips/referenser:
http://fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10044&Theme=16;
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/er.html;
http://www.sida.se
http://www.monde-diplomatique.fr/cartes/ethiopiemdv49

Bereketeab, Redic: Eritrea: The Making of a Nation 1890-1991, Uppsala univ. 2000

Se också: Etiopien, Egypten, Djibouti, Kenya.

[1] Andra ursprungsfolk var de svarta afrikanska folken i Västafrika, pygméerna i Centralafrika, bushmän (san) i östra och södra Afrika, nilo-saharier i de etiopiska Nilområden, och berber i Nordafrika.

Etiopien

STATSSKICK: Federal republik på etnisk grund.
YTA: 1.1 milj. km2 (dubbelt så stort som Frankrike).
FOLKMÄNGD: 67 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2. 6 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHET: Afrikas äldsta självständiga stat och en av världens äldsta stater (>2000år).
HUVUDSTAD: Addis Abeba.
ETNISKA GRUPPER: Oromo (40 %), amhara och tigre (32 %), sidamo (9 %), shankella (6 %), somali (6 %), afar (4 %), gurage (2 %).
SPRÅK: Amharic, tigrinya, orominga, guaraginga, somaliska och arabiska plus många lokalspråk.
RELIGION: Islam 21-50 %, etiopisk-ortodoxa 55 %, katoliker 1 %.
NATURRESURSER: Guld, platina, koppar, naturgas, vattenkraft, kaffe (10 % av BNP; 25 % av befolkningen beroende av inkomster från kaffesektorn).
BNP: Jordbruk 52.3 %, industri 11.1 %, tjänster 36.6 %.
TILLVÄXT (BNP): 7.3 % (uppsk. 2000, nedskrivs 2003).
HDI (2000): 0, 309 (171/174).
STATS-OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Etiopien – etiopier – etiopisk. Engelska: Ethiopia – Ethiopian(s) – Ethiopian.

Förhistoria
Kushiterna är ett av Afrikas ursprungsfolk.¹ De härstammade från Jemen och tog sig över Bab el Mandeb-sundet för mer än 10 000 år sedan då de slog sig ner i nuvarande Eritrea. Efterhand migrerade de bl.a. norrut och bosatte sig i nuvarande Etiopien där de fortfarande lever.

Gammal stat
Etiopien är en gammal statsbildning. Det första kungariket Aksum (Axum) beräknas ha bildats vid vår tideräknings början och levde vidare till omkring 8-900-talet, då kungariket började förlora sin position.

På 1100-talet grundades det ”moderna” Etiopien som alltsedan dess varit en fri och självständig stat med undantag av krigsåren 1936-41, då Italien ockuperade landet. Kejsaren Haile Selassie styrde mellan 1930 och 1974, då ett militärråd, dergen, tog makten och fängslade kejsaren. Han dog året därpå, sannolikt mördad på order av militärrådet.

Mengisto tar makten
Efter mycket manipulerande och många avrättningar, tog översten Mengisto Haile Mariam makten 1977. Det skulle komma att bli början på en lång, brutal, marxistisk diktatur. Alla regimkritiker rensades ut eller flydde landet. Under hans tid vid makten förekom flera kuppförsök och uppror, och torkan drabbade landet hårt med stora flyktingströmmar som följd. Samtidigt bekämpade flera gerillagrupper i Eritrea Etiopien för att återta sin förlorade självständighet.

Den 21 maj 1991 tvingade en koalition av flera rebellgrupper, Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF), Mengisto på flykt. Han tog sin tillflykt till Zimbabwe, där han sedan dess levt under Robert Mugabes beskydd.

En demokratiseringsprocess inleddes och en ny konstitution antogs 1994, och året därpå hölls Etiopiens första fria och demokratiska val. I augusti samma år (1995) blev Etiopien en federal republik bestående av delstater, som grundades på landets etniska geografi.

Gränsproblem
I maj 1998 gick Etiopien i krig mot Eritrea över den gemensamma och dåligt utmärkta gränsen mellan de båda länderna. I två och ett halvt år pågick krigshandlingar, men den 12 december år 2000 kom ett fredsavtal till stånd genom FN:s försorg. FN satte upp en fredsbevarande styrka (UNMEE) och en gränskommission, som skulle lägga fram förslag på hur gränsen skulle dras. Det förslaget presenterades i april 2002 och Etiopien har, liksom Eritrea, godkänt kommissionens förslag. Trots det orsakar gränsen fortfarande politisk oro mellan de båda länderna och tonläget höjs ibland på ett dramatiskt sätt.

En annan etiopisk gräns som fortfarande inte är erkänd är den mellan Etiopien och Somalia i Ogaden eller delstaten Somali. Även gränsen mot Sudan är omtvistad på några platser. Etiopien har uttryckt önskemål om att få alla sina gränsproblem lösta, karterade och demarkerade enligt internationella normer.

Etiopien har stora problem med sin ekonomi. Lantbruket är viktigast; 50 % av BNP kommer från lantbruket, som också står för 85 % av exporten, och 80 % av befolkningen arbetar inom jordbruksnäringen. Kaffe är en särskilt viktig exportprodukt, liksom levande boskap och djurhudar. All jordbruksmark ägs av staten som arrenderar ut den till bönderna. Det är inte ett ovanligt system i Afrika, som tyvärr har den nackdelen att lantbrukarna inte kan använda marken som säkerhet för lån.

Den regelbundet återkommande torkan är ett gissel som drabbar landet. Genom skogsskövlingar har man lagt grunden för en del av de miljöproblem som man nu dras med. Även gräshoppor kan vissa år göra stor skada för livsmedelsproduktionen i landet och Etiopien blir då beroende av internationellt bistånd för att föda sin växande befolkning.

Webbtips/källor: http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/et.html;
http://www.fao.org/WAICENT/faoinfo/economic/giews/english/basedocs/eth/ethtoc1e.htm
Pavitt, Nigel (2001): Africa's Great Rift Valley, New York

Se också: Eritrea

[1] Andra ursprungsfolk var de svarta afrikanska folken i Västafrika, pygméerna i Centralafrika, bushmän (san) i östra och södra Afrika, nilo-saharier i de etiopiska Nilområden, och berber i Nordafrika.

Gabon

STATSSKICK: Republik.YTA: 267 667 km2 (något mer än hälften så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 1.2 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.7 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 17 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Libreville.
ETNISKA GRUPPER: Ett 60-tal. Fang, störst, (35,5 %) med bl.a. följande undergrupper: bulu, bane, eton, mvae, mvele, ntumu, tsinga och yaunde. Pygméer: bongo (akoa) i söder och baka och bakola i norr.
SPRÅK: Franska (officiellt) plus inhemska bantuspråk.
RELIGION: Kristna 96,2 % (katoliker 65,2 %, protestanter) 18, 8 %, oberoende 12,1 %, traditionella 2, 9 % och muslimer 0,8 %.
NATURRESURSER: Olja, uran, mangan, timmer m.m.
TILLVÄXT (BNP): 3 % (uppsk. 2001).
BNP: Tjänster 30 %, industri 60 % (varav oljesektorn 38 %), jordbruk 10 %.
HDI: 0,592 (123/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Gabon – gabones – gabonesisk.
Engelska: Gabon – Gabonese (s) – Gabonese.

Förhistorisk tid
Den väst- och centralafrikanska skogszonen täckte för ett par miljoner år sedan det område som nu kallas Gabon. Inte mindre än 80 % av landytan är fortfarande täckt av skog. Pygméerna levde i Centralafrika för åtminstone 10 000 år sedan och får därmed betraktas som Gabons ursprungsbefolkning. Det finns c:a 10 000 pygméer kvar i landet och de lever fortfarande i regnskogsområdena.

Förkolonial tid
På 1100- och 1200-talen invandrade sporadiska grupper av bantufolk. Invandringen fortsatte långt in på 1700-talet, och på 1800-talet kom en massiv invandring av fang, som idag utgör  99 % av befolkningen i den norra regionen som gränsar mot Kamerun.

På 1400-talet grundades ett kungarike, Loangoriket, i sydvästra Gabon. Kungen, ma Loango, härstammade från en släkt med framstående smeder. Hans skicklighet att forma järn fick folk att tillskriva honom magiska krafter. Men dessa krafter hjälpte honom inte mot den mäktige grannen längre söderut Kongo, som tog kontrollen över hans rike på 1500-talet.

När det var som mäktigast sträckte det sig utmed kusten från Kap Lopez i nuvarande västra Gabon till Luanda i Angola. Först på 1700-talet lyckades kungariket återfå sin självständighet. Men då var det andra tider och nya herrar.

Portugiserna fick vika sig för holländarna som själva tvingades bort av britter och fransmän. Det var den lukrativa slavhandeln som lockade de stora europeiska kolonialmakterna till området. 1839 skrev en lokal mpongwe-kung, Rapontchombo, eller ”kung Dennis”, som han också kallades, över självständigheten på Frankrike. Tio år senare, 1849, kapade fransmännen ett slavskepp, frigav slavarna, och bosatte dem på en plats som de kallade Libreville – fristaden. Några årtionden därefter inledde fransmännen en omfattande missionsverksamhet.

Kolonialperioden
Under ”kapplöpningen om Afrika” började Frankrike 1885 att stärka sin ställning i området och 1910 blev Gabon ett av de fyra territorierna (Gabon, Tchad, Kongo (Brazzaville), Centralafrikanska republiken), som bildade Franska Ekvatorialafrika (AEF). I Gabon, som i många andra länder i Västafrika, gav Frankrike koncessionsrättigheter till privata bolag som fick nära nog oinskränkt makt över sina områden. De tvingade lokalbefolkningen till total underkastelse och grovt slavarbete, och dessutom behandlades de omänskligt och grymt.

Andra världskriget blev en vändpunkt för Gabon. Många gaboneser tjänstgjorde i franska armén och när Charles de Gaulle 1956 utarbetade ramlagen (loi cadre) för koloniernas självständighet inkluderades Gabon. I en folkomröstning 1958 svarade 98 % av gaboneserna att de ville tillhöra det franska samväldet. Det ledde till självständighet den 17 augusti 1960.

Efter självständigheten
Frankrike har behållit ett starkt inflytande i landet och bl.a. intervenerat militärt (1964) till förmån för den då sittande presidenten Léon M’Ba, landets förste president, som avled 1967.

Vid M’Bas död tog vicepresidenten Albert-Bernard Bongo ledningen i landet. Han konverterade till islam 1973 och tog namnet Omar – Omar Bongo. Han är fortfarande president. Han har varit involverad i omfattande korruptionsskandaler som försämrat relationerna till Frankrike men också spelat en viss roll som medlare i regionala konflikter.

Ekonomiskt uppmuntrar presidenten till större samarbete med den Centralafrikanska ekonomiska och monetära samarbetsorganisationen (CEMAC). Oljan har blivit ett lyft för landet. Mellan 1970 och 1994 hade Gabon den bästa ekonomin av alla länder i Afrika söder om Sahara med en per capita inkomst på US$ 2 997. Men efterhand försämrades oljepriset och fyndigheterna visade sig vara mindre än man trott, och ekonomin försämrades i rask takt. IMF, Världsbanken och andra internationella aktörer samarbetar med de gabonesiska myndigheterna för att försök räta upp ekonomin.

Webbtips/källor:
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/gb.html
http://www.fco.gov.uk
http://www.francophonie.org

McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History (New Edition)
Jeune Afrique, Numéro spécial 1969, Paris

Se också: Ekvatorialguinea, Kongo, Kamerun.

 

Gambia

Gambia är helt omslutet av Senegal förutom i väster där det gränsar till Atlanten. Gambiafloden dominerar landet och är farbar för större fartyg från Banjul och 200 km in i landet till Georgetown. Landets gränser är ett bisarrt exempel på vad den europeiska kolonialismen har åstadkommit i den vägen i Afrika.

 
STATSKICK: Rebublik.
YTA: 11 295 km2 (som Skåne).
FOLKMÄNGD: 1.4 milj. (2001)
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.0 % (2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 18 februari 1965.
ETNISKA GRUPPER: Malinke (mandingo) 40 %, wolof 15 % (störst i Banjul), fulani 15 %, diola (jola) 10 %, tukulor 6 %; soninke (serahuli) [blandning av malinke och fulani] m.fl.; européer och kreol 1 %.
HUVUDSTAD: Banjul (tidigare Bathurst).
SPRÅK: Engelska (officiellt); malinke
(huvudspråk), wolof, fulani, arabiska.
RELIGION: Muslimer 90 %, kristna 9 %, inhemska 1 %.
NATURRESURSER: Jordbruksmark, stränder (turism), fisk.
BNP: Tjänster 63.2 %, industri 13.5 %, jordbruk 23.3 %.
HDI (2000): 0,396 (161/174)
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Gambia – gambier – gambisk. Engelska: The Gambia – Gambian (s) – Gambian.

Förhistoria
Den västafrikanska regnskogszonen nådde upp mot Gambiafloden för omkring två miljoner år sedan. I denna zon levde för 10 000 år sedan många svarta afrikanska folk. Dessa folk betraktas därför som Afrikas ursprungsbefolkning. Andra ursprungsfolk är, t.ex. pygméer, bushmän, berber och kushiter.

Gambia omnämns tidigt i den geografiska litteraturen. Hannos beordrades av den karthagiska senaten att utforska Afrikas västkust i avsikt att anlägga kolonier där. Expeditionen företogs sannolikt omkring 470 f.Kr. och han besökte det senegambiska området. Hans skrift Periplus (kustbeskrivning) undkom romarnas förstörelse.

Historisk tid
Mellan 400- och 800-talen tillhörde det senegambiska området den gamla statsbildningen Ghana (eller Ouagadou) som då hade sitt huvudsäte i nuvarande Mali.
De styrande på den tiden kom från serahuli-stammen (soninke), vars ättlingar fortfarande lever i Gambia. Storriket Songhai hotade Ghana och tog makten. De nya härskarna konverterade till islam som infördes med stor målmedvetenhet. På 1200-talet invandrade mandinge- och susu-folken från Mali och de tog kontrollen över hela flodområdet.

Förkoloniala tiden
I mitten på 1400-talet kom portugiserna. De hade med sig jordnötter, bomull och tropiska frukter, t.ex. mango och papaya från Brasilien. Idag är jordnötter Gambias främsta exportprodukt. Fr.o.m. mitten på 1500-talet tog slavhandeln ordentlig fart. Det var det omättliga behovet av arbetskraft i Brasilien som stimulerade slavhandeln.

Nu hade de andra stora europeiska kolonialstaterna upptäckt Gambia och den lukrativa slavhandeln. Gambia blev en brittisk handelsstation redan 1588. Frankrike ville inte se en brittisk expansion i Västafrika och tog därför allt land runt Gambia. Flera försök gjordes att byta land med Frankrike men det misslyckades därför att brittiska handelsmän inte ville ge upp den mycket lönande handeln på Gambiafloden.

Under 1700-talet förekom långa krig mellan de islamska marabuterna¹  och de icke-troende soninke. Vid den tiden var emellertid britterna väl förankrade i landet och erbjöd skydd åt de afrikanska hövdingarna. På så sätt kom snart hela landet under brittisk kontroll. Storbritannien förlade en garnison till Bathurst²  (Banjul) 1816 för att med krigsfartyg bekämpa slavhandeln som ännu pågick trots att den förbjöds redan 1807. Från 1821 administrerades Gambia som kronkoloni från Sierra Leone och först många år senare (1888) fick Gambia en egen administration, skild från Sierra Leones. 1904 avgjordes slutgiltigt var gränsen mellan Gambia och Senegal skulle gå.

Efter självständigheten
Självständighetsrörelser uppkom i Gambia i början på 1940-talet och på 1950-talet bildades politiska partier. Full självständighet fick Gambia den 18 februari 1965 med Sir Dawda K. Jawara som premiärminister och efter en folkomröstning 1970, blev landet republik med Jawara som president. 1981 utsattes Jawara för ett kuppförsök understött av Libyen men kuppen misslyckades tack vare att Senegal intervenerade.

Den 22 juli 1994 genomförde militären en oblodig statskupp och avsatte  Jawara som hade lett landet sedan självständigheten 1965. Ny president blev Yahya A. J. J. Jammeh. Han menade att statskuppen genomfördes för att bryta 30 års maktinnehav av ett parti eller snarare en liten grupp människor. Han utlovade nyval och återgång till civilt styre, men hans förtroende sjönk snabbt när han utfärdade ett dekret (dekret 89) som förbjöd politiska partier, som tidigare haft makten, att ställa upp i valet. Samtidigt uppsköt han valet och avskedade valkommissionens ordförande.

Webbtips/källor: http://www.gambia.com/econ/econ.html;http://www.newafrica.com
Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens länder och folk, Köln
Dumrath, O. H. (1880): Jordens erövring, Fröléen & Comp., Stockholm

Se också: Senegal

[1] En marabut (arab. murabit, asket) drevs av en religiös nitiskhet att vinna berömmelse genom strid mot de otrogna. Marabuterna gav upphov till dynastin almoraviderna (en spansk ombildning av al-murabitin, marabuterna). Se Västsahara.

[2] Efter lord Bathust som vid den tidpunkten var kolonialminister i Storbritannien.

 

Ghana

STATSSKICK: Republik.
YTA: 239 000 km2 (som Storbritannien)
FOLKMÄNGD: 18.4 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.2 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 6 mars 1957.
HUVUDSTAD: Accra.
ETNISKA GRUPPER: Ett 100-tal. De största etniska grupperna är: Akan (49.1%) följt av mole dagbani (16.5%), ewe (12.7%) och ga och adangme (8.0%). SPRÅK: Engelska (officiellt) plus sex nationella (akan, ewe m.fl.) och många lokala språk tillhörande två stora språkfamiljer: Gur i norr och kwa i söder.
RELIGION: Inhemska 45%; kristna 43% (metodister, presbyterianer och katoliker); och muslimer 12% av befolkningen.
NATURRESURSER: Guld, diamanter, mangan, bauxit; skog; fiske.
BNP: Jordbruk 47,3 %, tjänster 36.7 %, industri 16 %
TILLVÄXT (BNP): 5.0 % (2000)
HDI (2000): 0,556 (129/174)
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Ghana – ghanan – ghanansk. Engelska: Ghana – Ghanaian – Ghanaian. Tidigare: Guldkusten

FÖRHISTORIA
För c:a 10 000 år sedan levde svarta afri-kanska folk utmed Guineabukten i den väst-afrikanska skogszonen. Några av dem migrerade öster- och söderut i Afrika. Det gjorde bl a akanfolkens förfäder, som till-hörde språkfamiljen kwa.

FÖRKOLONIAL TID
Människor har sannolikt in- och utvandrat mer eller mindre konstant under historiens gång. Men mellan 1000- och 1600-talet fick Ghana i stort sett den befolkningsstruktur som det har idag. De flesta invandrande folken kom norrifrån. Några av dem, t ex dagomba stannade i norra Ghana, medan andra fortsatte längre söderut som t ex akan, ga, asante, fanti m fl. Akan-folkens kungarike Brong (Bono) uppkom omkring 1298.

Portugiserna kommer
Den portugisiske affärsmannen Fenão Gomes färdades utmed kusten 1471. När han kom hem berättade han för kung Johan II om sina iakttagelser. Det fanns goda möjligheter att handla med peppar, elfenben och guld, menade han. Kungen blev intresserad och finansierade en specialutrustad expedition 1481, vars uppgift var att bygga ett handelshus och en fästning på akankusten. Året därpå stod fästningen Elmina färdig (och den står f ö fortfarande där).

Ett 40-tal sådana handelshus och fästningar byggdes utmed Guldkusten av europeiska kolonialmakter, företag, organisationer, och förmögna privatpersoner. Man köpte, sålde och erövrade dessa handelshus och fästningar från varandra. Holländarna erövrade t ex Elmina från portugiserna 1637.

Sveriges koloniala försök
Även Sverige byggde en fästning på Guldkusten, som kallades Karlsborg eller, på latin, Carolusborg. Den finns fortfarande kvar på samma plats dvs vid Cape Coast, som på den tiden hette Cabo Corso. Det var Louis de Geer som var den drivande kraften och som för ändamålet låtit bilda Afrikanska kompaniet (också känt som Guinea-kompaniet), vars privilegier utfärdades den 15 december 1649.

Kompaniets förste guvernör, rostockaren Henrik Carloff (adlad under namnet Carloffer) köpte mark av kungen av Futu 1650. Karlsborg började byggas 1652. Utöver kastellet Karlsborg byggde man också två mindre fästen; Taccorari (eller Anten) och Annamabo, och längre österut faktorierna (handelsfilialer) Gemoree och Akkara (eller Akkra).

Carloffer fick sparken 1656 och efterträddes av Johan Filip von Krusenstierna. Uppenbarligen var han missbelåten med den behandlingen och ville hämnas. Han åkte nämligen hem och övertygade ärkefienden Danmark att han kunde ta Karlsborg för deras räkning. De utrustade honom med ett bestyckat skepp, och han återvände till Afrika. Med hjälp av egna och inhyrda slavar överrumplade han Krusenstierna som han satte i fängelse, och intog Karlsborg den 27 januari 1658. Han lät genast hissa den danska flaggan. Även handelsfilialerna intog han.

Carloffer var en riktig skurk. Han lade beslag på kompaniets fartyg, 184 kg guld, 4 ton elfenben, 160 slavar, och en hel del andra saker. En man, som vi bara känner som Schmidt, fick inte följa med hem utan lämnades kvar för att se till kolonin. I juni (1658) anlöpte Carloffer Glückstadts hamn med båda fartygen under tysk flagg. När den svenska regeringen fick nys om detta och meddelade den danska att de gjorde anspråk på kompaniets fartyg och lasten, försvann Carloffer från hamnen med båt och skatt.

Sverige gjorde förnyade framställningar men danskarna vägrade att gottgöra Sverige för kolonin och lidna förluster, som nedräknas till 400 000 rdr sp¹ . Danskarnas vägran blev en formell orsak för Karl X Gustav att förnya kriget mot Danmark. I freden i Köpenhamn 1660 efterskänkte Sverige sin fordran mot att Danmark återlämnade kolonin.

Det gjorde danskarna gärna för de hade säkert fått veta att Schmidt året innan sålt kolonin till det holländska Västindiska kompaniet för 7-8 tusen floriner. När det blev känt i Sverige ombad kungen en affärsman från Hamburg, Lucas Lütkens, att utrusta ett fartyg och återta kolonin. Han anlände till Cabo Corso 1660 och upptäckte till sin fasa att afrikanerna hade tagit över kolonin och nu ville sälja tillbaka den till svenskarna! Det uppstod ett våldsamt käbbel mellan afrikanerna och Lütkens mannar. Till slut åkte Lütkens hem.

Men strulet fortsatte. Personerna i kompaniet ville själva bedriva handel i Afrika och 1661 utrustade de sitt sista skepp för att än en gång försöka återta kolonin. När skeppet siktat Karlsborg, dök plötsligt fyra holländska fartyg upp, som tog det svenska fartyget i beslag. Men av allt att döma lät holländarna svenskarna få tillbaka sitt skepp och fortsätta mot fästningen, som de återtog.
Den försvarades av en överkommissarie Tönnies Voss med stort mod fram till den 22 april 1663, då holländarna slutligen övermannade honom. Men redan efter ett år, den 9 maj 1664, tog Storbritannien kastellet Karlsborg och faktoriet Akkra från holländarna. Ganska rörigt.

Denna svenska kolonialhistoria slutade med att Afrikanska kompaniet och Lütkens ruinerades. Efter en hel del påstötningar och långa förhandlingar accepterade holländarna den 18 juli 1667 att ersätta Sverige med 140 000 rdr sp. Sverige fick avsäga sig alla andra ersättningsanspråk, t o m rätten att handla på Guineakusten.

Svenska staten "lånade" pengarna och först 1670 fick de svenska delägarna i kompaniet ut sin andel (80 000 rdr sp.) men arvingarna till de tyska delägarna fick processa länge mot den svenska kronan, som först 1716 gav med sig och utbetalade 40 000 rdr b:co² .

Så gick det med Sveriges koloniala försök i Ghana! Idag har vi anledning att vara tacksamma mot adelsmannen och skurken Carloffer. Det var faktiskt han som omintetgjorde att Sverige blev en kolonialmakt i Afrika.

Slavhandel
Mycket snart upptäckte handelskompanierna att de stora pengarna fanns i handeln med slavar. Handel med guld och slavar hade bedrivits av araber under närmare tusen år. Men med européernas inträde på scenen industrialiserades handeln med slavar på ett tidigare okänt sätt. Det var framförallt det omättliga behovet av arbetskraft på plantager i Amerika och Brasilien som stimulerade slavhandeln.

Det mäktiga kungadömet Asante (1697) blomstrade tack vare slavhandeln. Kungahuset var djupt inblandat i handeln med slavar som de sålde både till araber (i norr) och européer (i söder utmed havet). Slavhandeln pågick i över 300 år. Det är omöjligt att veta hur många slavar som såldes. Men man har beräknat att 6.3 miljoner skickades iväg från Västafrika till Nord- och Sydamerika. Från Ghana har man uppskattat att c:a 5000 slavar per år tvingades iväg.

KOLONIALTIDEN
Opposition och stridigheter
Storbritannien hade sedan många år haft goda handelsrelationer med fanti-folket vid kusten. Dessa stördes av den starkaste makten i området – Asanteriket. 1823 utbröt krig mellan britterna och asante. Ett tjugotal år senare ingick Storbritannien och fantihövdingar en överenskommelse om brittiskt beskydd. 1863 attackerade asante fantifolket och Stor-britannien ställde upp och försvarade dem i enlighet med avtalet. Ytterligare skärmytslingar ägde rum och Storbritannien förklarade Guldkusten en brittisk koloni 1874.

Men skärmytslingarna fortsatte fram till 1900-1 då ett avgörande krig (kriget om den Gyllene Stolen³ ) utkämpades mellan Storbritannien och Asanteriket. Storbritannien besegrade asantefolket och etablerade sin jurisdiktion över området.
Efter första världskriget blev Ghana en brittisk kronkoloni styrd av en guvernör, ett exekutivt och ett lagstiftande råd. I det senare ingick tre européer, tre av de högsta hövdingarna, och tre västerländskt utbildade afrikaner.

Vidgade vyer
Britterna tränade ghananska militärer som tjänstgjorde i bl a Östafrika, Etiopien och Burma. De kom där i kontakt med olika idéer och frihetsideal som de tog med sig hem. Till en början relaterade de dessa ideal endast till imperiets behov, men så småningom också till det egna landets situation. När man hade kommit så långt att man börjat formulera frågor om kolonialismens vara; varför man var koloniserad, om kolonialismen var något av naturen givet, om den kunde upphävas eller krossas osv., då hade man också svaret inom räckhåll.

Mot självständighet
Det var svaren på dessa frågor som Kwame Nkrumah hade kommit på efter andra världskriget. 1949 bildade han sitt eget parti, Convention People's Party (CPP), som krävde omedelbar själv-ständighet. 1951 hölls allmänna val och CPP vann mycket stort. Vid den tiden satt Nrumah i fängelse för uppvigling men frigavs av guvernören Sir Charles Arden-Clarke, som bad honom att bli "ledare för regeringsarbetet" – ett uppdrag som motsvarade premiärministers i ett parlamentariskt system.

Gott samarbete med den brittiska kolonialadministrationen var utmärkande för denna första regeringsperiod. Efterhand infördes ett fullfjädrat parlamentariskt system. Asante och de norra territorierna opponerade sig, eftersom de ansåg att de förlorade i inflytande men efter att britterna lovat Ghana självständighet så snart som möjligt, accepterade de. Nyval hölls 1956 och valet blev åter en stor framgång för CCP.

Tyska Togolands ställning avgörs
Före 1956 års val hölls en folkomröstning i FN:s regi. Frågan gällde vart Brittiska och Franska Togoland skulle höra, arvtagare till Tyska Togoland. Det brittiska förvaltarskaps-området, dvs västra delen av den f d tyska kolonin, hade förenats med Guldkusten 1919. En majoritet ville fortsätta att tillhöra Guldkusten. Franska Togoland blev senare (1960) den självständiga staten Togo. Ewe-folket opponerade sig eftersom de kom att tillhöra båda staterna med två olika officiella språk.

FRÅN SJÄLVSTÄNDIGHET TILL 2000-TALET
Den 3 augusti 1956 antog den lagstiftande församlingen en motion som gjorde det möjligt för regeringen att begära självständighet för Guldkusten inom det Brittiska Samväldet. Britterna accepterade och den 6 mars 1957 blev Guldkusten en självständig stat med namnet Ghana .

Ghana har en speciell plats i Afrikas historia. Kwame Nkrumah var en visionär ledare, som drev på avkoloniseringen i hela Afrika. Hans panafrikanism framgår av avslutningen till ett berömt tal, som han höll inför All-African People's Conference i Accra den 8 december 1958:

”Kamrater afrikanska frihetskämpar som fortfarande bär på imperialismens börda, förena er! Vi som har vunnit vår frihet står orubbligt på er sida i kampen. Fatta mod! Förena era krafter! Organisation och disciplin kommer att ge er segern. Hela Afrika ska bli fritt i denna vår livstid, ty mitten på detta 1900-tal tillhör Afrika. Detta årtionde [1960-talet] är det årtiondet då Afrika ska bli självständigt. Alltså, framåt mot självständigheten. Självständighet nu! I morgon, Afrikas Förenta Stater.” (Min övers).

Tre år efter självständigheten, 1960, antogs en ny författning och Ghana blev republik. Generalguvernören, Sir Charles Arden-Clarke, drottning Elisabeth II representant, åkte hem och Nkrumah blev Ghanas president.

Nkrumah störtas
Nkrumah hade uttalade vänstersympatier. Han sa sig eftersträva "demokratisk socialism" och ville gärna se en kraftig industrialisering. Men ekonomin förföll snabbt. Ghana, som var världens största kakaoproducent vid självständigheten, förlorade sin position till Elfenbens-kusten inom några år. Korruptionen tilltog. 1964 införde Nrumah enpartistaten och CCP blev det enda tillåtna partiet. Det ledde till politisk oro i landet och under ett statsbesök i Kina 1966 störtades han. Hans fall från makten ledde till en period av stor politisk turbulens och ytterligare ekonomisk tillbakagång. Nkrumah dog i exil 1972.

Rawlings tar makten
Efter Nkrumah tog militären makten. Målet var att få ett starkt grepp om administrationen. Man menade att problemet med den civila administrationen var brist på organisation som endast kunde åtgärdas med militärt tänkande. Den yttersta makten hade Högsta Militärrådet (SMC).

1979 tog den unge flyglöjtnanten Jerry Rawlings makten i en statskupp. En av hans första åtgärder var att avrätta sina tre föregångare på presidentposten. SMC utraderades. Rawlings stannade emellertid endast några månader som president och överlämnade efter allmänna val makten till valets segrare dr Hilla Limann. Han hotade emellertid med att komma tillbaka om den civila regeringen inte skötte sig. Det gjorde den inte, enligt Rawlings, som i en andra kupp den 31 december 1981 åter tog makten.

Flerpartisystemet återinförs
I början på 1992 bestämdes att Ghana på nytt skulle bli en flerpartistat och man började förbereda för val av president och representanter till nationalförsamlingen. Rawlings, som ställde upp för Nationella Demokratiska Kongressen (NDC) vann stort i presidentvalet, och NDC tog 189 av de 200 parlamentsplatserna. 1996 omvaldes Rawlings men fick inte ställa upp för en tredje period 2001. Konstitutionen tillåter inte att en president väljs för mer än två perioder.

Under Rawlings tid som president i Ghana återfick landet sin politiska stabilitet och ekonomin förbättrades. Ghana blev det första land i Afrika som accepterade och genomförde IMF:s beska program för ekonomisk återhämtning. Men det gav resultat och under 1998 var tillväxten 4.8 % och beräknades nå 5 % under 2000.

Rawlings blev Afrikas ”duktige pojke” under 1900-talets sista år och belönades med bl.a. ett statsbesök av Amerikas dåvarande president Bill Clinton. Rawlings själv var på två statsbesök i Amerika under Clintons presidentperiod. Kinas vice president besökte Ghana i februari 1999. Ghana har också spelat en framträdande roll i ECOWAS . Storbritannien är Ghanas främste handels- och biståndspartner.

John Kufuor –  ny president
Dr John Kufuor, Nya Patriotiska Partiet (NPP), fick 57.4 % av rösterna i presidentvalet år 2000, medan Rawlings vicepresident, John Evans Atta-Mills (NDC) fick 44.8 %. Valdeltagandet var 61.8 %. I parlamentsvalet tog NPP 45 % av mandaten och NDC 41.2 %.
Kungariket Asante
I Ghana finns också ett kungarike – Asante – införlivat i den moderna staten. Kungen i detta rike vars huvudstad är Kumasi, har fortfarande stor makt, i synnerhet i den egna befolkningsgruppen asante, som är landets största etniska grupp. Den nuvarande kungen, Otumfuo Osei Tutu II, installerades den 26 april 1999. Efter självständigheten intar kungen (Asantehene) en opolitisk hållning i frågor som rör nationella intressen.

FN:s generalsekreterare
Många personer i vårt land var stolta när en landsman, Dag Hammarskjöld, utnämndes till FN:s generalsekreterare 1953. På samma sätt är många ghananer stolta idag när en av deras landsmän, Kofi Annan, tjänstgör som FN:s generalsekreterare – den första från Afrika söder om Sahara.

Etniska problem
Ghana, liksom många andra afrikanska länder, har ett stort antal etniska grupper inom sina gränser. Trots det har landet varit förskonat från allvarliga etniska konflikter sedan självständigheten, men 1994 uppstod en allvarlig etnisk konflikt i Norra regionen. Där lever omkring 1,5 miljoner människor som tillhör sexton olika etniska grupper. Enligt den traditionella synen i regionen har konkomba inte besittningsrätt till jordbruksmark, eftersom de ursprungligen invandrat från grannlandet Togo. Många är också negativt inställda till dem, eftersom man anser att de misskött sig, är agressiva, och saknar politisk ledning och disciplin.

I den konflikt som utvecklade sig fick 15 000 människor sätta livet till och mer än 200 000 fick lämna sina hem.

Men det är inte bara brist på jordbruksmark som orsakar etniska konflikter utan också hövdingedömens gränser, religiösa seder och bruk, ojämlik tillgång till resurser, avundsjuka och fattigdom. Muslimer och kristna strider över religiösa förhållanden och i Ga-Mashie- området i Stora Accra uppstår konflikter mellan kristna och utövare av traditionella trosföreställningar.

Exemplen visar att etniska och religiösa konflikter förekommer. Hittills har de kunnat begränsas men den senaste tidens händelser tyder på att det finns en jordmån för både etniska och religiösa konflikter.

Webbtips/källor:
http://www.ghana.com; http://www.undp.org;
http://www.ghanaweb.com/GhanaHomePage/tribes/
http://memory.loc.gov/frd/cs/ghtoc.html
http://www.electionworld.org/ghana.htm
http://www.lib.utexas.edu/maps/historical/gold_coast_1896.jpg

Enwezor, Okwui /ed/ (2001): The Short Century: Independence and Liberation Movements in Africa 1945-1994, München
Boateng, E. A. (1970): A Geography of Ghana, Cambridge University Press
Berg, Lasse (1997): När Sverige upptäckte Afrika, Stockholm
Nordisk Familjebok, Första bandet, Afrikanska Kompaniet, 1904
Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann

Se också: Elfenbenskusten, Togo, Ekvatorialguinea.

[1] Riksdaler specie. Benämningen "specie" angav att man talade om huvudmyntet 1 riksdaler i silver. Specie (speciedaler) var även benämningen på det danska och norska huvudmyntet i silver.

[2] Riksdaler banco. "Banco" angav att man talade om sedlar och skiljemynt (riksdaler, skilling, runstycke) utgivna av Riksens ständers bank (nuv. Riksbanken) till skillnad å ena sidan från samma banks silvermynt, specie, och å den andra från Riksgäldskontorets sedlar, riksgälds.

[3] Den Gyllene Stolen har stort symbolvärde för asantefolket och representerar de enhetssträvanden som de små, traditionella hövdingedömen gav yttryck åt när de gick med i den stora statsbildningen Asante Konfederationen. Även idag har den Gyllene Stolen stor betydelse för asantefolket och förekommer i ritualer och ceremonier där kungen av asante (asantehene) deltar. Den kan jämföras med "tronen" i de europeiska kungadömen. Fysiskt är den Gyllene Stolen en pall av guld.

 

Guinea

STATSSKICK: Republik.
YTA: 245 857 km2 (som Storbritannien).
FOLKMÄNGD: 8.0 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2 %
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 2 oktober 1958 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Conakry.
ETNISKA GRUPPER: Peul (40 %), malinke (30 %), soussou (20 %) plus mindre grupper (10 %).
SPRÅK: Franska (officiellt) plus etniska språk.
RELIGION: Muslimer 85 %, kristna 8 % och inhemska 7 %.
NATURRESURSER: Bauxit (världsledande), diamanter, guld, järn, mangan, uran, vattenkraft, fisk.
BNP: Jordbruk 24 %, industri 31 %, tjänster 45 %.
TILLVÄXT (BNP): 3.3 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,394 (162/174).

STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Guinea – guinean – guineansk. Engelska: Guinea – Guinean(s) – Guinean. Tidigare: Franska Guinea.

FÖRHISTORIA
Guinea ligger i den väst- och centralafrikanska skogszonen som funnits i mer än två miljoner år. Skogszonen i Västafrika var hemland för de svarta folken, medan Centralafrika var pygméernas naturliga hemtrakter.

 

På västkusten (bl.a. i guineanska kustregionen) levde folk som talade språk som tillhörde den västatlantiska språkfamiljen. Exempel på sådana folk och språk idag är wolof och fulani. Utmed Guineabuktens sydkust talade folk kwa-språk, t.ex. kru, akan och yoruba. Längre norrut, i nuvarande nordöstra Guinea, talades malinke.

Folken från Västafrika migrerade öster- och söderut i Afrika. Men det fanns också en folkvandring som gick i motsatt riktning. Det var kushitiska och nilo-sahariska folk som migrerade västerut.

FÖRKOLONIAL TID
Fulani – ett exempel på afrikansk migration
Ett exempel på ett folk som migrerat norrifrån är fulbe-folket. De är mera kända under sitt hausa-namn: fulani. Ursprungligen härstammar de från en blandning av nordafrikanska stammar (inklusive berber) som levde i Libyen kring vår tideräknings början, och afrikanska folk från söder om Sahara.

På 600-talet hade de nått och etablerat sig söder om Marocko i nuvarande Mauretanien. Därifrån fortsatte de ännu längre söderut mot Senegal och vidare österut till det gamla Maliriket¹. Några fortsatte söderut och bosatte sig där, bl.a. i nuvarande Guinea men huvudfåran gick från Mali ännu längre österut, och på 1300- och 1400-talen nådde de Hausaland (dvs. de sju ”äkta” hausastaterna som låg bredvid varandra och beboddes av hausafolket: Biram, Daura, Gobir, Kano, Rano, Katsena och Segseg) i norra Nigeria² . Fulbe underkuvade och islamiserade hausafolket.

En del av fulbemigrationen fortsatte ännu längre österut och nådde Bornuriket³  vid Tchadsjön på 1600-talet. I Hausaland fortsatte fulbe att dominera hausa och 1807 etablerade fulbe-hövdingen Osman ibn Faudani ett kungadöme och kalifat med huvudstad i Sokoto.

Kalifatet blev en provins i det brittiska protektoratet Nigeria. Osman var en utomordentligt grym och hänsynslös kung som byggde sitt välstånd på handel med slavar. Så hänsynslöst gick han till väga att vissa områden helt avfolkades. När han dog (1817) delades hans rike mellan två bröder som fortsatte styra i samma grymma anda. När bröderna vägrade upphöra med slavhandeln krossades deras riken av britterna 1902-3. Det var den sedermera kände brittiske imperiebyggaren Frederick Lugard och hans 700-man starka trupp som gjorde slut på fulanis makt i Hausaland.

Det råder olika uppfattningar om när fulani-folket (fulbe, peul) invandrade till Guinea. Sannolikt, som vi sett ovan, med början på 1500-talet. Men det var senare, 1725-50, som de erövrade Fouta Djallon-massivet från Diallonké som levde där. Fulani är numera bofasta boskapsskötare och föder upp ndama-boskap som är resistenta mot tse-tse sjukan. Migrationen från Libyen i Nordafrika till Guinea i Västafrika tog alltså gott och väl 1500 år.

Slavhandel
Guinea blev redan på 1400-talet centrum för slavhandeln och förblev djupt involverad i denna långt in på 1800-talet.

Kolonialtiden
Frankrike tog kontroll över området 1895 och det administrerades av den franske generalguvernören i Dakar (Senegal). Det blev en del av Franska Västafrika 1904 och förblev fransk koloni fram till 1958.

Det var då som Charles de Gaulle föreslog en fransk-afrikansk allians med de franska kolonier i Afrika söder om Sahara. För att ”sälja” sitt budskap företog han en lång afrikansk safari. När de Gaulle anlände till Guinea, förekom stora manifestationer med självständighet som det centrala budskapet. De Gaulle kunde inte ändra på det. Touré meddelade de Gaulle: ”Vi föredrar fattigdom i frihet framför rikedom i slaveri”. När de Gaulle avreste från Guinea, tog han farväl av Sékou Touré på flygplatsen med orden: ”Adieu, la Guinée!”

I alla de andra kolonierna accepterade man de Gaulles förslag, men efter en folkomröstning i september 1958, avvisade Guinea formellt förslaget och begärde att få bli självständigt. Guinea fick sin självständighet redan den 2 oktober (!) 1958 och Frankrike lämnade kolonin i vredesmod och tog med sig eller förstörde stora mängder utrustning.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Självständighet
Ahmed Sékou Touré kom från en fattig malinke-familj i övre Guinea. Han blev snart engagerad i postverkets fackliga organisation och avancerade till generalsekreterare 1945. Ungefär samtidigt (1946) blev han politiskt aktiv och grundade tillsammans med andra aktivister Guineas Demokratiska Parti. Tio år senare blev han deputerade i den franska nationalförsamlingen och borgmästare i huvudstaden Conakry.

Touré tog makten vid självständigheten och utvecklades snart till en brutal marxistisk diktator. Han hade absolut ingen förståelse för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet eller politisk opposition. Landet förföll snabbt både ekonomiskt och politiskt. Touré blev ett dåligt exempel för de andra afrikanska ledarna som väntade i kulisserna.

Militären tog makten
Den 3 april 1984, kort efter Sékou Tourés död, grep militären makten och översten Lansana Conté blev ny president i landet. Inledningsvis fortsatte han att styra i stort sett som sin föregångare men efter internationella påtryckningar hölls allmänna val 1993. Conté gick segrande ur dessa val och omvaldes igen 1998. Han har fortsatt att grovt trakassera sina politiska motståndare och 1996 gjorde militären myteri. De ansvariga torterades och bestraffades mycket hårt. Amnesty International har en lång lista med politiska våldshandlingar begångna av soldater och politiska ungdomsgrupper.

Rebeller ställer till krig och elände
I december 1989 gjorde rebelledaren Charles Taylor uppror mot regeringen i Liberia. Inbördeskrig bröt ut och omkring 500 000 flyktingar strömmade till framförallt Guinea men också till Elfenbenskusten. 1996 slöts ett avtal som tillät flyktingar att återvända hem till Liberia. I mellantiden hade rebeller i Guinea försökt avsätta Lansana Conté men misslyckats. Dessa guineanska rebeller följde med flyktingströmmen till Liberia och förenade sig senare med RUF⁴-gerillan där, som redan ödelagt stora delar av Sierra Leone för att få kontrollen över diamantgruvorna.

1997 avlägsnades president Kabbah i Sierra Leone i en militärkupp utförd av Krigsmaktens revolutionära råd (AFRC) med stöd av RUF. RUF-rebellerna inledde en brutal och grym terrorkampanj mot civilbefolkningen. Kabbah flydde till Guinea och åtföljdes av 250 000 flyktingar. ECOMOG⁵ ingrep i början på 1998 och återinstallerade Kabbah. Stora flyktingströmmar fortsatte att välla in till de redan överfulla lägren i Guinea. Tusentals AFRC och RUF-rebeller tog sig över gränsen till Liberia. Kabbah och RUF-ledaren Foday Sankoh i Sierra Leone undertecknade ett fredsavtal 1999.

Men stridigheterna fortsatte under år 2000. Rebellorganisationer från Sierra Leone och Liberia gjorde räder (hit-and-run) in på guineanskt territorium i jakt på politiska motståndare och dödade dem, t.o.m. i UNHCR:s flyktingläger. Lokalbefolkningen anklagade flyktingarna för att hjälpa mördarbanden och började själva angripa flyktingarna. I början på 2001 fanns det mer än 400 000 flyktingar i Guinea från Liberia och Sierra Leone.

Och problemen fortsätta under 2002. Ingen slutlig lösning tycks finnas än så länge. För Guineas del har den stora flyktingströmmen lett till ekonomiska problem, misstänksamhet, etniska konflikter och politisk oro i största allmänhet.

En hel del av skulden till konflikten och de extrema grymheter som förekom får tillskrivas den s.k. RUF-gerillan i Sierra Leone. Åtminstone inledningsvis agerade de inte på egen hand utan var ombud för andra. Makt och pengar var deras drivkrafter. Och de lyckades skaffa sig bådadera. Pengar genom ta kontrollen över diamantgruvorna. Diamanterna såldes via internationella kriminella nätverk av Burkina Fasos president, Blaise Compaoré, och Liberias president Charles Taylor. Och makt fick de genom att positionera sig så att de kunde kräva ministerposter och politisk inflytande i annan form.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html; (The World Factbook)
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10020&Theme=16
http://www.africa-confidential.com/countryindex.htm
http://www.francophonie.org/frm/francophonie/frm.html
http://news.bbc.co.uk

William Harrop (1975) ’Blackmailing’ President Toure – Guinea, Inside a U. S. Embassy, How the Foreign Service Works for America, The American Foreign Service Association.
de Gaulle, Charles (1970): Mémoires d’espoir, Paris
Rodney, Walter (1970): A History of the Upper Guinea Coast 1545-1840, Oxford
Grove, A. T. (1978): Africa, Third Edition, OUP

Se också: Sierra Leone, Liberia, Nigeria, Mali.

[1] Mandetalande folk (mandinke [el. mandenga, mandingo], bambara, dioula) grundade detta rike som blomstrade på 1300-talet under kung Musa.

[2] De ”oäkta” områden, som senare underkuvades och där lokalbefolkningarnas egna språk ersattes av hausa, var Sanfara, Kebbi, Nupe (eller Nyffi), Guari, Jauri, Joruba (eller Jariba) och Korofa.

[3] Ibland också känt som Burnu, Barnu eller Bernu. Huvudstad 1810-94: Kuka. Yta: 133 250 km². Siste sultanen störtades 1894 och landet delades mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Många stammar bodde där: Kanuri, makari, kotoko, araber, tuareger, hausa, fulbe, manga, bedde och många andra mindre grupper.

[4] Revolutionary United Front[5] Economic Community of West African States Military Observer Group

 

Guinea-Bissau

STATSSKICK: Republik.
YTA: 35 125 km2 (hälften så stort som Irland).
FOLKMÄNGD: 1,3 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT:
2.2 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 24 september 1973 (ensidigt av Guinea-Bissau) som erkändes först den 10 september 1974 av Portugal.
HUVUDSTAD: Bissau.
ETNISKA GRUPPER: Ett 20-tal. Afrikaner 99 % (balante 30 %, fulani 20 %, mandyako 14 %, mandinka [mandingo, malinke]13 %, pepel 7 %), européer och kapverdianer <1 %.
SPRÅK: Portugisiska (officiellt), kreol, och etniska språk.
RELIGION: Inhemska (animister) 50 %, muslimer 45 %, kristna 5 %. NATURRESURSER: Råolja, fisk, bauxit, fosfat, timmer. BNP: Jordbruk 54 %, tjänster 31 %, industri 15 %. TILLVÄXT (BNP): 7.2 % (2001 uppsk.) HDI (2000): 0,331 (169/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Guinea-Bissau – bissauguinean – bissauguineansk. Engelska: Guinea-Bissau – Guinean(s) – Guinean.

Det område som vi idag kallar Guinea-Bissau låg inom den väst- och centralafrikanska skogszonen som fanns för åtminstone två miljoner år sedan. De svarta afrikanska folken härstammade från denna del av Västafrika. I Centralafrika levde pygméer.

Förkolonial tid
Den förkoloniala tiden i Guinea-Bissau är fortfarande outforskad och vi vet inte så mycket om den. Vad vi vet är att naula- och landuma-stammarna odlade ris och handlade med salt 1200-1500. Det var under den tiden som nästan hela nuvarande Guinea-Bissau var ett kungarike, kungariket Gabú, som i praktiken var en lydstat under det gamla Maliriket. Det var det gamla Maliriket som organiserade den transsahariska guldhandeln.

Slavhandel och kolonialism
Det är först när portugiserna kom till området 1446 som vi får bättre kunskaper om landet och folken som levde där. Den förste portugis som dök upp på Guineabukten var Nuño Tristão. Han hade fått rättigheter av kung Alfons V att bedriva handel på det kustområde som idag tillhör Guinea-Bissau.

Portugiserna kände till den transsahariska handeln med guld som kontrollerades av araberna. De visste också att guldet kom någonstans från Västafrika och nu ville de finna källan. Men snart kom de underfund med att det fanns ännu lukrativare handelsvaror, nämligen slavar.
På så sätt blev Guinea-Bissau indraget i den transatlantiska slavhandeln redan på 1500-talet. Portugiserna höll till kring Cacheu-flodens mynning och skaffade slavar med hjälp av lokala stammar. Många av slavarna var krigsfångar som togs i de många stamkrig som förekom i området. År 1588 etablerade portugiserna ett förstärkt handelshus ungefär 25 km uppströms från flodmynningen. På den platsen växte staden Cacheu fram. Handelshuset står fortfarande kvar på samma plats. Cacheu-området blev en liten portugisisk koloni och Portugals viktigaste besittning under många år på den här kusten. Slavar togs från Cacheu till Kap Verdeöarna f v b till Sydamerika.

Fr.o.m. 1630 fick Guinea-Bissau ”kaptensstyre” dvs. en kapten administrerade området med hjälp av ett mindre fartygsförband. Nästan hundra år efter att Cacheu grundats, etablerade portugiserna 1687 en handelsstation i Bissau. Men det gillade varken fransmän eller engelsmän.

Förutom Portugal etablerade både Storbritannien och Frankrike handelsstationer utmed kusten. Även de brittiska och franska slavarna transporterades till Sydamerika.

Under flera århundraden var Guinea-Bissau bara en slavstation. Det administrerades av Portugal tillsammans med Kap Verdeöarna. Staden Bissau grundades 1765 som ett slavhandelscentrum. Portugal gjorde området till en egen koloni 1879, vilket godtogs av Berlinkonferensen 1884, och två år senare fastställdes gränsen mot Senegal¹. Först 1915 lyckades Portugal få viss kontroll över inlandsområdet men motståndet höll i sig ända fram till 1936 på öarna i Bijagoarkipelagen. 1951² fick kolonin status som översjöisk eller transmarin provins, dvs. med i princip samma rättigheter och skyldigheter som provinserna i moderlandet Portugal. Men enligt FN:s statistiska årsbok för 1957 kunde 99,7 % av befolkningen i Guinea-Bissau varken läsa eller skriva det året.

Mot självständighet
Den man som skulle leda Guinea-Bissau mot självständighet var Amílcar Cabral, född i Guinea och jordbruksutbildad vid universitetet i Lissabon. 1956 bildade han tillsammans med sin halvbror frihetsrörelsen och partiet Partido Africano de Independência da Guiné e Cabo Verde – PAIGC – i Guinea-Bissau.

Han inledde den väpnade kampen 1963 från det tjocka skogsbältet utmed gränsen till f.d. Franska Guinea (nuvarande Guinea). Cabrals män infiltrerade landsbygden, distrikt efter distrikt, och satte upp skolor, kliniker, domstolar, handels- och administrativa nätverk (Maos revolutionära strategi). Efter tio år styrde portugiserna bara området runt huvudstaden och några andra städer.

Den 20 januari 1973 dödades Amílcar Cabral av portugisiska agenter i Conakry. Hans halvbror Luiz Cabral, efterträdde honom. Den 24 september samma år förklarade PAIGC det område som de kontrollerade självständigt och döpte det till Guinea-Bissau. Det erkändes av de flesta länderna runtom i världen, men inte av Portugal.

Nejlikerevolutionen i Portugal banar väg för Guinea-Bissaus självständighet
Kolonialkrigen ruinerade det redan fattiga Portugal. Mer än 40 % av budgeten gick till krigsmakten som hade omkring 220 000 man i Afrika.
I Portugisiska Guinea fick man en ny, energisk guvernör 1968, som skulle låta tala om sig: general António de Spínola. Han hade 33 000 man i uniform (hälften afrikaner) plus milis i s.k. strategiska byar. Portugiserna bombade de gerillakontrollerade områdena men efter att PAIGC hade fått sovjetiska SAM³-missiler och skjutit ner flera portugisiska plan, ville de portugisiska piloterna inte längre flyga över PAIGC-kontrollerade områden.

Spínola återvände till Portugal 1973. Många ledande personer var missnöjda med den politiska och ekonomiska utvecklingen i landet. Diktatorn Salazar hade avgått 1968 pga. sjukdom och ersatts av Marcelo Caetano som i vissa frågor var mer i takt med tiden än föregångaren.

Men i fråga om hans inställning till kolonierna gick han i otakt med övriga Europa. En grupp officerare var missnöjda med kolonialkriget och António de Spínola var en av dem. Hans erfarenheter från Guinea-Bissau talade ett tydligt språk: när folk väl har bestämt sig att ta tillbaka sin frihet, kan ett kolonialkrig inte vinnas med militära medel.

Nejlikerevolutionen genomfördes 1974 av de väpnade styrkornas rörelse (MFA). General António de Spínola blev president. Han hade idéer om att bilda ett portugisiskttalande samvälde, som det brittiska eller franska, och han utvecklade bl.a. dessa idéer i sin bok Portugal e o Futuro (Portugal och framtiden). Men idéerna gillades inte av de radikalare medlemmarna av MFA. Spínola ersattes i september av generalen Francisco da Costa Gomes. Samma månad, den 10 september (1974), fick Guinea-Bissau sin självständighet erkänd av Portugal. Luíz Cabral, Amílcar Cabrals halvbror, blev landets förste president.

Cabral störtas – Vieira tar makten och stannar i 19 år
Luíz Cabral störtades i en statskupp den 14 november 1980 och flydde till Kuba. Kuppen var iscensatt av premiärministern João Bernardo Vieira. Han skulle komma att styra landet i nitton år. Han anklagades för korruption och för att gynna sina vänner. Fattigdomen i landet gick han inte i närkamp med.

Vieiras regering hade gjort en överenskommelse med Senegal om att sätta stopp för separatisterna i Mouvement des forces démocratiques de Casamance (MFDC). De skulle inte längre få använda bissauguineanskt territorium som gömställe och bas för sina attacker in i Senegal. När det upptäcktes att arméchefen Ansumane Mané var inblandad i vapensmuggling och diverse andra illegala handlingar till förmån för Casamance-rebellerna, fick han sparken den 6 juni.

Inbördeskrig
Manés avskedande blev gnistan som tände det inbördeskrig som skulle rasa från den 7 juni 1998 till den 2 november 1998. En bidragande orsak (som i många andra afrikanska uppror) kan ha varit att soldaterna inte fått ut sina löner. Vieira bad sina grannar Senegal och Guinea om hjälp att kväsa upproret.

Senegals gensvar kom snabbt. Man flög in 1200 soldater, och från Conaky kom 400. Senegal ville förhindra att en regering, välvillig till rebellerna i Casamance, kom till makten. Men upproret gick inte att stoppa. Det fanns ett starkt reellt missnöje med Vieiras korrupta regering. Kriget blev våldsamt: Många av huvudstadens 300 000 invånare flydde och många byggnader i de centrala delarna av staden förstördes.

De portugistalande ländernas samarbetsorganisation (Comunidade de Paises de Lingua Portuguesa), tillsatte en kontaktgrupp som utarbetade en vapenvila som trädde i kraft den 2 november 1998. När Vieira inte lyckades leva upp till kraven avsattes han den 7 maj 1999.

Militären tog över temporärt och utnämnde ordföranden i Nationalförsamlingen, Malam Bacai
Sanh, till interimspresident, samtidigt som man förberedde det första demokratiska valet i landet.

Demokratiskt val
Det första fria flerpartivalet hölls den 28 november 1999 och den 16 januari 2000. Kumba Yalá från det progressiva, sociala förnyelsepartiet Partido para a Renovaçao Social (PRS) tog 72 % av rösterna i presidentvalet, och den sittande interimspresidenten, Malan Bacai Sanha (PAIGC), fick nöja sig med 28 %. Yalá var en f.d. lärare, välkänd från självständighets-kampen.

Framtiden
Inbördeskriget blev förödande för ekonomin. BNP sjönk med 28 % under 1998-99 men efter utfästelser från regeringen och ett återhämtningsprogram med HIPC⁴-stöd på 800 miljoner dollar har en viss återhämtning skett.

Guinea-Bissau har en del naturresurser som ännu inte är exploaterade, t.ex. guld, fosfat, bauxit, timmer och olja. Man tvistar med Senegal om fiskerättigheter och om vem som egentligen har rätten till oljefyndigheterna, som upptäckts utanför kusten.

För lång tid framöver kommer Guinea-Bissau att förbli ett jordbruksland där de flesta odlar för den egna familjens behov, t.ex. ris, majs, kassava, potatis, bönor osv. Men export av jordbruksprodukter förekommer också i måttlig skala av t.ex. tobak, kokosnötter, socker, palmkärnor, cashew- och jordnötter.

Etniska och sociala spänningar tär på landets krafter. En liten afroportugisisk elit lever i stor välmåga, medan den afrikanska befolkningen (99 %) lever i små omständigheter. Kvinnor missgynnas och omskärelse av flickor tillhör traditionen. I början på 1960-talet överlevde 804 barn av tusen 5-årsåldern. Idag, 40 år senare, är motsvarande siffra 870. Köpkraften i internationella dollar (PPP) var på 1960-talet 646, idag 813, vilket motsvarar en förbättring på fyra dollar per år. Med den utvecklingstakten, ceteris paribus, kommer det att dröja innan Guinea-Bissau kan förse befolkningen med grundläggande service.

HDI-indexet talar också sitt tydliga språk. År 2000 kom Guinea-Bissau på 169:e plats av de 174 länderna i världen som ingick i undersökningen. Guinea-Bissau är alltså bland de allra fattigaste länderna i världen.

Men det behöver inte alltid vara så. Landet har ekonomiska möjligheter och kan påskynda utvecklingen så att alla invånarna kan få en dräglig tillvaro. Men för det krävs ett politiskt ledarskap, som har viljan och kraften att bryta den afroportugisiska elitens maktposition och genomföra en fördelningspolitik som gynnar de breda folklagren.

Det är svåra uppgifter i ett land med den politiska tradition som finns i Guinea-Bissau. Det är tveksamt om Yalá kan skapa de politiska förutsättningarna för att gå i land med den uppgiften. Oppositionen har i ett gemensamt uttalande bett honom att avgå, eftersom de såg honom som ”det största hindret” för fred och stabilitet i landet. Yalá är katolik och måste agera så att han inte får landets muslimer emot sig. De katolska biskoparna har bett honom hålla isär den lagstiftande, exekutiva och dömande makten. Och FN:s säkerhetsråd har uppmanat honom att söka etablera en nationell dialog, ett bra styresskick, avmobilisera och integrera f.d. soldater.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10021&Theme=16; http://allafrica.com/; http://www.bbc.co.uk/worldservice/africa/
http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/
http://www.worldstatesmen.org/Guinea-Bissau.htm

Murray, Jocelyn/ed/(1998): Cultural Atlas of Africa, Oxford
Enwezor, Okwui/red/(2001): The Short Century: Independence and Liberation Movements in Africa, 1945-1994, Prestel
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London
Spínola, de Antonio (april 1974): Portugal e o Futuro, arcádia

Se också: Senegal, Guinea.

[1] Portugal förlorade bl.a. området kring floden Casamance. Däremot löstes tvisten med Storbritannien om ön Bolama i Bijagosarkipelagen till Portugals fördel.

[2] Då hade kolonin en befolkning på 510 000 invånare.

[3] Surface-to-air missiles

[4] Highly Indebted Poor Countries

 

Kamerun

STATSSKICK: Republik.
YTA: 475 500 km2 (något större än Sverige).
FOLKMÄNGD: 16.1 milj. inv.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.4 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 jan. 1960 (områden under fransk administration) och den 1 okt. 1961 (områden under brittisk administration).
SPRÅK: Engelska, franska (officiella språk) plus >200 afrikanska språk från både den afro-asiatiska språkgruppen och från Niger-Kongogruppens språk inkl. fulanispråket fulfulde och pidginengelska.
RELIGION: Inhemska 51 %, kristna 33 % (i  söder), muslimer 16 % (i norr).
HUVUDSTAD: Yaundé.
ETNISKA GRUPPER: Mer än 200 grupper: störst är bamileke i väster; fulani i norr, och bulu-beti i söder.
NATURRESURSER: Olja, bauxit, järnmalm, timmer, vattenkraft.
BNP: Jordbruk 42 %, industri 22 %, tjänster 36 %.
TILLVÄXT (BNP): 4.9 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,528 (134/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN:
Svenska: Kamerun – kamerunare – kamerunsk.
Engelska: Cameroon – Cameroonian(s) – Cameroonian.

FÖRHISTORISK TID
Den väst- och centralafrikanska skogszonen täckte för ett par miljoner år sedan det område som idag upptas av Kamerun. Området blev ett par tre tusen år före vår tideräkning en mötesplats för många olika människor, dels för de lokala pygméfolken, dels för de svarta västafrikanska folken som migrerade österut, och dels för kushiter och nilosaharier i öster som migrerade västerut. Även idag har Kamerun en rik etnisk mosaik med ett par hundra aktiva språk och dialekter.

FÖRKOLONIAL TID
Pygméerna är sannolikt Kameruns ursprungsbefolkning. De lever fortfarande där men är nu undanträngda till skogsområdet i det sydöstra hörnet. Officiellt kallas de bakas. Än så länge har vi inte så stor kännedom om de folk som levde i området under den tidiga förkoloniala perioden.

Portugisen Fernão do Pó var den förste kände europé som besökte kustområdet på 1470-talet och det är från den tiden som vi börjar få mer handfast information om landet och dess folk. Fernão do Pó gav förresten namn åt Kamerun. Han tyckte att det fanns så mycket räkor i Wuriflodens mynning så han kallade floden ”Rio dos Camarões” (Räkfloden). Genom olika uttalsförvrängningar blev det ”Kamerun”.

På 1500-talet nämner skriftliga källor för första gången fulani-folket (kallas också fulbe, ful, fula, bororo osv.), som då levde i Bagirmiriket¹ vars huvudstad Massenja låg 200 km sydost om Tchadsjön, ett ”stenkast” från nuvarande norra Kamerun. Man tror att fulani invandrade på 1600- och 1700-talen.

De slog sig ner i nuvarande norra Kamerun och bildade där ett stort emirat, Adamaua, uppkallat efter grundaren emiren Adamaua. Det var underställt kalifatet i Sokoto i nuvarande Nigeria och, liksom kalifatet självt, levde Adamaua-emiratet på slavhandeln. De försåg hela kalifatet med slavar, och pga. deras metoder och tillvägagångssätt fick de öknamnet ”vilda östern”. Fulani-folket kom i konflikt med lokalbefolkningen som bestod av ett fyrtiotal olika stammar som de muslimska fulani kallade kirdi – hedningar.

Adamaua flyttade sitt högkvarter till Yola 1841. Hans mål var att krossa kirdigrupperna som hade tagit sin tillflykt till Mandarabergen och till träskmarkerna, dit fulanikrigarnas hästar inte kunde ta sig. Kirdigrupperna slog tillbaka mot fulani och gjorde livet mycket osäkert för dem. Många små emirat uppstod både norr och söder om Adamaua men emiren där lyckades aldrig få de små emiraten med sig och kunde därför inte bilda någon stark central stat. I södra delarna av landet levde framförallt bantufolk.

KOLONIALTIDEN
Den tyska perioden
Tyska upptäcktsresande hade rest i området under en tid, t.ex. Henry Barth som 1858 skrev ”Reisen in Nord- und Zentralafrika”. Den tyske utforskaren Gustav Nachtigal, nu upphöjd till kejserlig generalkonsul för den västafrikanska kusten, fick på begäran av den tyska regeringen hjälp av britterna att ta sig fram i området i början på 1884.

Britterna blev därför påtagligt sura när Nachtigal² återvände i juli samma år, blev rodd iland från det tyska krigsfartyget Möve, och förklarade för de brittiska handelsmännen som väntade på land att han tagit Kamerun i besittning ”i den tyske kejsarens namn”. Han utropade alltså Kamerun till ett tyskt protektorat och hissade den tyska flaggan. I december fick en tysk eskader slå ner afrikanska upprorsmän som opponerade sig mot det tyska intrånget. Därefter förekom årliga upprorshandlingar riktade mot tyskarna.

Tyskarna marscherade snabbt från kusten. Område efter område togs i besittning och 1901 hade de nått norra Kamerun och tog Adamaua. Året därpå gjorde de wandalas huvudstad, Mora, till kolonialt administrativt centrum för de norra delarna av landet. Under de följande åren reglerade de gränserna med England och Frankrike.

Tyskarna tog sig genast an uppgiften att bygga vägar, järnvägar, skolor och sjukhus. De anlade plantager av olika slag och organisera post- och telegrafväsendet m.m. Överallt använde de inhumana metoder och utnyttjade tvångsarbetskraft, något som ledde till protester och uppror.

Tyska övergrepp mot lokalbefolkningen
En serie skandaler skakade den tyska kolonialadministrationen i Berlin. En av de hemskaste involverade Kamerun. Guvernören där sedan 1895, aristokraten Jesco von Puttkamer (brorson till Bismarck) var en av de värsta. Många i kolonialministeriet kände till hans övergrepp men dolde det för allmänheten. Till slut tog en ung tjänsteman bladet från mun.

Det fanns tre väldokumenterade anklagelser mot Puttkamer: Grymheter mot lokal-befolkningen, korruption, och klandervärt moraliskt leverne. Puttkamers favoritsysselsättning var att piska afrikaner, även till döds. Det gjorde också många andra tyskar i officiell position i Kamerun. Andra straff som de tillämpade var att hugga av ett ben eller en arm. Mord på afrikaner förekom ofta utan att det ledde till åtal. Två domare, von Brauchisch och dr Meyer, tvingade med våld två unga afrikanska flickor med sig för att använda som sexslavar.

Förmannen vid militärposten i Jaune, löjtnanten Schenneman, hade en svart kvinna som älskarinna. Han fick höra rykten att hon också var tillsammans med afrikanska män. Han instruerade då sin tjänare att låta kastrera de tre männen. Tjänaren missförstod instruktionen och åtföljd av soldater, lät han kastrera de tre första männen de mötte i byn. Vid ett annat tillfälle skickades löjtnanten Dominik att förhandla fram ett avtal med Bahoro. I stället sköt han ner alla vuxna i byn och de överlevande femtiofyra småbarnen sattes i korgar och dränktes som kattungar.

Hövdingarna som själva inte var Guds bästa barn, såg hjälplöst på hur deras folk brutalt misshandlades och dödades av tyskarna. Tre av de viktigaste hövdingarna, kung Acqua, ”prins” Manga Bell³ och Chief Ekwalla Dido åkte till Tyskland 1902 för att protestera mot Puttkamers omänskliga behandling av afrikanerna. De fick lugnande besked. Allt skulle ordna sig. Men vid återkomsten till Kamerun arresterades kung Acqua och sattes i fängelse på order av Puttkamer.

Några år senare, 1905, vände sig hövdingarna i en skriftlig framställning direkt till den tyska riksdagen. Kolonialdepartementet skickade tillbaka deras begäran till Puttkamer för kommentar. Resultatet blev att trettio hövdingar ställdes inför rätta för insubordination (olydnad mot överordnad, upproriskhet) och fick långa fängelsestraff. Kung Acqua fick nio år.

I sinom tid fick Puttkamer inställa sig inför en disciplinärdomstol. Han fick en reprimand och böter på 1000 mark. Denna reprimand med vidhängande böter fick han för att han utfärdat ett falskt pass till sin älskarinna. Inget straff utdömdes för den terror och det lidande han hade åsamkat den afrikanska befolkningen. Se också Togo där guvernören, Valdemar Horn, gjorde sig skyldig till liknande övergrepp.

Den brittisk-franska tiden
En vecka efter första världskrigets utbrott 1914, anföll Frankrike och intog tyska posteringar i Kamerun. Brittiska trupper gick till anfall från Nigeria och tog Tepe vid Benuefloden men tvingades till reträtt av tyskarna den 25 augusti. Brittiska flottan bombade Douala som gav sig. Generalen Dobell som kommenderade en fransk-brittisk styrka, intog staden Edéa den 26 oktober 1914 och den 1 januari 1916 tågade de allierades trupper in i tyskarnas starkaste fäste Yaoundé.
När Mora i norr föll efter en hård strid den 18 februari 1916, fick de allierades trupper kontrollen över hela landet.

I Versaillesfreden som undertecknades den 28 juni 1919 förlorade Tyskland alla sina kolonier. Nationernas Förbund (NF) delade Kamerun mellan Frankrike och Storbritannien. Den brittiska delen utgjordes av två landremsor (tillsammans 88 000 km2) på gränsen mot Nigeria. Den södra gick från kusten upp mot Yola – 645 km lång och 125 km bred. Den norra, från norr om Yola upp till Tchadsjön – 360 km lång och 100 km bred. Övriga delen av landet (432 000 km2) tillföll Frankrike.

Man talade om östra och västra Kamerun eller om franska och brittiska Kamerun. Frankrike gjorde allt för att utplåna varje spår av tysk närvaro, och tyskar som dristade sig att stanna kvar i landet efter kriget trakasserades på alla sätt. Två europeiska kulturer (och två språk) utvecklade sig i landet: den franska och den brittiska.

Självständighet
Efter andra världskriget flöt de nationalistiska känslorna upp till ytan i Kamerun på samma sätt som i många andra afrikanska länder. Det fanns en liten välutbildad elit som drev på självständighetsidéerna. Dessa underblåstes med strejker och upplopp. Ruben Um Nyobe bildade 1948 De kamerunska folkens union (UPC), ett revolutionärt och nationalistiskt parti (understött av franska kommunistpartiet), och försökte ta makten med revolutionära metoder. Ruben Um Nyobe dödades 1958. Den underjordiska kampen fortsatte under ledning av Félix Roland Moumié, men även han mördades, i Genève 1960.

Frankrike som hade känt frihetsvindarna blåsa, hade 1956 tagit fram en ramlag för koloniernas självständighet. Den började tillämpas i Kamerun 1957 då landet fick partiell autonomi med André Marie Mbida, och senare Ahmadou Ahidjo som premiärminister. Två år senare blev Kamerun helt autonomt och den 1 januari 1960 självständigt.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Landets förste president blev den franskutbildade fulanin Ahmadou Ahidjo. Han genomförde efter självständigheten en folkomröstning som skulle avgöra om de båda kamerunska statsbildningarna, dvs. den franska och den brittiska, skulle återförenas. Norra delen av brittiska Kamerun deltog inte i omröstningen eftersom de redan hade bestämt att ansluta sig till Nigeria. Folkomröstningen hölls i oktober 1961 och resultatet blev ett ”ja” till återförening. Det omsattes i praktiken genom skapandet av en federal stat.

Ahidjo stärkte centralmakten och införde en auktoritär regim med ett enda tillåtet parti Nationella kamerunska unionen (UNC). Samtidigt initierade han flera stora infrastrukturella projekt som skulle understryka den nationella enheten. 1972 höll han en folkomröstning som skulle ge svar på om man skulle behålla eller slopa den federala statsbildningen. Svaret blev att man skulle slopa den och i stället bilda en enhetlig republik. Det var ett beslut som inte delades av den anglofona befolkningsgruppen som utgjorde 20 % av landets totala befolkningen.

Ahidjo avgår – ångrar sig – statskupp
Efter tjugo år vid makten avgick Ahidjo 1982 och överlämnade regeringsbestyren författningsenligt till premiärministern Paul Biya. Denne tillhörde den etniska gruppen bulu från södra provinsen. Efter en kort tid ångrade sig Ahidjo och menade att han hade överlämnat makten till fel person.
Men det finns inga ångerveckor i politiken – i varje fall inte i Afrika. Ahidjos anhängare försökte då genomföra en statskupp men misslyckades. Ahidjo fick ta ansvaret för kuppförsöket och dömdes i sin frånvaro till döden men straffet omvandlades till livstids husarrest.

Som många andra afrikanska länder tvingades Kamerun av de stora internationella organisationerna och finansinstituten att demokratisera sina politiska institutioner i början på 1990-talet. Det första demokratiska valet i Kamerun hölls 1992 (men bojkottades av oppositionen) och bekräftade Biyas ställning. Det gjorde också det andra valet den 12 oktober 1997, då Biya från Rassemblement démocratique du Peuple Camerounais (RDPC), ett konservativt parti, fick 92.6 % av rösterna. Men det valresultatet godkändes inte fullt ut av internationella valobservatörer.

Den 30 juni 2002 hölls val till Nationalförsamlingen. Fem partier ställde upp. De två största partierna blev RDPC som tog 133 av de 180 platserna medan Socialdemokratisk front (FSD) fick 21 platser. RDPC har alltså ett fast grepp om makten. Dess allra först mål för sin politiska verksamhet är fortfarande ”sökandet efter och konsolideringen av den nationella enheten och integrationen”.

Etnisk känslighet
Den etniska frågan är fortfarande känslig i Kamerun. Det var tysk, fransk och brittisk kolonialism som skapade de etniska klyftorna och konflikterna. De europeiska kolonialisterna såg alla ner på den inhemska befolkningen och det var en typ av diskriminering som genomsyrade vardagslivet: i skolan, på sjukhuset, på arbetet, i produktionen på fabriken eller på fälten, på fritiden osv. Även mellan franska och brittiska Kamerun skapades etniska klyftor. I den brittiska delen kände folk sig alltid underlägsna den franska – hunsade, diskriminerade och marginaliserade.

Det är det förhållandet som är grunden till dagens problem i de engelsktalande Syd- och Nordvästra provinserna, vars provinshuvudstäder är Buea⁴ respektive Bamenda. I dessa städer har en utbrytarrörelse uppstått, Southern Cameroon National Council (SCNC), som nu är bannlyst eftersom den propagerar för en självständig anglofon stat, ett tabubelagt ämne i landet. Flera skärmytslingar har redan ägt rum med ett 10-tal dödsoffer som följd. Utbrytargruppen har stört på olika sätt, t.ex. vid valdagar eller nationella högtidsdagar, t.ex. enhetsdagen, den 20 maj.

Gränsproblem
Gränsen mot Nigeria har alltid varit omtvistad av de båda länderna. Det är inte bara någon enstaka plats som man tvistat om utan delar av hela den 1600 km långa gränsen har varit ifrågasatt. Värst har det varit på Bakassi-halvön i Guineabukten. Den omfattar ungefär 665 km2 (som halva Öland). När det blev känt att det fanns rika oljefyndigheter där började Nigeria visa att man betraktade halvön som sin. De första gränsintermezzon skedde 1981. Senare publicerade man officiella kartor där halvön låg på nigerianskt territorium. När Kamerun protesterade invaderade Nigeria halvön och besatte den med trupper och polis.

Den 28 mars 1994 vidtog Kameruns ambassadör i Haag, Isabelle Bassong, lagliga åtgärder mot Nigeria då hon anmälde Nigeria till den Internationella Domstolen i Haag (IDH). Det skulle visa sig bli en lång och komplicerad juridisk process. Efterhand utvidgades processen till att gälla hela gränsen från Tchadsjön till Guineabukten.
Den 10 oktober (2002) kom IDH:s 150-sidiga beslut. Domstolens övergripande inställning har varit att upprätthålla de koloniala avtalen (uti possidetis juris). Denna ståndpunkt har också godtagits av de afrikanska staterna och legat till grund för deras postkoloniala relationer. Den överenskommelsen går tillbaka på ett beslut, som togs på OAU:s möte i Kairo den 21 juli 1964.

IDH:s allra viktigaste delbeslut gällde Bakassi-halvön som tillerkändes Kamerun. Domstolen grundade sitt beslut på det brittisk-tyska avtalet från den 11 mars 1913 som klart anger att halvön tillhör Kamerun.

På samma sätt beslutade IDH om gränsen i Tchadsjön. I det här fallet med hänvisning till en notväxling den 9 januari 1931 mellan England och Frankrike (Henderson-Fleuriau) om Darak-området i Tchadsjön.

Trots de uttalanden som de båda ländernas statschefer gjorde i Paris den 5 september (2002) att godkänna IDH:s beslut vad det än blir, vägrade ändå Nigeria att acceptera beslutet när det väl kom. De första kommentarerna var oroväckande. Ledande personer i Nigeria var farligt nära att föreslå krig. Nigerias president, den sedan länge pensionerade generalen Olusegun Obasanjo (yoruba från sydvästra Nigeria), menade att IDH:s utslag var ”politiskt svårt att svälja”. Enligt den brittiske ambassadören i landet, Philip Thomas, som uppmanade Nigeria att följa domstolens beslut, hade Nigeria lovat att inte gå i krig för att med våld ta den omtvistade halvön. Obasanjo meddelade FN:s generalsekreterare Kofi Annan, att han nu är beredd att diskutera en ”politisk” lösning på problemet.

Nigerianska herdar flyr
Ett annat problem som Kamerun haft med den store grannen i väster är alla de tiotusentals herdar som flytt med sina boskapshjordar över gränsen till Kamerun från de etniska oroligheterna i delstaten Taraba. Oroligheterna har pågått sedan 1950-talet och orsakats framförallt av den starka konkurrens om betesmarker och vatten som råder i delstaten. Attackerna riktas mot de stora etablerade herdegrupperna bororo dvs. herdefolket bland fulani i motsats till de urbana fulani. Eftersom deras klan- och stamfränder lever på motsatta sidan om gränsen, flyr de över i stora antal. I januari 2002 flydde t.ex. 20 000 bororo med sina boskapshjordar. Över 50 000 djur dödades i de sammanstötningarna.

Mänskliga rättigheter
Liksom många andra länder i Afrika har Kamerun svårigheter att hantera kritik från sina medborgare, oppositionspartier, och särskilda yrkesgrupper som har till uppgift att bevaka politiska angelägenheter. Journalister är en sådan grupp i Kamerun som haft svårigheter att arbeta.

Reportrar utan gränser noterar i sin årsrapport för 2002 att staten i juni 2001 utbetalade 137 000 dollar till journalisten och människorättsaktivisten Albert Mukong som kompensation för den tortyr han fick utstå när han arresterades 1988 och 1990. Det var FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som begärt det beloppet av den kamerunska staten 1994.

Amnesty International rapporterade den 25 oktober 2002 att Albert Mukong åter arresterats därför att han ”talat ut om de engelsktalande provinsernas rätt till självbestämmande och för att han agerat som rådgivare till Södra Kameruns Nationella Råd (SCNC), som verkar för självbestämmande för den engelsktalande minoriteten i Kamerun”.

Ekonomi, skog och pygméer
I mitten på 1990-talet förbättrades ekonomin påtagligt och den genomsnittliga tillväxten var 5 % 1995-97. Även andra ekonomiska indikatorer visade en positiv utveckling och i juni 2000 avslutade Kamerun ett treårigt IMF-program för anpassning av den ekonomiska strukturen. Men IMF vill ha fler reformer, t.ex. mer privatisering och större öppenhet i budgetprocessen. Olje- och kakaopriserna betyder mycket den kamerunska ekonomin.

Den tropiska skogen är av stor betydelse för miljoner människor i Kamerun. Den ger framförallt tre saker: mat, medicin och byggnadsmateriel. För pygméerna är skogen lika viktig som jordbruksmarken för bantufolken. De jagar i skogen, samlar bär, frukter, örter, medicinalväxter, ätbara larver m.m. Deras andliga och kulturella identitet är i symbios med den tropiska skogen.

Pygméernas situation är besvärlig. De trängs undan, diskrimineras och marginaliseras. Ingen frågar efter vad de tycker. De har ingen röst. Den begynnande demokratin har ännu inte nått de djupa skogarna. Det är de stora internationella skogsbolagen som kontrollerar skogs-näringen. Kamerun behöver en modern skogsvårdlag och en kraftfull skogsförvaltning för att komma till rätta med den ohållbara avverkning som pågår.

HDI eller ”välfärdsindexet” för år 2000 visar att Kamerun ligger på 134:e plats av de 174 länder som ingick i undersökningen. Antalet barn som överlever första året har stigit kontinuerligt från 1960 till 2000, från 846 till 926 per 1000. Köpkraften däremot har fluktuerat en hel del, sannolikt i takt med priset på kaffe och kakao.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html
http://www.rsf.org/article.php3?id_article=1278
http://www.democraf.com/rubrique.php3?id_rubrique=44
http://www.reliefweb.int/w/rwb.nsf
http://www.atlapedia.com/online/countries/cameroon.htm
http://www.mandaras.info/EthnicGroups.html
http://www.afrol.com/archive/fulbe_adamawa.htm
http://www.icj-cij.org/

Nordisk Familjebok (1910): Konversationslexikon och realencyklopedi, Stockholm
The New Universal Encyclopedia, London, 1960
Pakenham, Thomas (1991): The Scramble for Africa 1876–1912, Abacus
Gunther, John (1957): Afrika vaknar, Stockholm
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London
Chamberlain, Muriel E.(2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Longman
Jeune Afrique: Afrique 1969, Numéro Spécial Annuel, Paris

Se också: Nigeria, Niger, Tchad, Centralafrikanska republiken, Kongo, Gabon, Ekvatorialguinea, Togo.

[1] Detta rike omfattade 183 400 km² och hade omkring 1 miljon invånare, de flesta bantu men en fjärdedel var araber, fulbe och olika Bornu-stammar. Bagirmi bestod tidigare av flera mindre stater som enades i början av 1500-talet. Islam infördes i början på 1600-talet. På 1700-talet kom det under Bornus överhöghet och på 1800-talet under Vadais, fast det regerades av bagirmiska tributpliktiga hövdingar. En sådan hövding ställde sig under fransk överhöghet 1897.

[2] Nachtigal hade fått ett hemligt telegram den 19 maj 1884 då han låg i Lissabon, från Bismarck med instruktioner att gå vidare till Afrika och utropa tyskt protektorat över Kamerun, Little Popo (Togo), och Angra Pequena (Namibia). Mycket rävspel pågick bakom kulisserna när Tyskland skulle etablera sig i dessa områden.

[3] Aktiv i det politiska partiet Union des Populations de Caméroun (UPC), deputerad i Paris, utbildad i Tyskland, kämpade under andra världskriget i den franska motståndsarmén.

[4] Huvudstad under den tyska kolonialperioden; ligger på sluttningarna på Kamerunberget.

 

Kap Verdeöarna

STATSSKICK: Republik.
YTA: 4 035 km2 (mindre än Halland).
FOLKMÄNGD: 406 000.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 0,85 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 5 juli 1975 (från Portugal).
HUVUDSTAD: Praia.
ETNISKA GRUPPER: Kreol (71 %), afrikaner (28 %), européer (1 %).
SPRÅK: Portugisiska (officiellt), crioulo (kreolspråk på portugisisk bas).
RELIGION: Katolicism blandat med inhemska trosföreställningar (98 %), protestanter (2 %).
NATURRESURSER: salt, fisk, kaolin, kalksten, puzzolan (vulkanisk bergart för tillverkning av cement).
BNP: Jordbruk 11 %, industri 19 %, tjänstesektor 70 % (2001).
TILLVÄXT (BNP): 3 % (uppsk. 2001). HDI (2000): 0,688 (105/174).
STATS- OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Kap Verdeöarna – kapverdian – kapverdiansk. Engelska: Cape Verde – Cape Verdean(s) – Cape Verdean.

KOLONIALTIDEN
Upptäckt och bosättning
Det mest troliga är att öarna, som trots sitt namn inte är särskilt gröna, besöktes av fiskare från Senegalkusten långt innan de ”upptäcktes” av portugisiska¹  sjöfarare i mitten på 1400-talet. Uppenbarligen var det så att ingen av de allra tidigaste besökarna fann de torra vulkanöarna särskilt gästvänliga. I varje fall var det ingen av dem som slog sig ner där permanent. När portugiserna kom var öarna var helt obebodda.

De första bosättarna bestod av portugisiska, genuesiska och spanska sjömän som hade fått mark av den portugisiska kronan på ön São Tiago (Santiago). Där anlade de en bosättning 1462, Ribeira Grande (nu Cidade Velha eller Gamla Stan) c:a 16 km från den nuvarande huvudstaden Praia. De hämtade slavar från den västafrikanska kusten och efterhand kom fler och fler bosättare och slog sig ner där. Ribeira Grande blev den första europeiska staden i tropikerna.

När den portugisiska kronan fått grepp om öarna och förstått deras betydelse för den begynnande slavhandeln började de mera aktivt bosätta folk på öarna. Man skickade t.ex. kriminella och politiska fångar, degredados, från Portugal till öarna.
Utöver portugiser kom också marockaner, judar², genueser, libaneser, kineser, holländare, fransmän, engelsmän, amerikaner, brasilianare m.fl. De blandade sig med importerade slavar från det afrikanska fastlandet, t.ex. fulani, wolof, balanta, bijago, jalofa, mandinga, manjaco osv. Det är anledningen till att 71 % av befolkningen idag är kreoler, dvs. ett blandfolk med någon kombination av de ovan uppräknade folken. Den största gruppen kreoler har en afroportugisisk bakgrund.

Denna blandning av folk och den långa koloniala perioden – 500 år! – har påverkat den kapverdianska kulturen så att den är mer europeisk än vad som är vanligt på den afrikanska kontinenten.

Etniska och sociala hierarkier
Det uppstod också en etnisk hierarki på öarna. Högst upp stod brancos, de vita, och längst ner på skalan de nykomna slavarna från fastlandet, som kallades ”dumma” eller ”råa” (escravos bocias eller novo). Denna nedsättande benämning fick de för att de ansågs ociviliserade, dumma och råa, därför att de inte hade någon kunskap om den europeiska kulturen och levnadsstilen.

Men även mellan slavar uppstod en social hierarki. Högst på skalan stod de slavar som var födda på Kap Verdeöarna och som var döpta (escravos do confissão eller ladinos), medan slavarna som var födda på den afrikanska kontinenten, stod längst ner. Andra slavar med speciella färdigheter och egenskaper hade en särskild social status, t.ex. wolof och fulani. De förra var duktiga på att väva tyger, och kvinnorna i den senare gruppen ansågs utmärkta som tjänstefolk och älskarinnor.

Ett drastiskt försök
I början på 1600-talet oroade sig de portugisiska kolonialherrarna för att befolkningen på Kap Verde höll på att bli alltmer mörkhyad eller afrikansk till utseendet. Man gjorde då ett drastiskt försök för att få in mera ”vitt” blod på öarna. År 1620 tömde den portugisiska kronan nästan alla fängelser på degredados (kriminella) och skickade dem till Kap Verdeöarna. På samma sätt gjorde man med bordellerna; vita, prostituerade kvinnorna skickades samma väg. Men det finns inga rapporter om hur försöket utföll.

Slavhandel
Några år efter att den första stora torrperioden som började 1747, utfärdade den portugisiske premiärministern ett monopol till Kap Verdeöarna som gav dem en privilegierad ställning i handeln med slavar till Brasilien, Nya Spanien (Mexico) och Karibien. Under flera hundra år var öarna helt i slavhandelns tjänst, som uppsamlings- och omlastningsplatsplats för slavar, och som bunkringsstation av förnödenheter för slavskeppen. Då gick affärerna bra för alla – utom för slavarna! När den storskaliga människohandeln trappades ner i mitten på 1800-talet förändrades förutsättningarna för öarnas ekonomi.

Den vita jordägande eliten på öarna hade också slavar till sin tjänst. De arbetade på bomulls-, kaffe- och sockerplantagerna. Andra slavar var tjänstefolk. En annan grupp arbetade med saltutvinning, medan en tredje samlade in växter som man gjorde färgextrakt av, och som användes till att färga de tyger som wolof-slavarna spann. Det fanns, slutligen, en liten grupp slavar som rymt och en annan grupp som frigetts. De odlade jordbruksmarken i höglandsområden i inlandet, där de hade störst chans att få vara i fred.

Efter slavhandeln
Storbritannien förbjöd slavhandeln 1807 och Portugal 1836. Men den transatlantiska slavhandeln började avta först i mitten på 1800-talet, och 1876 räknar man med att den hade helt upphört för Kap Verdes del. Trots att det tog lång tid att förverkliga förbudet blev det ett hårt slag för ekonomin, som var helt uppbyggd på människohandeln. Omställningen blev svår eftersom öarna inte hade några stora naturresurser.

De kreolska bönderna försökte med alla medel skrapa ihop sitt levebröd genom att odla ett stort antal produkter och hålla småboskap, t.ex. getter. Men det var svårt och många dukade under. Andra tog arbete på de stora amerikanska valfångstfartyg som började dyka upp i farvattnen runt de kapverdianska öarna. De följde med fartygen till deras hemmahamnar i Nya England på den amerikanska östkusten. Genom denna utvandring lättades trycket något, eftersom utvandrarna kunde hjälpa till med de hemmavarandes försörjning.

I slutet på 1800-talet började de stora oceangående fartygen att lägga till vid öarna för att hämta färskvatten och grönsaker. Läget mellan de stora kontinenterna var bra för ändamålet, men det räckte ändå inte till för att bära upp ekonomin. Dessutom drabbades öarna av cykliska torrperioder. Den första kända kom redan 1747, och de andra på 1800- och 1900-talen. Man räknar med att mer än 100 000 människor svalt ihjäl under dessa perioder, som kunde vara upp till 10–20 år långa. De förvärrades av att den lilla skog som fanns hade huggits ner. Portugals bidrag till att hålla öarna vid liv under torrperioderna var minimalt.

Mot självständighet
I slutet på 1800-talet då de europeiska staterna var djupt involverade i ”the Scramble for Africa” hade kapverdianerna och bissauguineanerna redan börjat ifrågasätta det portugisiska kolonialstyret. Kungen fick skicka trupper för att kväsa upprorsmakarna. 1910 störtades kung Manuel II av Portugal och republik infördes. 1926 tog fascisterna makten i Portugal och generalen António de Oliveira Salazar tog makten och lade sig snart till med diktatoriska befogenheter. Han avgick 1968 efter ett slaganfall.

Politisk agitation och oro förekom under Salazars tid vid makten. Han gick t.ex. hårt åt kommunistpartiets medlemmar och aktivister som stödde frihetsrörelserna i kolonierna. När de greps sattes de i fängelse på Kap Verde, eftersom just det fängelset var ökänt för sin brutala regim.

Men Salazar förstod vart vinden blåste och för att lugna ner känslorna gjorde han Kap Verde till en översjöisk eller transmarin provins 1951. Tio år senare blev kapverdianerna portugisiska medborgare. Men frihetssträvandena gick inte att stoppa. Kapverdianerna var i takt med övriga Afrika och redan 1956 hade det marxistiska partiet PAIGC³  bildats av Amílcar Cabral. PAIGC inledde den väpnade kampen den 3 augusti 1959 med en strejk i hamnen (Pijiguiti Quay) i Guinea-Bissau, som slogs ner brutalt av den portugisiska militären.⁴

 

Cabral mördades av den portugisiska säkerhetspolisens (PIDE) agenter i Conakry 1973. Hans halvbror Luís Cabral tog över ledningen av partiet och förde Guinea-Bissau till självständighet 1974, och den 5 juli 1975 hissades Kap Verdes flagga i Praia som tecken på landets självständighet.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Från marxism till demokrati
Portugal hade försökt att knyta ihop Guinea-Bissau och Kap Verde men lyckades inte särskilt bra därför att kapverdianerna ansåg sig vara mera sofistikerade än sina bröder och systrar på fastlandet. Efter självständigheten hade nog ledarna för PAIGC i de båda länderna för avsikt att formellt förena länderna. Det stupade på tillämpningen av de socialistiska idéerna och på bissauguineanernas rädsla för att kapverdianerna skulle komma att dominera den nya staten.

Den 14 november 1980 störtades Luís Cabral i en statskupp och det splittrade PAIGC. Pedro Pires, nationalist, blev kort tid därefter Kap Verdes premiärminister och var en av grundarna till det nya partiet PAICV – Partido Africano da Independência da Cabo Verde. Därmed gick föreningen av de båda länderna i stöpet.

Pires förde en utpräglad socialistisk politik och hans främsta politiska supportrar fanns i f.d. Sovjetunionen, på Kuba och i Libyen. Olika kapverdianska grupper i utlandet, framförallt i USA, kritiserade hårt den förda politiken. Precis som i många andra afrikanska länder tvingade de internationella biståndsgivarna (Världsbanken, IMF m.fl.) fram en förändring av de politiska institutionerna på Kap Verde.

Till följd av det internationella trycket hölls de första demokratiska valen 1991. Oppositions-partiet Movimento para a Democracia (MpD), tog flest röster och dess ledare António Mascarenhas Monteiro blev ny president. Han började privatisera ekonomin och gjorde det möjligt för privata, utländska personer och företag att investera i olika projekt på öarna. Vid presidentvalet den 25 februari 2001 vann Pires över Carlos Viega (MpD) med endast tolv rösters övervikt.

Ekonomin
Som framgår av faktarutan på första sidan är ekonomin tjänsteinriktad och handel, transporter och andra offentliga tjänster står för 70 % av BNP. Jordbruket har problem. Sedan självständigheten har man försökt genomföra en jordreform men den har inte lyckats särskilt väl. Trots att 70 % av befolkningen lever på landsbygden bidrar jordbruket endast med 11 % av BNP. Det betyder att effektiviteten i den sektorn är låg. Det framgår också av det faktum att 82 % av livsmedlen måste importeras. Därför har handelsbalansen – skillnaden i värdet mellan importen och exporten av varor – varje år ett stort underskott. Det täcks upp av framförallt bistånd och transfereringar  från kapverdianer som bor i utlandet (20 %).

HDI-indexet visar att Kap Verde har en högre levnadsstandard än många länder på den afrikanska kontinenten. Om man studerar köpkraftens utveckling i internationella dollar finner man att denna har ökat från 967 dollar på 1960-talet till 3 225 dollar på 1990-talet. Fler barn överlever det första levnadsåret. På 1960-talet överlevde 895 barn av tusen. Vid millenniumskiftet var siffran 944. Man kan alltså konstatera att levnadsstandarden har förbättrats för kapverdianerna i allmänhet .

Webbtips/källor:
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/cv.html
http://www.newafrica.com/profiles/capeverde.htm
http://www.umassd.edu/specialprograms/caboverde/cvgeog.html
http://www.caboverdeonline.com/caboverde/history/history.asp
http://www.fao.org/waicent/faoinfo/economic/giews/french/basedocs/cvi/cvitoc1f.htm
http://people.bu.edu/cvsa/CVHC.html
http://www.ine.cv/

Murray, Jocelyn (1998): Cultural Atlas of Africa, Oxford
Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens länder och folk, Köln
Lobban, Richard (1997): Historical dictionary of the Republics of Guinea-Bissau and Cape Verde, Scarecrow Press
Davidson, Basil (1990) The Fortunate Isles, Africa World Press.
Enwezor, Okwui/ed/(2001): The Short Century, Independence and Liberation Movements in Africa 1945-1994, Prestel, London.

Se också: Guinea-Bissau.

[1] Några tror att genueserna António och Bartolomeo de Noli var de första som besökte öarna 1441, medan andra menar att det var venezianen Alvise Cadamosto som var först på plats 1456. Andra, åter, hävdar att det var portugisen Diogo Afonso som kom först och som 1455 gjorde anspråk på öarna för Portugals räkning.

[2] Judar som flydde från den portugisiska inkvisitionen.

[3] Partido Africano da Independência da Guine e Cabo Verde

[4] Cabral har i ett berömt tal till den 3:e konferensen för de afrikanska folken, som hölls i Kairo, 25–31 mars 1961, berättat om det politiska motstånd – revolter, strejker, passivt motstånd, massutflyttning till grannländerna, vägran att betala skatt, demonstrationer osv. – som de koloniserade folken i Guinea-Bissau och Kap Verde genomfört mot den portugisiska kolonialmakten. Han analyserade också den politiska polisens (PIDE) taktik och han hävdar att de till slut manipulerade fram hungersnöd som ett vapen mot folket.

Kenya

STATSSKICK: Republik.
YTA: 580 370 km2 (något större än Frankrike).
FOLKMÄNGD: 31.5 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.4 % (2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 12 december 1963 (från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Nairobi.
ETNISKA GRUPPER: Kikuyu 22 %, luhya 14 %, luo 13 %, kalenjin 12 %, kamba 11 %, kisii 6 %, meru 6 %, andra afrikaner 15 %, icke-afrikaner (asiater, européer, araber) 1 %.
SPRÅK: Engelska, kiswahili (officiella) plus många etniska språk.
RELIGION: Protestanter 38 %, katoliker 28 %, etniska religioner 26 %, muslimer 7 %, andra 1 %.
NATURRESURSER: Guld, kalksten, sodaaska, rubiner, rik fauna, bra jordbruksmark, vattenkraft, goda förutsättningar för turism.
BNP: Jordbruk 26 %, industri 18 %, tjänstesektor 56 %
TILLVÄXT (BNP): 1.5 % (uppsk. 1999).
HDI: 0,508 (138/174)
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Kenya – kenyan – kenyansk. Engelska: Kenya – Kenyan(s) – Kenyan.

FÖRHISTORISK TID
Mänsklighetens vagga
Den stora riftdalen – the Great Rift Valley – bildades för omkring tre miljoner år sedan. Den börjar där Röda havet och Adenbukten möts vid Eritrea och Djibouti och går söderut genom Etiopien och Kenya, och slutar öster om Victoriasjön i Tanzania. En västlig del av riftdalen tar sin början väster om Victoriasjön och går söderut mot den moçambikiska kusten. Tillsammans är den stora riftdalen 4 500 km lång.

Många antropologer och andra forskare tror att det var just i den stora riftdalen som förhållandena var gynnsamma för att mänskligt och annat liv skulle kunna uppstå. Det är också där (och i ett annat område i Sydafrika), som man funnit de första förmänniskorna (australopithecus), som beskrivits som ”halvvägs” mellan människa och apa. ’Halvvägs’ syftar då på att kroppen liknade människans men hjärnan apans.

Denna förmänniska tros ha levat från 4 till 1 miljon år sedan i Kenya. Det fanns 3–4 sådana arter under den här tiden. Även fossil från tidiga hominider (1.8 milj. år sedan) har man funnit i både Kenya och Tanzania. Det är på grundval av många sådana fynd och den nya DNA-tekniken¹  som forskarna har formulerat hypotesen om att mänsklighetens vagga en gång stått i Afrika.

KENYA BEFOLKAS
Kartan ovan visar att fyra stora etniska grupper eller folkslag lever i Kenya. Det är bantu-folken, niloterna, kushiterna (afro-asiatiska folk), och swahili-gruppen. De härstammar från olika delar av Afrika och har invandrat under olika perioder.

Bantufolk
Bantufolken kom genom en stor migrationsvåg från Västafrika som varade i flera tusen år. Man tror att den hade sitt ursprung någonstans mellan Niger- och Kongofloderna, kanske i gränslandet mellan nuvarande Nigeria och Kamerun. Därifrån spred sig folk öster- och söderut. Kongobäckenet blev ett sekundärt spridningscentrum varifrån folk migrerade i alla riktningar, t.ex. nordost mot Victoriasjön.

Denna migrationsvåg nådde Victoriasjön vid vår tideräknings början och nuvarande Kenya ett hundratal år senare. Det är språkforskarna som etablerat migrationsmönstret genom att jämföra språkens uppbyggnad, utveckling och ”vandring”. Man började kalla dessa språk bantu-språk och folken som talade dem bantu-folk (bantu=folk). Dessa bantufolk tillhör den västliga grenen av de svarta afrikanska folken, den s.k. Niger-Kongo gruppen.

Niloter
Det finns också en östlig gren, Sudanafrikanerna, som troligen härstammar från gränslandet mellan Egypten och Sudan. På grund av politiska stridigheter med andra grupper som levde utmed Nilen, tvingades de att flytta längre och längre söderut. Så småningom kom de till övre Nilområdet men även där kom de i konflikt med lokalbefolkningen, sidama, som levde i dåvarande landskapet Enarea (huvudort Saka) i det bergiga sydvästra Etiopien, norr om nuvarande Jima.

Sidama tvingade dem att flytta längre västerut till Vita Nilens träsk- och flodområden. I den äldre litteraturen beskrivs Sidama som ”en gallastam² med ljus bronsfärgad hy, smärt och välväxt”. Vissa uppgifter gör gällande att sidama slog sig ner i närheten av Sudanafrikanerna och gifte in sig med dem. Avkomman är i så fall ursprunget till de etniska grupper som vi idag kallar niloter³.

Niloterna i Kenya, som kom via Etiopien på 1000-talet f.Kr., består idag av tre undergrupper. Den första är de nomadiserande herdefolken bland vilka det mest kända är massajerna, som lever i södra Kenya och långt in i centrala Tanzania. Andra stammar som tillhör herdefolken är samburu och turkana. Den andra undergruppen är den huvudsakligen jordbrukande kalenji-koalitionen som inkluderar tio subgrupper: kipsigis (eller lumbwa), nandi, nyangori (eller teriks), keiyo, tugen (president Mois etniska grupp), marakwet, pokot (eller suk), kon, pok, bungomek (gemensamt kallade sabaot), sebei och okiek (gemensamt kallade dorobo). Den tredje gruppen är luo-folket, som huvudsakligen lever på jordbruk och fiske.

Kushiter
Den tredje större etniska folkgruppen i Kenya är kushiterna eller afro-asiaterna som ursprungligen, för flera tusen år sedan, invandrade via Bab el Mandeb-sundet till den afrikanska kontinenten från Jemen på den arabiska halvön. De migrerade norrut mot Etiopien (Aksum), Sudan (Nubien) och Egypten.

Kush var en gemensam beteckning i forntidens Egypten på de kungariken som låg söder om Egypten fram till Nilens första katarakt (vattenfall). Senare flyttades gränsen längre och längre söderut och omfattade till slut hela Nubien fram till fjärde katarakten i nuvarande Sudan. Stridigheter med andra kungariken utmed Nilen tvingade kushiterna att söka sig ännu längre söderut.

På 300-talet e.Kr. grundade kushiterna huvudstaden Meroe strax norr om sjätte katarakten. Men de tvingades ändå ännu längre söderut. De kushitiska folk som bosatte sig i nordöstra delarna av Kenya kom från södra Etiopien troligen mellan 1200 och 1500-talet. Det var bl.a. rendille, boran och somalier men också mindre grupper (boni, wata, yaaka, dahalo), som fortfarande i huvudsak jagar och samlar för sitt livsuppehälle. Andra kushitstammar (burji, dassenich, gabbra, orma sakuye, galla) kombinerar jakt- och samlaraktiviteter med jordbruk och boskapsskötsel, medan den lilla stammen el-molo på några hundra medlemmar fiskar i Turkanasjön.

Swahili
Befolkningen utmed kusten mot Indiska oceanen, swahili, härstammar från kontakter med araber och islam. Kushitiska folk levde omkring vår tideräknings början utmed kusten och de handlade med arabiska, persiska och indiska sjöfarare och handelsmän. På 700-800-talen etablerade araberna handelsstationer och kolonier utmed kusten (Lamu, Malindi, Mombasa). Vid den tiden hade även bantu- och nilotiska folk redan flyttat in i kustområdet. Ingifte förekom och swahilifolken är resultatet av den etniska kontakten.

Swahili är inte någon etnisk grupp i vanlig bemärkelse, utan snarare en koalition av mindre grupper: bajun, siyu, vumba, pate, mvita, shela, fundi, ozi och amu. Swahilifolken härstammar alltså inte från några gemensamma förfäder men har däremot en gemensam historia; ett gemensamt språk, kiswahili; samma religion, islam; och gemensamma kulturella värderingar.

Swahilifolkens ekonomi i kustområde har sedan årtusenden varit sammanvävd med Indiska oceanen, och swahilifolken har varit en brygga, på gott (politisk och kulturell medvetenhet) och ont (slavhandeln) mellan yttervärlden och den afrikanska kontinenten. Några egna politiska system har inte utvecklats utan man har dominerats av antingen araber eller européer.

EUROPEISK KOLONIALISM
Araberna etablerade sig utmed hela den östafrikanska kusten och bedrev en livlig handel med många länder, t.ex. Egypten, Arabien, Persien, Indien, Kina, Indonesien m.fl. Dessa länder efterfrågade ett flertal produkter men det var tre produkter som eftertraktades mer än alla andra: elfenben, guld och slavar.

Portugiser
Portugiserna (Vasco da Gama med följe) kom 1498 och då hade de redan en ganska klar bild av den handel som försiggick i kustområdet.
Det var just handeln som man ville komma åt, även om man ibland också sa att man ville bromsa islams utbredning. Den man som skulle få uppdraget att krossa araberna var kaptenen Francisco d’Almeida.

Med 1500 man och tjugo krigsfartyg slog han ner allt motstånd utmed kusten, vare sig det kom från araber, pirater eller äventyrare i största allmänhet. Det tog honom fem år, från 1505 till 1509. Fort Jesus i Mombasa blev ett starkt fäste med en garnison på närmare 2000 man. Portugiserna höll kusten i 200 år. Den styrdes från den indiska västkusten av vice-kungen i Goa.

Omanaraber
Men 1698 övermannades Fort Jesus efter två års belägring, av araberna från Oman. Portugiserna var inte populära, men omanaraberna blev om möjligt ännu mindre populära, framförallt på grund av deras brutala metoder och skatteindrivningar. Högste ansvarig var Imamen⁴ av Oman, som tillsatte sina egna guvernörer (wali). Omanperioden kännetecknades av en hel del interna politiska oroligheter och ett uppsving för slavhandeln.

I början på 1800-talet hade slavhandeln nått sin kulmen och det var många som tjänade stora pengar på den: slavjägarna, härskarna utmed kusten, arabiska och franska handelsmän, sultanen av Oman, plantageägare m.fl.  Det var under den här perioden som särskilt Frankrike utvecklade plantageindustrin med hjälp av slavar på öarna i Indiska Oceanen, t.ex. på Mauritius, Réunion (Maskarenerna), Komorerna och Seychellerna.

Britterna
När britternas närvaro utmed kusten började bli märkbar och talet om att avskaffa slavhandeln ett allmänt samtalsämne, spreds en stor oro inom de kretsar som profiterade på människohandeln. Kenyas koloniala historia börjar 1895 då Storbritannien etablerade det Östafrikanska protektoratet och kort därefter öppnade det bördiga höglandsområdet i Kenya för vita nybyggare. Berlinkonferensen⁵ 1895 bekräftade de olika europeiska kolonial-makternas intressesfärer över Östafrika.

Det fanns flera skäl till varför England var intresserat av Kenya. Ett av dem var Zanzibar. Det var den politiskt viktigaste platsen på den östafrikanska kusten. Genom att kontrollera Kenya kunde Storbritannien öka sitt inflytande över Zanzibar. Ett annat skäl var att man ville hindra Tysklands vidare expansion i Östafrika. En tredje orsak, slutligen, var att man ville säkra järnvägen till Uganda som man höll på att bygga.

Storbritannien hade stora förhoppningar på Kenya. Churchill lovade nybyggarna 1929: ”Detta land är ert för evigt. Inte bara för er själva, utan också för era barn och barnbarn”. Britterna hade kommit för att stanna. De föste undan småbönderna från kikuyu-folket, från de bördiga jordbruksmarkerna som de själva lade beslag på och kallade ”the White Highlands”. Protesterna lät inte vänta på sig.

Frihetskamp och självständighet – Kenyatta
Kikuyerna organiserade sig och blev politiskt medvetna. Jomo Kenyatta (kikuyu) kom hem den 5 september 1946 efter 15 år i England och Europa. Han fick en hjältes mottagande både i Mombasa och Nairobi. Han hade ett budskap med sig: ”Vi vill bli fria och styra oss själva”. Han fängslades. En gerilla- och frihetsrörelse (mau mau) växte fram och som med brutala metoder⁶ så småningom fick britterna att inse att självständighet var enda utvägen. Den kom den 12 december 1963.

Kenyatta tog ledningen. Han kom från en enkel småbondefamilj och i sin barndom vallade han får och getter som alla andra barn. När han var 11–12 år kom han till den skotska missionsskolan i Thogoto i närheten av Nairobi. Han kom dit för att lära sig ”den vite mannens magi”. Det rådde hård disciplin på skolan. Han blev omskuren och fick namnet Johnstone Kamau Ngegi. Skolarbetet gick inte så bra. När missionärerna föreslog att han skulle bli snickare lämnade han skolan.

Kenyatta var en robust ledartyp som inte hade någon utvecklad politisk filosofi. Efter några år av självständighet och öppen kapitalism hade en ”get-rich-quick”-attityd utvecklats. Korruption och tribalism frodades. Det man inte kunde få på laglig väg kunde man köpa sig. Kenyatta och det politiska ledarskiktet runt honom skaffade sig stora landegendomar och berikade sig på många andra sätt. Kikuyerna fick företräde vid tillsättning av tjänster och de fanns snart på alla ledande poster i samhället.

Laissez-faire-politiken tog överhand och landet sjönk allt djupare ner i ett kapitalistiskt träsk. Själv blev Kenyatta mer och mer maktfullkomlig och drog sig inte för att fysiskt eliminera sina politiska fiender (Pio Gama Pinto 1965, Tom Mboya 1969, Ronald Ngala 1972, J. M. Kariuki 1975 m.fl.). Han dog i Mombasa 1978.

Daniel arap Moi
När Kenyatta dog var Daniel arap Moi (tugen ur kalenji-koalitionen) vicepresident. Som sin företrädare har han inte heller utvecklat någon egen politisk filosofi förutom slagordet ”nyayo”, som betyder fotsteg. Han ville alltså fortsätta på den inslagna vägen och gå i Kenyattas fotsteg.

1982 gjorde han Kenya till en enpartistat. Det ledde till kuppförsök, politiska förföljelser, trakasserier av oliktänkande (studenter, aktivister, intellektuella, förkämpar för mänskliga rättigheter m.fl.), korruption, tortyr och mord (dr Robert Ouku, 1989, utrikesminister, luo).

Efter mycket hårda påtryckningar från de stora internationella aktörerna (Världsbanken, IMF, EU m.fl.) och våldsamma interna politiska oroligheter, tvingades Moi att införa ett flerpartisystem 1992⁷. Politik i Kenya följer ofta de etniska grupperingarna och det gör att oppositionen blir både etniskt och politiskt splittrad. Det är ett förhållande som Moi skickligt utnyttjat och han har därför kunnat sitta kvar vid makten.

Ekonomi
Kenyas ekonomi har gått upp och ner under 90-talet i takt med de internationella konjunkturerna och interna politiska oroligheter.
Den viktiga turistindustrin är känslig för oroligheter av politisk natur och har vid flera tillfällen tagit stor skada av det politiska våldet. Den utbredda korruptionen har fått många utländska investerare att avstå från att investera i landet och det har hindrat den ekonomiska utvecklingen.

Den höga befolkningstillväxten under 1990-talet (högst i världen med undantag av Haiti), det stora antalet människor under fattigdomslinjen (50 % uppsk. 2002), och bristen på energi (elektricitet) är andra faktorer som lagt hinder i vägen för en stabil ekonomisk utveckling. Levnadsstandarden för gemene man har förbättrats något under de senaste femtio åren, fast inte så mycket som man kanske skulle förmoda med tanke på Kenyas möjligheter. Antalet barn som överlever det första levnadsåret har ökat från 850 till 935 mellan 1950-99. Köpkraften (i internationella dollar) har ökat under samma period från 543 till 1005 dollar. En sådan måttlig ökning räcker inte för att den växande befolkningen i landet skall få en dräglig tillvaro inom rimlig tid.

Gränsen mot Somalia har alltid varit en källa till oro. Somaliska rövarband (shiftas) opererar längs gränsen och stjäl kreaturshjordar, rånar och mördar alla som kommer i deras väg, smugglar vapen till Kenya, och den narkotiska växten khat från Kenya till Somalia m.m.  Trots de problem som man har att kämpa mot har Kenya likväl goda förutsättningar för att både behålla och utveckla sin ledande ekonomiska position i Östafrika. Vill man sedan fördela utvecklingens frukter så krävs en ny politik och ett nytt ledarskap som står på befolkningens sida.

Daniel arap Moi drar sig tillbaka – nyval
President Moi har nu suttit vid makten i tjugofyra år. Det är en lång period för en afrikansk president. Han är emellertid nu förhindrad av konstitutionen att ställa upp för omval. President- och parlamentsval hölls den 27 december 2002. Ny president blev den 71-årige politiske veteranen Mwai Kibaki som var regnbågskoalitionens huvudkandidat. National Rainbow Coalition (Narc) var en lös gruppering bestående av 13 oppositionspartier.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10022&Theme=16;
http://www.kenyaweb.com/people/index.html

Dubell, Folke (1994): Kenya. Från enpartistat till demokrati? Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
Pakenham, Thomas (1991): The Scramble for Africa, London
Chamberlain, Muriel, E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Essex
Reader, John (2001): Africa, National Geographic Society
Thomas, Herbert (1994): The First Humans, The Search for our Origins, T & H, London

Se också: Sudan, Moçambique, Etiopien, Somalia, Tanzania.

[1] Det gäller framförallt studiet av de s.k. mitokondrierna, som nedärvs genom äggcellen via modern. Undersökning av mitokondrie-DNA (mtDNA) ger upplysning om släktskapsförhållanden, t.ex. mellan olika folkstammar. Reader (Africa 2001) hävdar att varje nu levande person bär på mtDNA från en afrikansk kvinna som levde för omkring 10 000 generationer sedan. Genetikerna talar om ”vår gemensamma moder”, medan andra kallar henne vår ”afrikanska Eva”.

[2] Gallafolket var kushiter eller afro-asiater.

[3] En tidigare beteckning är ”nilo-kushiter”.

[4] Denna titel (som anger en vald politisk och religiös ledare) behölls till 1802 varefter de kallades ”sultan” eller ”sayid”.

[5] Se text och fotnot under Angola.

[6] Medlemmarna fick t.ex. svära olika eder. En ed från 1953 lät så här: ”[Jag skall]…bränna europeisk gröda; döda boskap som tillhör européer, stjäla eldvapen; döda när ordern om att döda kommer, vem offret än må vara, till och med min egen far eller bror, vid dödandet avskilja huvudet, ta ut ögonen och dricka ögonvätskan; döda i synnerhet européer…”.

[7] En av Mois teser för att motsätta sig införandet av ett flerpartisystem var att detta skulle leda till etniska oroligheter. Som ”på beställning” utbröt våldsamma etniska konflikter 1992 i västra Kenya (Trans Nzoia, Uasin Gishu, Nandi, Molo, Narok m.fl. platser) där kalenjin-koalitionen försökte etniskt rensa områden.

Komorerna

STATSSKICK: Federation.
Yta: 2 170 km2 (som Monaco).
FOLKMÄNGD: 0,6 milj.(uppsk. 2001).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 6 juli 1975 (unilateralt från Frankrike).
HUVUDSTAD: Moroni (på Grande Comore).
ETNISKA GRUPPER: Antalote, cafre, makoa, oimatsaha, sakalava.
SPRÅK: Arabiska, franska (officiella), shikomoro [komoriska] (en blandning mellan kiswahili och arabiska).
RELIGION: Muslimer (sunni) 85 %, katoliker 15 %.
NATURRESURSER: Inga kända; turism.
BNP: Jordbruk 40 %, industri 4 %, tjänster 56 %. TILLVÄXT (BNP): = 1 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,510 (137/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Komorerna – komorier – komorisk. Engelska: (Formellt: Union of the Comoros) Comoros – Comoran(s) – Comoran. Franska: Union des Comores.

 

BOSÄTTNING
Man vet fortfarande ganska lite om hur Komorerna en gång i tiden befolkades, men troligen kom afrikanerna först. De kom från fastlandet från omkring 500 till 1000 e.Kr. Därefter kom sannolikt indonesier. De gifte in sig med afrikanerna och skapade därigenom den första blandgenerationen.

Nästa grupp som anlände var arabiska ”herrefolk”. De kom på 1000-talet och fortsatte att segla in fram till 1500-talet. De kom från Zanzibar och Arabien, och de i sin tur gifte in sig med det nu sedan många generationer tillbaka etablerade blandfolket. Senare kom slavar och andra bosättare från den afrikanska kontinenten och Madagaskar. De gifte också in sig. Resultatet har blivit den mosaik av människor som nu lever på Komorerna.

Samhället strukturerades i klasser. Längst upp återfanns de arabiska ”herrefolken” och under dem kom en klass med fria män; bönder, boskapsägare och fiskare. Längst ner kom de afrikanska slavarna.

Fiendskap mellan öarna
Araberna bosatte sig utmed kusterna och slavarna odlade deras ägor. Shirazi-araber från Persien (Iran) började invandra på 930-talet. Araberna behöll kontrollen över öarna i flera århundraden, men eftersom de kom från så många olika geografiska områden kom öarna att styras av sultaner som inte drog jämnt, utan ständigt bekämpade varandra. Den animositet som har funnits och fortfarande finns mellan öarna har alltså en mycket lång historia. Sultanerna blev emellertid rika på handeln med slavar och kryddor.

KOLONIALPERIODEN
På 1500-talet gjorde både portugiser, fransmän och britter anspråk på öarna, men araberna behöll dock inflytandet. Frankrike tog kontroll över arkipelagen 1841 och 1843 blev Mayotte ett franskt protektorat. Några år senare (1886) inkluderades de andra öarna i det franska beskyddet. 1912 blev öarna formellt en fransk koloni.

Efter 1912 glömde Frankrike praktiskt taget bort Komorerna. De lämnades i händerna på olika kolonialbolag. Plantageägare lade beslag på nästan 50 % av jordbruksmarken på Grande Comore, 40 % på Anjouan och 20 % på Mohéli. De specialiserade sig på avsaluprodukter¹ för export: sockerrör, vanilj, sisal, jasmin och ylang-ylang (för att framställa parfym), kopra, bananer, och nejlikor. Och trots att 80 % av befolkningen arbetade i jordbruket, försummades livsmedelsproduktionen. Bolagen exploaterade befolkningen och exporterade avsalugrödorna till de europeiska marknaderna.

Efter andra världskriget 1946 fick Komorerna egen representant i den franska nationalförsamlingen. Krav på självständighet kom inte lika tidigt på Komorerna som i andra koloniala områden i Afrika. Först i slutet på 1960-talet började krav på självständighet att resas på allvar. Man kom överens om att en folkomröstning skulle få avgöra frågan. Den hölls 1974.

Mayotte ville inte bli självständigt
Alla öarna (utom Mayotte) röstade övertygande (95 %) för självständighet. Men på Mayotte ville 64 % av befolkningen stanna kvar under franskt styre. Eftersom Frankrike tvekade gjorde man om omröstningen den 8 februari 1976. Denna gång röstade 99.4 % av befolkningen på Mayotte² för att stanna kvar under fransk överhöghet.

Frankrike accepterade nu utslaget av folkomröstningen och Mayotte är idag en fransk översjöisk administrativ enhet (”collectivité territoriale”). Komorerna, islamska organisa-tioner, FN m.fl. har aldrig accepterat folkomröstningens politiska konsekvenser utan menar att Mayotte naturligt tillhör Komorerna. I förhållande till de andra öarna i den komoriska arkipelagen har Mayotte haft en bättre ekonomisk och social utveckling.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Skumraskfigurernas paradis
Politisk instabilitet har kännetecknat Komorerna sedan självständigheten 1975. Inte mindre än 20 statskupper eller försök till statskupper har genomförts. En person som ofta figurerat i dessa sammanhang (åtminstone i fyra kupper och i två presidenters onaturliga och alltför tidiga död) är den franske legosoldatledaren och äventyraren Bob Denard. Hans riktiga namn är Gilbert Bourgeaud (f. 1929).

1988 blev han chef för presidentvakten på 600 legosoldater, och han konverterade samma år till islam och tog namnet Saïd Mustapha M’Madijou. Räkningen för vaktstyrkan (30 milj. franc per år) betalade apartheidregimen i Sydafrika, som i gengäld begärde att vapen-smuggling till olika afrikanska grupper skulle hanteras av Denard och gå via Komorerna.

Denards skumraskaffärer har en historisk bakgrund. Komorerna var under flera sekler gömställen för europeiska och andra sjöpirater. De rika arabiska "herrarna" utmed kusten levde gott på slavhandeln i flera hundra år och genom att samarbeta med piraterna. Men när pirater från den fruktade stammen Betsimisiraka från nordösta Madagaskar dök upp utmed kusten i hundratals krigskanoter 1795, darrade slavhandlarna och sultanen kallade på brittisk hjälp. Denard, som beskrivits som "den siste piraten"³, fullföljer alltså en historisk tradition.

Ingen "återkolonisering"
Under en längre tid hade befolkningen på Anjouan och Mwali (tidigare Mohéli) klagat över att huvudön, Grande Comore, lagt beslag på lejonparten av statens resurser och på det internationella biståndet. De vände sig till Frankrike för att försöka bli ”återkoloniserade” och få samma status som Mayotte, men Frankrike avslog alla sådana propåer.

Anjouan och Mwali bryter sig loss
I juli 1997 uppkom nya politiska oroligheter. Den 3 augusti (1997) meddelade Anjouan sitt utträde ur den Federala Islamska Republiken och proklamerade sin självständighet. Några dagar senare, den 5 augusti, gjorde Mwali samma sak.

Återigen kastades landet in i politisk förvirring. Statsmakten försökte med våld tvinga de rebelliska öarna tillbaka till federationen, men misslyckades. OAU (nu AU) har gjort flera försök att lösa den politiska krisen men utan påtaglig framgång. I augusti 2001 tog översten Mohammed Bacar makten i en kupp på utbrytarön Anjouan. Det komplicerade situationen ytterligare.

Omkring 2000 började man också på allvar analysera de grundläggande problemen och orsakerna till alla de kupper som ägt rum sedan självständigheten. Befolkningarna på Anjouan och Mwali anklagade centralregeringen på Grande Comore för att själv lägga beslag på allt det utländska biståndet, för onödig och opåkallad centralisering, och för att inte ta hänsyn till de olika öarnas skiftande förutsättningar.

Autonoma öar i ny union
Under 2002 genomfördes en rad konstitutionella förändringar som tog sikte på att komma ur ”kuppspiralen” och ta hänsyn till den kritik som låg bakom och orsakade den politiska oron. Således bestämde den nya konstitutionen att alla tre öarna – Grande Comore, Anjouan och Mwali – skall vara autonoma, var och en med sin egen president, sitt eget parlament, och sina egna rättsvårdande myndigheter osv.

Vidare skall de tre öarna tillsammans bilda en union, en federal stat, med en federal- eller unionspresident men däremot inte något federalt parlament. Öarna skall turas om att välja unionspresident vart fjärde år. Unionen skall ha ett begränsat mandat och framförallt syssla med religiösa angelägenheter, nationalitetsfrågor, valutan, utrikes- och försvarspolitiken.

Alla öarna har godkänt förslaget i folkomröstningar och en serie val har genomförts för att rösta fram öarnas presidenter och parlament. Således valde befolkningen på Grande Comore oppositionspolitikern Abdou Soulé El’bak till president (63 %), medan Anjouan stod fast vid den populäre kuppmakaren, översten Mohammed Bacar (70 %), och Mwali, slutligen, valde öns tidigare guvernör Mohamed Said Fazul till president (55 %). Till unionspresident valdes översten Azali Assoumani, Komorernas president mellan 1999 och januari 2002. Det återstår nu att se om dessa fyra presidenter ska klara av att styra de 600 000 öborna i denna ministat av Monacos storlek.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html; http://www.arab.net;
http://www.outre-mer.gouv.fr/domtom/mayotte/
http://www.francophonie.org/frm/francophonie/frm.html
http://www.afrol.com/ms_index.htm
http://users.pandora.be/educypedia/education/countriesoftheworld.htm

Rushby, Kevin (2001): Hunting Pirate Heaven, London

Se också: Madagaskar

[1] I motsats till produkter för framställning av livsmedel, mat.

[2] Frankrike och Mayotte har hört ihop länge. I själva verket sedan den 25 april 1841 då sultanen av Mayotte, Andriansouli, ingick ett avtal med den franske kaptenen Passot, som innebar att Mayotte skulle lämnas till Frankrike. Kung Louis-Philippe ratificerade överenskommelsen den 10 februari 1843, och avtalet verkställdes vid en kort ceremoni i Dzaoudzi den 13 juni samma år.

[3] Av Samantha Weinberg citerad av Kevin Rushby i Hunting Pirate Heaven.

Kongo

STATSSKICK: Republik.
YTA: 342 000 km2 (som Finland).
FOLKMÄNGD: 2. 8 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2. 1 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 15 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Brazzaville.
ETNISKA GRUPPER: 68. Störst är bakongo 48 %, sanga 20 %, m’bochi 12 %, teke 17 %.
Omkr. 4 000 européer (fransmän).
SPRÅK: Franska (officiellt), lingala och monokutuba (handelsspråk), kikongo plus många andra etniska språk och dialekter.
RELIGION: Kristna 50 %, animister 48 %, muslimer 2 %.
NATURRESURSER: Olja, timmer, bly, zink, guld, koppar, fosfat, uran, vattenkraft m.m.
BNP: Jordbruk 10 %, industri 48 %, tjänstesektor 42 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 4.2 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,507 (139/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Kongo – kongoles – kongolesisk. Engelska: (Republic of the) Congo – Congolese (sing. och plur.) – Congolese (Congo). Tidigare: Franska Kongo, Mellankongo (Franska Ekvatorialafrika).

FÖRHISTORIA
Nuvarande Republiken Kongo ligger i det två miljoner år gamla väst- och centralafrikanska skogs-bältet. Skog täcker fortfarande 60 % av landet och det är framförallt de norra delarna som är skogsbevuxna.

Ursprungsbefolkningen
Kongos ursprungsbefolkning är pygméerna. De har levt i landet i åtminstone 10 000 år och de finns fortfarande där. De talar ett språk, kallat yaka, och de flesta av dem lever ännu på traditionellt sätt i skogarna, där de jagar och samlar örter, frukter, bär och andra produkter, som de livnär sig av. Det finns nu också en liten grupp pygméer som har utbildat sig och lever i städerna. Alla pygméer är inte kortväxta.

Nya bosättare
Ett par tusen år f.Kr. födelse hade västafrikanska folk från Guineabukten börjat migrera öster- och söderut i Afrika, och vid vår tideräknings början var dessa folk, bantufolk, väl etablerade i det område som vi nu kallar Kongo. De trängde undan pygméerna allteftersom deras antal ökade.

KOLONIALTIDEN
Portugiserna
Första gången vi får höra talas om Kongo från europeiska källor är 1482 då portugisen Diego Cão når Kongofloden, som då hette Zaïre. Där etablerar han vänliga kontakter med kungen (manikongo) Nzinga Nkuwu, som var kung över kongofolken. Kungariket var då indelat i sex landskap med en guvernör eller landshövding i varje landskap. Det omfattade södra delarna av nuvarande Kongo, landet fram till Kwangofloden i västra DR Kongo, och området norr om Luanda i nuvarande Angola. Det var alltså ett stort rike, vars huvudstad var Mbanza (eller Ambessi i nuvarande norra Angola).

Kungen blev intresserad av den katolska religionen och lät sig döpas 1487 och tog namnet João I. Samtidigt ändrades huvudstadens namn till San Salvador, som vid den här tiden hade omkring 10 000 invånare. Det var inte bara religionen som intresserade kungen utan också den portugisiska kulturen och kunskapen, och han bad portugiserna om präster, tekniskt kunnigt folk inom olika områden, t.o.m. boktryckare¹.

Många av dessa hantverkare, missionärer och soldater anlände 1491 och portugiserna byggde kyrkor, kloster och europeiska hus för portugiserna. Kungen sände också en av sina söner, Enrique, till Portugal för att studera religion. Men under den följande manikongons regeringstid, Alfonso I, förlorade Portugal intresset för kungariket, som drogs alltmer in i den förödande slavhandeln² .

Mot mitten av 1600-talet disintegrerade kungariket och stammarna återgick till att leva åtskilda utan central ledning. Portugiserna blev t.o.m. körda på porten och flyttade längre söderut mot Luanda i nuvarande Angola. San Salvador förföll. Den främsta anledningen till disintegrationen var just slavhandelns katastrofala sociala konsekvenser för familjer, klaner och etniska grupper.

Fransmännen
Frankrike kom in i bilden 1875. Då började nämligen fransmannen Savorgnan de Brazza (som gav namn åt huvudstaden Brazzaville, grundad den 3 oktober 1880) att utforska Kongoflodens tillrinningsområde. Han gjorde överenskommelser med lokala hövdingar, som band dem till Frankrike. Den kanske mest kända är med kung Téké Makoko den 10 september 1880. Dessa ”makokofördrag” som de nedsättande kallades i Frankrike under den här tiden, godkändes inte av den franska staten, men när fransmännen såg vad engelsmännen höll på med i Egypten, beslöt de sig för att ge Storbritannien ett ”diplomatiskt nyp” genom att godkänna de Brazzas överenskommelser. Dessa godtogs senare av Berlinkonferensen³ 1884-85.

Men Frankrike visste inte riktigt hur man skulle förhålla sig till det nya landområdet och i brist på egna idéer gav man 1899 tillstånd (koncessioner) till 14 företag att exploatera 220 000 km² av kolonins yta. En systematisk rovdrift på naturresurserna inleddes. Människor exploaterades lika grovt som i grannlandet, fristaten Kongo, där den belgiske kungen Leopold II härjade.

Kongo bytte namn 1903 till Mellankongo, som tillsammans med Gabon, Ubangi-Shari [Centralafrikanska republiken] och Tchad kom att utgöra Franska Ekvatorialafrika (Afrique Equatoriale Française) 1908, vars huvudstad blev Brazzaville.

Inte någon annan stans i Afrika (med undantag av Algeriet) har fransk kolonialism varit brutalare än i Franska Ekvatorialafrika – och i synnerhet i Kongo. År 1930 hade befolkningen där minskat med en tredjedel i jämförelse med antalet före kolonialismens början på 1880-talet. Förtrycket var så genomgripande att folkligt motstånd, som var vanligt på många andra håll i Afrika, hade svårt att manifestera sig.

En av de få män som verkligen försökte att protestera var André Grénard Matsoua från Lari-folket i Poolregionen. Han bildade en ”vänskapsförening” för de centralafrikanska folken i Paris 1926. Men fransmännen var rädda för vad denna förening skulle kunna leda till och gjorde allt för att tysta honom. 1941 dömdes han till livstid fängelse och året därpå, den 3 januari, dödades han med all sannolikhet av fransmännen i fängelset i Mayama i Poolregionen. Hans död ledde till en medvetenhet bland Lari-folket och än idag inspireras de av hans gärningar.

Så småningom fick fransmännen genom oberoende rapporter kännedom om den grymma exploatering som försiggick i Kongo. De chockades. Efter kriget 1945-46 avskaffades tvångsarbetet och fransmännen började göra grundläggande skolundervisning tillgänglig för alltfler kongoleser.

Mot självständighet
Samtidigt fick invånarna i Kongo och i övriga Franska Ekvatorialafrika möjlighet att välja representanter till den franska nationalförsamlingen. I början på 1950-talet hade det kommit många självständighetssignaler från kolonierna. Bandungkonferensen i Indonesien i april 1955 var kulmen på en rad yttringar från de koloniala folken.

Frankrike tydde dessa signaler rätt och instiftade en ramlag 1956 för hur kolonierna skulle uppnå självständighet. Ett par år senare, den 28 november 1958, blev Kongo en autonom republik inom det franska samväldet med pastorn Fulbert Youlou som premiärminister, och den 15 augusti 1960 blev Kongo helt självständigt.

TIDEN EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Etniska partier
Vid självständigheten 1960 blev Fulbert Youlou (lari från söder) president. De politiska partier som hade bildats några år före självständigheten hade en tydlig etnisk och geografisk profil. Den Socialistiska afrikanska rörelsen (MSA) hade sin bas i den etniska M’bochi-koalitionen i Cuvette-regionen i norr, medan det Kongolesiska progressiva partiet (PPC) hade sina anhängare i Kongo-koalitionen i Kouilou-regionen i söder. Det tredje partiet, Fulbert Youlous Unionen för försvarandet av afrikanernas intressen (UDDIA), hade sina rötter i matsouarörelsen bland lari-folket i Kongo-koalitionen i regionen Pool i söder, som motståndsmannen André Grénard Matsoua hade gett upphov till.

Utgångsläget vid självständigheten var alltså, för det första, den geopolitiska dragkampen mellan norr och söder och, för det andra, mellan de etniska huvudkoalitionerna⁴ M’bochi (13 %) i norr och Kongo (48 %) i söder. Mellan dem fanns en tredje grupp, nämligen teke (22 %) i de centrala delarna, som dock av de övriga grupperna ansågs vara primitiva och därför inte jämbördiga och lämpliga att delta i landets politiska angelägenheter.

All politisk verksamhet (etniska oroligheter, konflikter, statskupper, politiska mord, val osv.) sedan självständigheten och fram till idag (2003) är inget annat än en kraftmätning mellan de etniska ledarna och de grupper och koalitioner som de företräder.

De etniska konflikterna börjar
Redan 1963 genomförde en facklig organisation från norr en generalstrejk. Regeringen införde undantagstillstånd. Youlou avgick. Ett militärråd tog makten och tillsatte Alphonse Massamba-Débat (kongo från söder) som president. Året därpå bildades det marxistiska partiet Nationella revolutionära rörelsen (MNR), som blev det enda tillåtna partiet och som stod Sovjetunionen, Kuba och Kina nära.

Marien Ngouabi (kouyou från m’bochigruppen i norr) genomförde en statskupp den 31 december 1968. Han i sin tur utsattes för ett flertal kuppförsök, som han lyckades avvärja. Han mördades den 18 mars 1977 och hans egen klan, påstås det, låg bakom mordet. Joachim Yhombi-Opango, militär, kouyou, blev ny president. Presidentbytet framstår som en intern kouyou-angelägenhet.

Opango lät mörda f.d. presidenten Alphonse Massamba-Débat och kardinalen Emile Biyenda plus elva andra anhängare till Massamba-Débat – alla från södra delarna av landet. Dennis Sassou-Nguesso, partiledare i Kongolesiska arbetarpartiet (PCT), initierade 1979 en extra partikongress. Han såg till att Centralkommittén sparkade Opango och tog ifrån honom hans medlemskap i partiet och, inte helt oväntat, lät sig själv utnämnas till landets president.

Flerpartisystem införs
Sassou-Nguesso (m’bochi) inledde en lång period av marxistiskt experimenterande, som förde landet in i en djup politisk och ekonomisk kris. Det pågick till 1992, då Kongo tvingades, som många andra afrikanska stater, av bl.a. de stora internationella ekonomiska och politiska aktörerna (Världsbanken, IMF, FN m.fl.), att införa flerpartisystem och hålla demokratiska val.

Inbördeskrig
Det första fria demokratiska valet hölls 1992 och den sittande presidenten förlorade stort till Pascal Lissouba, nzabi från m’bede-nzabigruppen i söder. Lissouba var partiledare för den Panafrikanska socialdemokratiska unionen (UPADS). Men valet av Pascal Lissouba var inte problemfritt. Redan 1993 blev det sammanstötningar mellan oppositions- och regerings-anhängare, som eskalerade och ledde till ett regelrätt inbördeskrig. Tusentals människor fick sätta livet till.

Fem år senare, 1997, utbröt nya krigshandlingar mellan Sassous anhängare och militiamän och Lissoubas och hans allierades. Efter flera invecklade turer återtog Dennis Sassou-Nguesso makten 1997 och utropade sig själv till president den 25 oktober samma år. Hans budskap var nu ekonomiska reformer, privatisering och förnyat samarbete med de internationella finansinstituten. Ekonomin var körd i botten och en hel del av oljeintäkterna var redan intecknade. Samhällsstrukturerna hade brutit samman och staten kunde inte ens uppfylla de mest elementära åtaganden gentemot medborgarna.

Men de politiska oroligheterna bröt ut igen 1998 och drabbade främst Poolregionen, Brazzaville, Bouenza, Niari och Lékoumou. Året därpå dömdes Lissouba i sin frånvaro till tjugo års isolering. Men även hans motståndare, Sassou-Nguesso, har dömts i Belgien i sin frånvaro till ”brott mot mänskligheten”.

Haltande fred
Omar Bongo av Gabon, Sassou-Nguessos brorsson, har fungerat som officiell fredsmäklare och fick till stånd en sorts fred under 1999. Men mindre skärmytslingar mellan Nguessos mannar, kobrerna, och oppositionens militiamän, ninja, har fortsatt att störa det politiska livet. Den 10 mars 2002 hölls presidentval och Sassou-Nguesso vann stort genom att ta hem 89.4 % av rösterna.

Kongos stora politiska problem är den etniska fientlighet som råder mellan norra och södra delarna av landet och mellan några av de stora etniska koalitionerna, och, dessutom, inbördes mellan etniska grupper i de olika koalitionerna . Folket har kommit i kläm i över fyrtio år medan de politiska ledarna har bekämpat varandra. År 2000 fick Kongo en ny konstitution. Den är modern och innehåller många vackra ord. Om den ska kunna förverkligas krävs att nya ledare kommer fram som kan använda politiken som ett instrument för att befordra nationella intressen i stället för de egna.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10014&Theme=16
http://allafrica.com/congo_brazzaville/; http://www.africa-confidential.com/countryindex.htm
http://www.eia.doe.gov/emeu/cabs/congo.html#back
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/africa.html
http://www.ethnonet-africa.org/pubs/ictgami.htm

Jeune Afrique, Afrique sommaire 1969, Paris
Murrey, Jocelyn/ed/(1998): Cultural Atlas of Africa, Oxford
Chamberlain, Muriel, E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, London
Ekholm Friedman, Kajsa (1994): Den magiska världsbilden – Om statens frigörelse från folket i folkrepubliken Kongo, Stockholm
Stenström, Gösta/red/(2001): Afrika och kulturen, Falköping

Se också: Angola, D R Kongo.

[1] Enligt NE trycktes den första boken i Sverige 1483 (”Dialogus creaturarum moralizatus”)

[2] De allra flesta bosättare i de portugisiska kolonierna var degredados, dvs. personer dömda och fängslade för allvarliga brott i Portugal. De hade inga moraliska synpunkter på slavhandeln utan var endast intresserade av att tjäna snabba pengar. I det avseendet var ingen annan verksamhet så lukrativ som slavhandeln.

[3] Denna konferens har gått till historien som det möte då de europeiska staterna (plus USA och Turkiet) ”styckade upp” Afrika. Det är en sanning med modifikation men konferensen påskyndade definitivt ”the Scramble for Africa”. Se vidare under DR Kongo.

[4] Det finns 10 etniska huvudkoalitioner: Kongo, teke, m’bochi, sanga, makaa, kota, echira, m’bende-nzabi, ubanguier och fang. Till dessa hör 68 undergrupper. Flest antal undergrupper har teke (17) och minst har fang (1).

 

Lesotho

STATSSKICK: Monarki.
YTA: 30 355 km2 (som Småland).
FOLKMÄNGD: 2.2 milj.
BEFOLKNINGS-TILLVÄXT: 1.6 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETS-DAG: 4 oktober 1966 (från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Maseru.
ETNISKA GRUPPER: Basotho 99.7 %; asiater, européer och kineser.
SPRÅK: Sesotho, engelska, (officiella), xhosa, zulu och afrikaans.
RELIGION: Kristna 80 %,
inhemska trosföre-ställningar 20 %.

 

NATURRESURSER: Jordbruksmark, vatten, diamanter och mineraler.BNP: Jordbruk 18 %, industri 38 %, tjänstesektor 44 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 2.6 % (uppsk. 2001)
HDI: 0,569 (127/174)
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Lesotho – lesothier – lesothisk. Engelska: Lesotho – Mosoto (sing.), Basotho (plur.) – Basotho. Tidigare: Basutoland.

Lesotho kallas ofta ”Kungariket i himlen” (The Kingdom in the Sky). Anledningen är förmodligen det förhållandet att Lesotho är det enda land i världen vars hela landmassa ligger högre än 1000 m ö h. Omkring 80 % av landmassan ligger över 1800 m ö h.

Ursprungsbefolkningen trängs undan
I hela södra Afrika har san-folk, bushmän, (Qhuaique) levt i åtminstone 10 000 år. Det finns grottmålningar som tyder på att bushmän fanns i området redan för 25 000 år sedan. Den stora bantu-migrationen nådde Lesotho och södra Afrika på 500-talet e.Kr. Då började sanfolket att fördrivas från jordbruks- och betesmarkerna. Det pågick framåt 1500-talet. Därefter minskade bushmännens antal drastiskt när konkurrensen om marken blev allt större. I början på 1800-talet började de vita nybyggarna systematiskt utrota de bushmän som levde längst söderut.

Zulu-folket expanderar
Under 1820-talet pågick i södra Afrika en serie stamkrig som hade sitt ursprung i den expansionsiver som drev Zulu-folkets grundare och militäre ledare, Shaka, och som hade som mål att utvidga hans rike i KwaZulu Natal. Denna serie krig (mfecane) destabiliserade delar av regionen och tvingade folk på flykt.

Ett av de folk som drabbades var de sotho-talande folken. Men i nöden uppstod en ledare, Moshoeshoe I. Han enade de splittrade folkgrupperna och förde dem till bergen i nuvarande Lesotho och blev deras kung. I skydd av bergen lyckades han, både genom militär och diplomatisk skicklighet, inte bara behålla det landområde som han tagit i besittning utan också utvidga det.

Nya faror – britterna beskyddar
Men snart uppträdde nya och starkare fiender: boerna. De var på väg (trekking) bort från engelsmännen i Kap som de misstrodde mer och mer, och på jakt efter nya landområden som ännu inte tagits i besittning. I närheten av sotho-folken fann de vad de letade efter och grundade där republiken Oranjefristaten. Sedan gjorde de anspråk på sotho-folkens mark.

Moshoeshoe I sökte skydd från den brittiska kronan men britterna var kallsinniga. Men 1843 ställdes Basutoland som ”fri infödingsstat” genom fördrag under brittiskt beskydd. Moshoeshoe I förlorade två krig (1858 och 1865) och fick lämna stora landområden till boerna (”the lost land”). 1868 var ett tredje krig på gång och den här gången hade oranjeboerna och zuluerna gått samman för att knäcka sotho-folken en gång för alla. Landet höll nästan på att utraderas. Då skickade Moshoeshoe I ett meddelande till de brittiska myndigheterna i vilket han bad att ”med sitt folk få i lugn leva under skydd av den brittiska flaggans vida veck”. Då, slutligen, gick britterna med på hans begäran och Basutoland annekterades 1868 och administrerades av den brittiske generalguvernören i Sydafrika¹ .

Moshoeshoe I avled 1870. Året efter införlivades Basutoland i Kapkolonien. Basutokrigarna hade svårt att hålla sig i skinnet de var ju erkänt goda krigare och ville utföra sitt värv. Kapregeringen försökte avväpna dem men misslyckades. Basutofolket bad att få komma direkt under den brittiska kronan och eftersom Kapregeringen gärna ville bli av med de bångstyriga krigarna, övertog Storbritannien förvaltningen i mars 1884. Sedan dess har basutofolket hållit sig lugna. Under boerkriget blev de uppmanade av sir Godfrey Lagden, den brittiska kronans representant i landet, att inte delta i ”de vita männens krig”. Den uppmaningen respekterade de fullt ut.

Självständighet
Efter andra världskriget uppstod i Basutoland, som på många andra håll i Afrika, rörelser som ville ha självständighet och frihet från kolonialmakten. I Basutoland agerade det radikala partiet Basutoland Congress Party (BCP), som bildades 1952 under ledning av Ntsu Mokhehle, hårt i den här frågan. Några år senare (1958) grundade Chief Leabua Jonathan det konservativa partiet Basutoland National Party (BNP).

Före självständigheten, 1965, hölls val. BCP förlorade och vinnare blev i stället BNP, som stöddes av den katolska kyrkan och Sydafrika. 1966 blev Basutoland självständigt.

Efter självständigheten
Vid självständigheten blev Lesotho en konstitutionell monarki under ledning av kung Moshoeshoe II. Men han kom snart i konflikt med premiärministern, Chief Jonathan. Denne gjorde en kupp 1970 eftersom han misstänkte att han skulle förlora det förestående valet till oppositionspartiet BCP. Ett militärråd tog makten. Oppositionsledarna arresterades och de politiska partierna förbjöds. Kungen sattes i husarrest.

Kritiken mot Chief Jonathan ökade och 1972 frigav han alla politiska fångar. Året därpå skapades ett parlament till vilket alla politiska partier skulle få sända representanter. Men 1974 utbröt oroligheter och polisstationer och andra regeringsbyggnader attackerades. BCP-anhängare jagades och förföljdes med allt våldsammare metoder.

Chief Jonathan försökte införa enpartistat i landet (som på så många andra håll i Afrika) och närmade sig Sovjetunionen, Moçambique och Kuba. När han senare kritiserade den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken (apartheid) och tillät ANC-aktivister från Sydafrika att gömma sig i Lesotho, svarade Sydafrika med en spektakulär kommandoräd (1982) och ekonomisk blockad som ledde till en militärkupp genomförd av Royal Lesotho Defense Force (RLDF) 1986. Ett militärråd under ledning av generalmajor Justin Lekhanya tog makten och bara timmar efter kuppen hade goda relationer med Sydafrika återetablerats.

Demokratiska val – kungen går i exil
Efter en schism med kungen i februari 1990 fråntog Lekhanya kungens exekutiva befogenheter och skickade honom i exil (Storbritannien) den 10 mars samma år. Kungens då 27-årige son prins Mohato utsågs till ny kung under namnet Letsie III. Under en tid var det stor oro i landet.

Förbudet mot politiska partier upphävdes den 13 maj 1991 och siktet var inställt på att nytt demokratiskt val skulle hållas under 1992. I juli 1992 återkom kungen efter två års exil i England. Valet genomfördes först den 27 mars 1993. Det blev en storseger för BCP, som tog alla 65 platserna i Nationalförsamlingen. Den 2 april installerades Ntsu Mokhehle som premiärminister och han erbjöd BNP två platser i senaten, men de avböjde.

Oroligheter bröt ut 1994. Letsie III upplöste den demokratiskt valda regeringen. Men senare på året infördes författningsenligt styre igen efter det att Sydafrika, Zimbabwe och Botswana hade medlat. Kung Moshoeshoe II återvände från sin exil i London och återinstallerades 1995 efter det att hans son, kung Letsie III, abdikerat. Moshoeshoe II dog i en bilolycka ett år senare uppe i de lesothiska bergen och hans son Letsie utsågs än en gång till att efterträda sin far.

Kröningsceremonin ägde rum den 31 oktober 1997 på ett sportsstadium i närvaro av 20 000 entusiastiska medborgare, Sydafrikas president Nelson Mandela, prins Charles av Storbritannien, kung Mswati III av Swaziland, och zulukungen Goodwill Zwelithini.

Utländska trupper går in
BCP splittrades, och i juni 1997 bildades Lesotho Congress for Democracy, som i valet 1998 tog 79 av de 80 mandaten. Nya oroligheter bröt ut. SADC² kallades in för att bevara ordningen, och den 22 september 1998 gick trupper från Sydafrika och Botswana in i Lesotho. I maj 2000 hade alla utländska trupper lämnat landet. Samväldet drogs in för att hjälpa till att lösa de politiska problemen.

Ekonomin
Lesothos ekonomi är svag. Man har i stort sett endast tre inkomstkällor. Den första är försäljning av vatten till Sydafrika tack vare stora vattentillgångar genererade i de lesothiska bergen.
Den andra är de penningförsändelser som de c:a 60 000 lesothiska gruvarbetarna i Sydafrika skickar hem till sina familjer. Den tredje är inkomsterna från tullunionen i södra Afrika (SACU).

Men de politiska förändringarna i Sydafrika har fått ekonomiska återverkningar i flera länder i regionen bl.a. i Lesotho. De sydafrikanska gruvorna har t.ex. friställt många arbetare från Lesotho och därigenom har remitteringarna hem minskat.

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10023&Theme=16;
http://www.allafrica.com; http://www.africana.com;
http://www.sil.org/ethnologue/countries/Leso.html;

Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Köln
McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History, Middlesex
Chamberlain, Muriel E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, England

Se också: Sydafrika, Swaziland.

[1] Gränsen mellan Basutoland och Oranjefristaten reglerades genom fördraget i Aliwal North den 12 februari 1869.

[2] South African Development Community (Angola, Botswana, Lesotho, Malawi, Moçambique, Namibia, Swaziland, Tanzania, Zambia, Zimbabwe, DR Kongo och Seychellerna). Vid mötet i Arusha 1994 beslöt SADC:s försvarsministrar att en regional insatsstyrka skulle sättas upp som snabbt kunde ingripa vid konflikter och oroligheter i medlemsländerna.

 

Liberia

STATSSKICK: Republik.
YTA: 111 370 km2 (som Bulgarien).
FOLKMÄNGD: 3.2 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.9 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 26 juli 1847 (har aldrig varit koloniserat).
HUVUDSTAD: Monrovia.
ETNISKA GRUPPER: Inhemska grupper 95 %. Mande-talande (norra och centrala delarna): Kpelle (störst), gio el. dan, mano och loma. Kru-talande (södra hälften av landet): Bassa, grebo, kru, krahn m.fl. Västatlantiska språkgruppen (mot gränsen till Sierra Leone): Gola. Americo-liberianer 2.5 %, som härstammar från ättlingar till frigivna slavar som invandrade från USA 1822–1892. Kongo-folk, 2.5 %, avkomlingar till inflyttade från Karibien som en gång varit slavar.
SPRÅK: Engelska (officiellt) 20 %, plus ett 20-tal etniska språk.
RELIGION: Kristna 40 %, inhemska 40 %, muslimer 20 %.
NATURRESURSER: Timmer, järnmalm, diamanter, guld och vattenkraft.
BNP: Jordbruk 60 %, industri 10 %, tjänstesektorn 30 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppsk. 2001).
HDI: Inga uppgifter.
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Liberia – liberian – liberiansk. Engelska: Liberia – Liberian(s) – Liberian.

FÖRHISTORISK TID
Liberia ligger i den västafrikanska skogszonen, som är minst ett par miljoner år gammal. I den levde en av de afrikanska ursprungsbefolkningarna, nämligen de svarta afrikanerna. De talade västatlantiska språk som tillhörde språkfamiljen Niger-Kongo. Dessa folkgrupper stannade huvudsakligen kvar i området, medan andra folk som levde längre söderut utmed Guineabukten, t.ex. kwa-folken, migrerade öster- och söderut i Afrika.

HISTORISK TID
Mycket av Liberias förhistoria är fortfarande okänd. Men när den koloniala perioden tog sin början på 1500-talet började det komma sporadiska informationer från den delen av den västafrikanska kusten, som under kolonialperioden blev känd som ”Pepparkusten”.

Liberia (”det fria landet”) är historiskt förknippat med slavarnas frigörelse i Amerika. Många ansåg att de frigivna slavarna i Amerika endast kunde komma till sin rätt i ett fritt land i Afrika – deras egen kontinent. Den afro-amerikanske kväkaren Paul Cuffer var en av de första som redan 1815 förde frigivna slavar tillbaka till Afrika – till kustområdet mellan Sierra Leone och Liberia.

Liberia grundas
För att påskynda repatrieringen bildades American Colonization Society (ACS) av presbyterianska präster. Men många frigivna slavar var mycket misstänksamma mot föreningen som dominerades av sydstatsfolk och slavägare. Inga svarta fick bli medlemmar.

På 1820-talet kom ett antal frigivna slavar genom ACS’ försorg. De kom emellertid omedelbart i konflikt med lokalbefolkningen och det såg illa ut för föreningen. Men de hade några starka män i ledningen som stod på sig och sände egna representanter till området för att hjälpa de återvändande f.d. slavarna till rätta.

Många incidenter ägde rum men till slut grundades flera bosättningar, en av dem var Christopolis, som 1824 döptes om till Monrovia efter den amerikanske presidenten James Monroe. Samma år fick bosättningarna, varav flera hade gått samman och bildat en federation, namnet Liberia. Flera amerikanska presidenter stödde repatrieringen.

James Monroe beviljade US $ 100 000 till ACS för att kunna köpa mark i Afrika för de återvändande. Den 15 december 1821 köpte ACS ett område söder om Sierra Leone, en brittisk koloni som etablerats för frigivna brittiska slavar.

Mellan 1822 och 1892 kom 16 400 svarta f.d. slavar från USA:s sydstater till Liberia. Därtill kom 5 700 slavar som befriats från slavskepp av brittiska och amerikanska örlogsfartyg. Projektet blev knappast så framgångsrikt som man hade hoppats på, framförallt därför att många svarta amerikaner misstrodde projektet från början och motarbetade det.

De f.d. slavarna blev en elit i det nya landet
De frigivna slavarna, americo-liberianerna som de kom att kallas, blev en elit i landet. De tog snart makten som de befäste 1847 då Liberias självständighetsförklaring antogs. Storbritannien erkände praktiskt taget genast förklaringen, medan Amerika väntade tills efter det amerikanska frihetskriget 1862, då president Abraham Lincoln erkände Liberia.

Fortfarande behärskade man endast kustområdet. Inlandet var ännu okänt. 1868 reste en regeringstjänsteman, Benjamin Anderson, in i det okända och gjorde där överenskommelser med kungen av Musardu. Denna resa blev en vändpunkt för myndigheterna eftersom Anderson dokumenterade den noggrant, och Liberias regering började göra anspråk på det landområde där Anderson hade färdats.

På 1870-talet utbröt krig mellan folken i grebo-konfederationen, och regeringen i Liberia bad USA att medla. USA skickade en representant dit och ett krigsfartyg för att hjälpa regeringen i Liberia att lösa konflikten.

I slutet på 1920-talet cirkulerade rykten att det förekom slaveri och tvångsarbete i Liberia. En förfärlig tanke i en stat grundad av frigivna slavar. En internationell kommission tillsattes men den kunde inte, eller ville inte, med hänvisning till internationell lag, påstå att så var fallet. Den uttalade emellertid klart och tydligt att liberianska tjänstemän inklusive vice-presidenten profiterade på inhemska tvångsarbetare.

President William V. S. Tubman blev en institution. Han valdes till president 1944 och omvaldes sju gånger. Han dog i tjänsten 1971.

Americo-liberianernas makt bryts
Americo-liberianerna dominerade det politiska livet i 130 år. 1980 bröts deras makt när sergeanter Samuel Doe från krahn-stammen genomförde en statskupp, i vilken president William Tolbert mördades. Doe utsågs till president ett år senare efter ett mycket tvivelaktigt val.

Inbördeskrig
Charles Taylor, americo-liberian, invaderade på juldagen 1989 Liberia från Elfenbenskusten. Han hade tidigare bildat National Patriotic Front of Liberia (NPFL). Den som ledde attacken var Prince Johnson som Taylor träffat i Libyen. Attacken riktade sig mot Samuels Does regim. Ett sjuårigt inbördeskrig bröt ut som snart utvecklade sig till ett etniskt krig mellan krahn- och mandingo-stammarna som dominerade Does krigsmakt, och gio- och mano-folken, som stödde Taylor. Som de flesta etniska krig blev detta ett mycket grymt krig. Omkring 150 000 människor förlorade sina liv och 700 000 flydde till Guinea och Elfenbenskusten.

Charles Taylor och Prince Johnson kom snart på kant med varandra och den senare satte upp sin egen fraktion av NPFL. Hans hade tre mål för sitt gerillakrig: Att jaga bort Samuel Doe från makten, förhindra Charles Taylor att ta den, och installera sig själv som president.

Han lyckades med det första målet och tillfångatog till slut Charles Doe, presidenten, tillsammans med 64 soldater ur hans vaktstyrka. Doe torterades till döds inför videokameran av Prince Johnson. Även vaktstyrkan dödades.

Men Taylor var honom hack i häl och för att undgå samma öde som drabbade Doe flydde han 1992 till Nigeria där han levt sedan dess. Efter att ha dödat så många män, kvinnor och barn för egen hand, på de grymmaste sätt, påstår han sig nu vara en religiös man, som endast är intresserad av att tjäna Herren. I nästa andetag säger han att han vill åka tillbaka till Liberia och ställa upp i presidentvalet 2003.

Taylors framfart och skövlingar av landet från gränsen mot Elfenbenskusten i söder till Sierra Leone i nordväst tillhör de värsta i Afrikas nutidshistoria. När han inte kunde inta huvudstaden Monrovia gick han in i Sierra Leone och tog kontrollen över diamantgruvorna runt Bo, väster om Kanema.

På Nigerias förslag skickade ECOWAS¹  in sin fredsbevarande styrka ECOMOG för att skydda Monrovia där huvuddelen av befolkningen levde. Dessutom installerade de en tillfällig samlingsregering. Taylor som kontrollerade 90 % av landet, bildade en egen regering i Gbarnga. Inbördeskriget komplicerades när en rebellgrupp som stödde Taylor gjorde räder in i Sierra Leone, och när en exilgrupp i Sierra Leone, ULIMU (fientlig mot Taylor) gjorde liknande räder in i Liberia.

Taylor vinner demokratiska val
Alla vapenvilor bröts. FN beslutade att införa ett vapenembargo 1992 och 1993 skickade FN en observatörsgrupp (UNOMIL) till Liberia. ECOWAS pressade de inblandade att 1996 skriva på ett fredsavtal i Nigerias huvudstad Abudja.
Det avtalet innehöll en klausul om demokratiska val. Sådana hölls och Charles Taylor vann 80 % av rösterna. Han installerades som president i augusti 1997. Men oroligheterna upphörde inte. Taylor anklagades för att stödja den s.k. RUF-gerillan² som härjade i gränsområdet Guinea – Liberia – Sierra Leone. Dessutom hade strider brutit ut i Lofa-provinsen mellan ATU, en militär anti-terroristisk enhet, och en militant oppositionsgrupp (LURD) – Liberians United for Reconciliation and Democracy. Amnesty rapporterade om systematiska våldtäkter på kvinnor och flickor för att skrämma dem från allt samröre med oppositionsgruppen.

Den etniska konflikten i Liberia är inte unik
Exemplet Liberia visar en omständighet som bidragit till politisk instabilitet runt om i Afrika både före och efter självständigheten, nämligen minoriteternas makt och deras ovilja att dela med sig till andra grupper i samhället. Före självständigheten var det vita minoriteter som bet sig fast i olika länder och skapade instabilitet (Rhodesia, Kenya, Algeriet, Sydvästafrika, Kongo, Angola etc.).

Efter självständigheten fortsatte de afrikanska ledarna i samma koloniala anda. I Liberia som alltid varit självständigt, höll den lilla privilegierade eliten americo-liberianerna tillbaka de inhemska folken i 130 år. I Sydafrika var den vita minoriteten ovillig att dela med sig till de svarta sydafrikanerna. I Rwanda och Burundi har tutsi dominerat det politiska livet i hundratals år. I Mauretanien och andra stater i Västafrika som domineras av araber missgynnas den svarta befolkningen. Det finns hur många exempel som helst.

Ekonomiskt är Liberia kört i botten. Infrastrukturen är genomgående förstörd och många industriidkare och affärsmän har lämnat landet. 80 % av befolkningen levde under fattigdomsstrecket vid 2000-talets ingång. Tack vare Liberias liberala regler för fartygsregistrering (bekvämlighetsflagg) får man in en hel del utländsk valuta.

År 2001 införde FN sanktioner på liberianska diamanter med vars hjälp inbördeskriget finansierades. Inför sin resa till Afrika i början på juli 2003 tvingade USA:s president George Bush president Charles Taylor att avgå. "Och jag kommer inte att acceptera att svaret blir nej", lär han ha sagt. Taylor erbjöds asyl i Nigeria och lämnade kort därefter Liberia samtidigt som USA skickade in ett lag militära och humanitära experter för att utvärdera behoven i det krigsdrabbade landet.

Webbtips/källor:
http://www.amnesty.org; http://www.google.com (sök på Liberia);
http://www.africana.com (sök på American Colonization Society); http://seattletimes.nwsource.com (sök på Samuel Doe)
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10045&Theme=16;
http://www.democraf.com/article.php3?id_article=648

Dunn, Elwood D. and Hails, Svend E. (1985) Historical Dictionary of Liberia. African Historical Dictionaries Series. Scarecrow Press.
Staudenraus, P. J. (1980): The African Colonization Movement, 1816–1865. New York: Columbia University Press, 1961; nytryck Octagon Books, N. Y. 1980.

Se också: Sierra Leone, Guinea, Elfenbenskusten.

[1] Economic Community of West African States. ECOWAS bildade 1993 en militär övervakningsgrupp ECOMOG – Economic Community of West African States Military Observer Group.

[2] Revolutionära Förenade Fronten

 

Libyen

STATSSKICK: Republik.
YTA: 1 759 540 milj. km2  (nästan fyra gånger så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 6.0 milj. (2002), varav 500 000 afrikaner och 100 000 andra nationaliteter.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT:  2.42 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHET: 24 december 1951 (från Italien).
HUVUDSTAD: Tripoli.
ETNISKA GRUPPER: Berber och araber 97 %; greker, malteser, italienare, egyptier, pakistanier, turkar, indier, tunisier.
SPRÅK: Arabiska, italienska och engelska.
RELIGION: Muslimer (sunni) 97 %.
NATURRESURSER: Olja, naturgas.
BNP: Jordbruk 7 %, industri: 47 %, tjänster 46 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 3 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,760 (72/174).
STATS- OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Libyen – libyer – libysk. Engelska: Libya – Libyan(s) – Libyan. Formellt: Great Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya (Jamahiriya = ”massornas stat”).

TIDIGA KOLONIALA INTRESSENTER
Många främmande folk och stater har koloniserat Libyen¹. Fenicierna² var bland de första och anlade handelsstationer i Tripolitanien på 1100-talet f.Kr. Dessa erövrades av kartagerna på 500-talet f.Kr., som utvecklade dem och lät dem ingå i det kartagiska riket. Grekerna slog sig ner i Cyrenaika, vilket omnämndes av den grekiske historikern Herodotus på 400-talet f.Kr.

Det romerska riket och Kartago utkämpade tre krig, de puniska krigen, om makten i västra medelhavsområdet. Kartago förlorade till slut och jämnades med marken av romarna år 146 f.Kr. Det romerska riket tog därmed kontrollen över Libyen och behöll den i 600 år.

Cyrenaika blev en romersk provins 74 f.Kr., medan Tripolitanien införlivades med Africa Nova (östra Algeriet och Tripoli) efter 46 f.Kr. När det romerska riket föll på 400-talet e.Kr. invaderades södra Medelhavskusten av vandaler och senare av turkar. På 600-talet e.Kr. stormade araberna in med svärdet i hand. De nådde Cyrenaika 642 och Tripoli 645. Arabiseringen hade börjat. Lokalbefolkningen, berberna, tvingades till underkastelse eller förvisades ut i öknen.

Olika arabiska dynastier (umayyaderna, fatimiderna och almohaderna) styrde fram till 1146 då normanderna (från Normandie) tog makten under en kortare period. Även spanjorerna hade kontroll över Libyen i början på 1500-talet. Turkarna tog området 1551 och inlemmade det i det omanska riket.

På 1700- och 1800-talen skapades ett starkt ekonomiskt uppsving i Libyen baserat på ”legaliserat” sjöröveri. Europeiska och andra stater, t.ex. USA fick betala tribut till makthavaren (paschan) i området.

Europeisk kolonialism
Efter Berlinkonferensen³ 1885 betraktade Italien Tripolitanien som sitt intresseområde och invaderade landet 1911. Efter ett kort krig (Tripoliskriget), drog Turkiet bort sina trupper 1912 och Italien annekterade Libyen. Motståndet mot Italien var emellertid starkt, särskilt bland en grupp islamska nationalister som tillhörde broderskapet Sanusi. Men Mussolinis hårdföra kolonisering tvingade till slut befolkningen att foga sig.

Självständighet
År 1943, under andra världskriget drev de allierades trupper ut de italienska och tyska krigshärarna och Libyen kom under brittiskt och franskt militärstyre. 1947 beslöt FN att Libyen fr.o.m. 1951 skulle bli en självständig stat under namnet Förenade Kungariket Libyen. Det som skulle ”förenas” var de tre historiskt disparata regionerna Cyrenaika, Tripolitanien och Fezzan. Av dessa regioner bildades staten Libyen. Kung blev Sanusi-ledaren Sayid Idris av Cyrenaika. Han tog namnet Kung Idris I.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Den politiska självständigheten åtföljdes av en ekonomisk. Den inträffade på 1960-talet då Libyen upplevde en oljeboom och flera oljeledningar öppnades från oljefälten i inlandet till Medelhavet. Inom några år hade transformeringen av landet kommit igång och det en gång så fattiga Libyen hade börjat förändras radikalt genom stora infrastrukturella byggnadsprojekt, hälsovård, skolor osv.

Statskupp – Gaddafi tar makten
Libyens politiska orientering ändrades radikalt under några morgontimmar den 1 september 1969, då en grupp unga officerare genomförde en oblodig statskupp och störtade Kung Idris som var på besök i Turkiet. Kuppledaren var en ung man på 27 år, född och uppvuxen i en beduinfamilj: Moammar Gaddafi.

På kort tid initierade han en rad åtgärder: Alkohol förbjöds, användandet av utländska språk begränsades, banker nationaliserades, den privata sektorn avskaffades, oljeresurserna nationaliserades, handelsembargo infördes mot stater som stödde Israel, arabisk nationalism och enhet gavs högsta prioritet. Han bildade unioner med flera arabiska stater, t.ex. Egypten, Syrien, Tunisien, Tchad, Marocko och Algeriet. Dock hade Gaddafi ingen större framgång på det området.

Den gröna boken
Internt har Gaddafis inflytande emellertid varit totalt. 1976 publicerade han en handbok, den Gröna Boken, i vilken han redogjorde för sin politiska filosofi och för hur landet skulle utvecklas och styras. Folket skall ha makten menade han, samtidigt som han tog avstånd från den västerländska representativa demokratin.

I stället införde han ett system med ”direkt demokrati” genom s.k. folkkommittéer som enligt handboken skulle ha den politiska makten på alla områden i samhället. Men att bilda partier och hålla val var förbjudet. På det ekonomiska området drogs skruvarna åt med full kraft och profithungriga mellanhänder och kapitalister förklarades vara ”revolutionens fiender” och bestraffades hårt.

Terrorism
På det internationella planet har Gaddafi ofta kommit i konflikt med framförallt Israel, Storbritannien, Frankrike, USA och flera av de arabiska och afrikanska grannstaterna. Han har t.ex. tvistat och krigat mot Tchad i årtionden över Aozou-remsan. Internationella domstolen i Haag avgjorde 1994 slutligen frågan till Tchads fördel. Gaddafi har anklagats för att stödja terrorister och ge militär träning åt olika rebellgrupper, något som bekräftats under senare år.

Spänningen mellan USA och Libyen ledde till militära incidenter 1981, då USA sköt ner två libyska stridsflygplan efter att dessa attackerat amerikanska stridskrafter. 1986 initierade Gaddafi en terrorkampanj mot amerikanska medborgare i Europa och USA svarade med att bomba en militärförläggning i Tripoli.

Libyen har också varit föremål för olika embargon. En libysk säkerhetstjänsteman dömdes i Holland efter många års politiska och juridiska dispyter för att ha orsakat flygolyckan 1988 med ett PanAm-plan över Lockerbie i Skottland.

Oljepengar lockar det svarta Afrika
Gaddafi har haft måttlig framgång i arabvärlden med sina idéer om arabisk socialism, och hans initiativ har oftast mötts med skepsis. I väst har han betraktats som en paria. På senare år har han riktat sitt intresse mot Afrika söder om Sahara och han har framställt sig som en förkämpe för pan-afrikanism.

Tack vare inkomsterna från oljekällorna hade han i början på 2000-talet framgång med idén att ersätta den Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) med den Afrikanska union (AU). Den senare organisationen har ett mycket bredare politiskt mandat än den förra och är ett omfattande politiskt integrationsprojekt som bygger på idéer utvecklade inom EU.

Mot denna pan-afrikanska bakgrund har de hätska raskravaller som ägt rum i Libyen och som riktat sig mot afrikanska gästarbetare varit mycket politiskt besvärande för Gaddafi. Över 130 afrikaner dog i kravallerna och tusentals västafrikaner lämnade Libyen i panik.

I ett historiskt perspektiv är de nuvarande raskravallerna en logisk följd av libyernas syn på afrikanerna. Långt in på 1900-talet var libyerna involverade i handel med afrikanska slavar och under den italienska kolonialperioden talade libyerna om sig själva som ett medelhavsfolk. Identifikationen med det svarta Afrika har nästan alltid varit tillfällig och svag såväl i Libyen som i övriga arabvärlden. Utifrån den bakgrunden ekar Gaddafis slagord ”Libyerna är afrikaner” ganska tomt.
Det är snarare så att det varit ändamålsenligt för Gaddafi att vända sig till det svarta Afrika i en tid då övriga världen tog avstånd från hans metoder att använda terrorism för sin politiska syften.

Oljeekonomi
Den socialistiska ekonomiska politiken bärs upp av intäkterna från oljan. Produktionen överskrider 500 000 fat per år. Många libyer har fått det bättre under Gaddafis regeringstid. Det framgår av välfärdsindexet (HDI) ovan. Men fler skulle kunna få del av landets relativa välstånd om fördelningspolitiken hade haft som mål att nå alla medborgarna, och om Gaddafis personliga vidlyftighet hade kunnat begränsats.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.arab.net/welcome.html; http://www.africana.com (Libya)
http://www.lexicorient.com/e.o/atlas/index.htm;

Nauntofte, Jens (1987): Libyen, Afrikabiblioteket, Munksgaard.
Murray, Jocelyn/ed/(1998): Cultural Atlas of Africa, Revised Edition, Oxford

Se också: Egypten, Algeriet, Tunisien, Tchad.

[1] Ordet Libyen kommer från libu, som var namnet på den etniska grupp som under antiken levde i nuvarande Cyrenaika. Ibland använde antikens författare i Egypten ordet för att också beteckna ”Afrika”, dvs. landområdet väster om Nilen.

[2] Fenicierna levde utmed Libanons och Syriens kuster. De kallades fenicier av grekerna. Romarna kallade dem puner.

[3] Berlinkonferensen har gått till historien som den konferens som delade upp Afrika mellan de europeiska kolonialmakterna. Det är inte hela sanningen men viss ”delning” förekom och flera överenskommelser gjordes, bl.a. det beklagliga erkännandet av Leopold II:s (Belgien) privata koloni Fristaten Kongo. Berlinkonferensen påskyndade definitivt kapplöpningen om Afrika (”the Scamble for Africa”). Sverige deltog.

 

Madagaskar

STATSSKICK: Republik.
YTA: 587 040 km2 (som Spanien och Portugal tillsammans). Världens fjärde största ö (efter Grönland, Borneo och Nya Guinea).
FOLKMÄNGD: 16 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.1 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 26 juni 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Antananarivo [Tana]; tidigare Tananarive.
ETNISKA GRUPPER: Officiellt 18 grupper. Malaysier, indonesier (merina [hova] 27 % och närbesläktade betsileo 12 %), côtiers (kustbor med afrikansk, malaysisk, indonesisk och/eller arabisk bakgrund, inkluderande betsimisaraka, tsimihety 7 %, antaisaka 5 % och sakalava 6 %). Minoriteter: Fransmän, indo-pakistanier, kreoler, komorer, kineser.
SPRÅK: Malagasy [Malgache], officiellt; (malaysiskt-indonesiskt ursprung), franska (officiellt); hova med flera etniska språk och dialekter.
RELIGION: Inhemska 52 %, kristna 41 % och muslimer 7 %.
NATURRESURSER: Jordbruk, skog, fiske, turism och ett unikt djurrike med många arter lemurer (halvapor).
BNP: Jordbruk: 34 %, industri 11 %, och tjänstesektor 55 %.
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,489 (141/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Madagaskar – madagask – madagaskisk. Engelska: Madagascar – Malagasy (sing. och plur.) – Malagasy. Tidigare: St. Lawrence.

Befolkning
Madagaskar befolkades för 2000 år sedan av merina-folket eller hova, som invandrade till ön från de öar vi idag känner som Indonesien. Det indonesiska ursprunget är fortfarande påtagligt, både vad gäller utseende, livsåskådning och kultur¹. Merina-folket bor på den madagaskiska högplatån i centrala delarna av landet. Söder om dem på högplatån lever betsileo-folket som är besläktat med merina.

Utmed västkusten bor sakalava som anses vara det folk på ön som mest liknar afrikanerna. I nordväst bor en liten grupp människor, makoa, som är avkomlingar till afrikanska slavar. Antakarana är en liten etnisk grupp på ca 90 000 människor (0,6 % av befolkningen) som lever på Tsaratamana-massivet i norr upp mot den f.d. franska örlogsbasen i Diégo Suarez (tidigare straffkoloni), isolerade från övriga folk på ön.

På östkusten finns en rad folkgrupper varav betsimisaraka är den största. Fiendskap med rasistiska förtecken har kännetecknat relationerna mellan folken på högplatån (främst merina) och kustfolken (les côtiers). Betsimisaraka var fruktade sjöpirater som härjade längs kusterna och runt Komorerna.

Portugiserna
De första européer som kom till Madagaskar var portugiser. Den portugis som tillskrivs äran av att först ha sett Madagaskar är Diogo Diaz, som kom dit år 1500, då han ingick i Pedro Cabrals indiska flotta. Men redan 1529 kom de första franska kolonisatörerna. Då hade araber, troligen shirazi från Persien [Iran] bott på ön sedan lång tid, och det arabiska språket hade redan påverkat flera inhemska språk på samma sätt som det påverkat kiswahili utmed den östafrikanska kusten.

Sjörövare vände sig till Karl XII för beskydd
På 1700-talet förekom ett omfattande sjöröveri i Indiska Oceanen. Sjörövarna kom från många olika nationer. När de hade genomfört sina räder på havet drog de sig tillbaka till den madagaskiska östkusten, ofta till den lilla ön S:ta Marie där de gömde sig och delade på rovet. Många berömda pirater höll till i vattnen runt Madagaskar och Komorerna, t.ex. kapten Kidd, Nathaniel North, Thomas White och Blackbeard.

Sjöröveriet var ofta en lukrativ affär men samtidigt en mycket farlig verksamhet. Piraterna förföljdes av sjömakternas krigsskepp utmed Madagaskars kuster och de kände till piraternas gömställen. Situationen blev till slut så prekär för de 1 400 fribytarna att de 1714 skickade ett ombud, sjörövarkaptenen S:t Leger, till Hannover för att där via den svenske ambassadören erbjuda Karl XII protektorat över ön S: te Marie. De var beredda att rikligt belöna kungen (500 000 pund sterling) för att komma under svenskt beskydd. De hade, som de skrev, nu ”förvärfvat öferflödande rikedomar, ledsnat vid hantverket och önskade att få bosätta sig i ro.”

Sverige ville kolonisera Madagaskar
Kungen nappade till slut på förslaget och den 24 juni 1718 utfärdades ett protektionsbrev från Karl XII:s högkvarter i Strömstad. Det beviljade kaparna förlåtelse för de brott som de hade begått och svenskt skydd. Vad den svenska regeringen egentligen var ute efter var att kolonisera S: te Marie och kanske t.o.m. Madagaskar. Den lilla ön annekterade kungen på stående fot. I skrivelsen säger han ”wij ock för godt funnit, att låta uti Wårt namn taga densamma i besittning”.

Förberedelserna för en expedition till den nya kolonin pågick i hemlighet i Amsterdam. Två fregatter med 16 och 36 kanoner vardera plus ett annat mindre fartyg skulle utrustas i en fransk hamn. Avresan var planerad för mars 1719. Men hela projektet gick i stå när Karl XII söndagen den 30 november 1718, avled efter att ha blivit träffad av en kula i Fredrikshall där han befann sig för att överse belägringen av fästningen Fredriksten. Målet var att erövra Norge.

Men efter någon tid försökte den svenska regeringen fullfölja sina planer att kolonisera S: te Marie och i förlängningen Madagaskar. Beslutet föregicks av långa diskussioner i det styrande Rådet. Man vände och vred på frågan. Till slut kom man fram till att det var nog bäst att utrusta en expedition. Så skedde 1721 och kommendören Ulrich blev expeditionsledare. Han kom inte längre än till Cádiz i södra Spanien förrän pengarna tog slut, och året därpå beslöt han att återvända till Sverige. Han arresterades.

Nya försök gjordes senare av privata lycksökare och företrädare för utrikesförvaltningen (envoyén Karl Sparre i London) men de rann alla ut i sanden. Och tur var väl det! På så sätt slapp Sverige bli en kolonialmakt. Men på samma sätt som med slavhandeln hade vi önskan, viljan och ambitionen att delta. Det var resurserna som saknades. Vi var för fattiga på den tiden för att klara av ett så stort och resurskrävande projekt.

Det gällde ju inte bara att ta kolonin ifråga, den skulle ju också försvaras mot inhemska folk och de stora europeiska kolonialmakterna som var mycket njugga mot uppstickare. Det var alltså inte av ideologiska, etiska eller humanitära skäl som Sverige inte deltog i slavhandeln eller blev någon kolonialmakt, utan det var helt enkelt bristen på resurser som hindrade oss.

Madagaskiskt kungarike
En av anledningarna till att Andriamasy på 1700-talet grundade ett kungadöme för merina- eller hovafolket var att stärka dessa folks ställning och motverka det utländska (franska) infly-tandet. 1795 gjorde den dåvarande kungen, Andrianampoinimerina (1745-1810), Antanana-rivo (Tana) till huvudstad.

Med britternas hjälp utvecklade merina-folket på 1800-talet en stark monarki som underkuvade praktiskt taget alla andra folk på ön. Missionärer från London Missionary Society (protestanter) och från andra trosinriktningar utvecklade ett skriftspråk och införde olika former av utbildning. När Frankrike annekterade Madagaskar 1896 avsatte de den regerande drottningen Razafindrahety Rananvolona III, som gick i landsflykt och dog i Alger den 23 maj 1917.

Fransk kolonialism
Som nämnts ovan hade franska nybyggare levt på ön under flera århundraden, men först på 1840-talet utropade Frankrike formellt protektorat över de nordvästra delarna av ön. 1885 tog Frankrike kontrollen över Madagaskars utrikesrelationer och därigenom makten över ön, även om man tillämpade ”indirekt styre” och utövade sin makt genom kungarikets administrativa struktur. Den franska kolonialismen ifrågasattes och lokalbefolkningen bekämpade den.

Storbritannien erkände Frankrikes överhöghet över ön 1890. Men motståndet mot fransmännen fortsatte och 1895 skickade Frankrike en bestraffningsexpedition till ön som brutalt krossade allt motstånd. Året därpå annekterades Madagaskar och 1898 var erövringen helt genomförd.

Frankrike hade en diffus idé om att snabbt göra Madagaskar till en stat jämställd med de europeiska länderna. Den misslyckades. Idén förde det goda med sig att skolor, sjukvård och annan samhällsservice förbättrades betydligt och det politiska medvetandet ökade markant. På 1950-talet hade c:a 800 000 madagasker rösträtt och skickade deputerade och senatorer till de politiska möten som hölls i Franska unionens regi i Versailles.

Frankrikes brutala återkomst
Under Andra världskriget hade Vichyregimen² fått fotfäste på ön men 1942 tvingade trupper från Storbritannien och samväldet dem att lämna ön. När sedan Frankrike återfick Madagaskar efter krigets slut revolterade hela ön 1947, och enligt de madagaskiska nationalisterna dog mer än 80 000 madagasker, när Frankrike brutalt slog ner revolten. Frankrike medger att endast 11 505 personer dog till följd av upploppen. Det har varit mycket tyst i Europa om denna franska brutalitet. Kanske var det Andra världskriget som avtrubbade människornas sinnen. Vad betydde 11 505 människors liv, eller 80 000 för den delen, när miljoner fick sätta livet till i Europa?

Självständighet
Madagaskar drogs med i början på den stora självständighetsvåg som rullade fram över Afrika på 1960-talet. Redan i juni 1960 blev Madagaskar en självständig stat under ledning av socialdemokraten Philibert Tsiranana som var president fram till 1972.

Det som påskyndade den politiska utvecklingen var Algerietrevolten som bröt ut 1954. För att förhindra att liknande revolter utbröt på andra håll i Afrika, skyndade man sig i Paris att anta ett omfattande politiskt reformprogram (loi cadre).

Enligt detta program skulle invånarna i Franska Västafrika, Madagaskar och Somalia få större inflytande över lokala angelägenheter. Det skulle, menade regeringen i Paris, ”öppna vägen för dem [dvs. personer ur lokalbefolkningen] till befattningar inom regeringen och civilförvaltningen”. För Madagaskars del innebar det att ön fick internt självstyre (autonomi) 1958 med Philibert Tsiranana som president.

När militären tog makten 1975 under ledning av Didier Ratsiraka började Madagaskar som många andra ”afrikanska” stater vid den här tiden, att orientera sig mot Sovjetunionen och införde vad de kallade ”revolutionär socialism”. Denna ledde emellertid till politiska oroligheter och landet förföll ekonomiskt och politiskt under flera decennier.

Ny politisk orientering
När sedan Sovjetunionens sammanbrott stod för dörren i slutet på 1980-talet och trycket ökade från de stora internationella aktörerna (IMF, Världsbanken, UNDP osv.), närmade sig Madagaskar västvärlden och skapade möjligheter för en demokratisk utveckling.

Den tredje republiken invigdes den 27 mars 1993 då Albert Zafy, oppositionsman, installerades som president. De internationella aktörerna ställde omedelbart krav på honom att genomföra marknadsreformer, att reducera budgetunderskottet, och att trimma den svällande statsförvaltningen. Internt anklagades han för att försöka införa ett enpartistyre, och ett nyval tvingades fram som Didier Ratsiraka vann.

2000-talet började med en maktkamp
Vid valen den 16 december 2001, utmanades Ratsiraka framförallt av huvudstadens borgmästare, den unge miljonären Marc Ravalomanana och hans parti Tiako i Madagasikara (”Jag älskar Madagaskar”). Ravalomanana hävdade att han vunnit valet men Ratsiraka vägrade erkänna sig förlorad, utan ville ha en andra valomgång. Detta vägrade Ravalomanana att gå med på och utropade sig själv till president. Men Ratsiraka ville inte lämna presidentpalatset. Sammanstötningar ägde rum mellan de båda presidentkandidaternas anhängare.

Maktkampen blev allt hätskare och Ravalomanana tvingade sin motståndare att lämna huvudstaden. Han flydde då till Toamasina vid kusten som han utropade till ny ”huvudstad”. Madagaskar hade nu två presidenter och två huvudstäder. Oroligheter förekom överallt i landet och det fanns risk för att ett fullskaligt inbördeskrig skulle bryta ut.

Under ett möte med Nepad  i Senegal accepterade de båda presidentkandidaterna en omräkning av röstsedlarna. De gick med på att nyval skulle hållas om ingen av dem skulle få absolut majoritet. Det fick emellertid Ravalomanana men Ratsiraka godkände ändå inte slutresultatet.

Ratsirakas situation blev så småningom ohållbar och när Ravalomananas regering godkändes av USA, Frankrike, FN och andra aktörer, flydde Ratsiraka landet med sin familj. De internationella aktörerna satte emellertid press på Ravalomanana att visa att han hade folkets stöd. Det gjorde han i en omröstning den 15 december 2002. Därefter bad han de internationella aktörerna att komma till Madagaskars hjälp som de lovat, för att få landet på fötter igen.

Vart hör Madagaskar?
Madagaskar ”tillhör” geopolitiskt den afrikanska kontinenten och deltar i de politiska organisationerna, t.ex. AU (tidigare OAU), SADC m.fl. Men etniskt ser man sig knappast som afrikaner. Man är lika mycket orienterad mot Asien som mot Afrika och Madagaskar är medlem av flera asiatiska organisationer som främjar samarbete mellan öarna i Indiska oceanen, t.ex. Indian Ocean Rim. Andra öar agerar på ett liknande sätt, t.ex. Mauritius. Madagaskar är också medlem i de frankofona ländernas samarbetsorganisation.

Ekonomi
Som välfärdsindexet (HDI) ovan antyder är Madagaskar ett av världens fattigaste länder. När kollektivjordbruken infördes under den ”revolutionära socialismen” på 1970-talet sjönk produktionen drastiskt. Fortfarande producerar man inte tillräckligt för att kunna föda den växande befolkningen som ökar med ca 3 % per år. För att skapa resurser för hälso- och sjukvård, skolor, utbildning och infrastruktur skulle Madagaskar behöva en tillväxt på mer än 10 % per år.

Webbtips/källor:
http://memory.loc.gov/frd/cs/mgtoc.html;